Vissa tar för givet att barn utan vidare ska kunna säga hejdå till en främling i hallen som är en bekant till familjen. Någon som barnet bara träffat en, eller två gånger som barn. Kan man som förälder förvänta sig sånt av ett barn egentligen?
Kevin har sedan jag och hans pappa bröt upp haft otroligt svårt för avsked. Bara en sådan sak som att säga hejdå till mormor och morfar har tagit flera år att bygga upp. Att krama dem hejdå är något han börjat med först nu det senaste året. Gällande hans pappa så har det tagit upp till ett halvår mellan de gånger han sagt hejdå till de träffats igen. Så jag kan väl förstå varför han har problem med avsked. Som barn varade en vecka i ett helt år så tänk då vad ett halvår är för ett barn.
Andreas mamma sken upp en dag i våras tror jag, drygt två år efter att hon och Kevin träffades första gången och hon viskade i mitt öra "Kevin gav mig en kram idag för första gången!". Det är så otroligt skönt att de som känner oss inte tar allt för givet utan låter tiden ha sin gång och framför allt inte tvingar på Kevin att säga hejdå. För jag tror absolut inte att tvång fungerar på barn. I alla fall inte när det gäller deras känslor.
Kevin berättar trots detta ofta om vilka han älskar och har berättat det för mig i flera år. Att han älskar mig och Andreas, mormor och morfar och även Andreas mamma jättemycket. Och att han hela tiden tänker på farfar i himlen - Kevins stora förebild. Och plastkusinerna och sina vänner, och givetvis sin pappa och hans syskon hemma hos pappa.
Men jag skulle aldrig kräva av Kevin att han skulle behöva ställa sig i hallen och säga hejdå till mina vänner, eller Andreas vänner. Eller någon annan ytligt bekant till oss. För vad tjänar det till, egentligen? Alla framsteg är bra framsteg, så varför tvinga dem göra något som kan leda till något sämre...
Så här liten var Kevin när han första gången behövde säga hejdå till sin pappa
och sedan tog det flera månader innan dem träffades igen...
