Det är ett fantastiskt privilegium att få låta någon dela kropp med en själv under nio månader. Visst, under de första femton till tjugo veckorna märks det inte av annat än i viktökning och för små kläder. Men ju mer tiden går desto mer lär man sig av varandra och av varandras beteenden. Tänk att få chansen att lära känna någon man aldrig rört eller aldrig sett och aldrig fått tala med annat än mellan en stor vägg av hud.
Jag lär mig nya saker av dig varje dag. Jag har lärt mig att du är envis som en åsna - liksom din pappa. Har du beslutat dig för att föra upp din fot vid revbenet så ligger den kvar där till du bestämmer dig för att ta bort den och inte när jag försöker fösa bort den med ett lätt handtryck. Och när jag ligger som bäst sparkar du som mest. Det är en oskriven regel. Hickar du så vet jag att jag snart kommer få halsbränna och den kommer vara lika länge som din hicka varar. Smeker man magen lätt så sparkar du, du älskar uppenbarligen all uppmärksamhet som du blir given. Men du fryser till is varje gång pappa pratar med dig. Trots att du varit aktiv i flera minuter innan pappa börjat prata så vågar du inte röra dig ur fläcken på flera minuter.
Därför brukar jag som oftast gå in till din pappa när du är som mest jobbig - för då vet jag att du är stilla till jag vilat upp mig.
Det bästa du vet är lässtunden på kvällen. Du börjar alltid med att sprattla runt som en fisk i magen men lugnar ner dig mitt under läsningen, precis som din storebror gör. Och vi längtar efter dig. Mer och mer för varje dag växer nyfikenheten. Vem är du - du vackra varelse?
Jag lär mig nya saker av dig varje dag. Jag har lärt mig att du är envis som en åsna - liksom din pappa. Har du beslutat dig för att föra upp din fot vid revbenet så ligger den kvar där till du bestämmer dig för att ta bort den och inte när jag försöker fösa bort den med ett lätt handtryck. Och när jag ligger som bäst sparkar du som mest. Det är en oskriven regel. Hickar du så vet jag att jag snart kommer få halsbränna och den kommer vara lika länge som din hicka varar. Smeker man magen lätt så sparkar du, du älskar uppenbarligen all uppmärksamhet som du blir given. Men du fryser till is varje gång pappa pratar med dig. Trots att du varit aktiv i flera minuter innan pappa börjat prata så vågar du inte röra dig ur fläcken på flera minuter.
Därför brukar jag som oftast gå in till din pappa när du är som mest jobbig - för då vet jag att du är stilla till jag vilat upp mig.
Det bästa du vet är lässtunden på kvällen. Du börjar alltid med att sprattla runt som en fisk i magen men lugnar ner dig mitt under läsningen, precis som din storebror gör. Och vi längtar efter dig. Mer och mer för varje dag växer nyfikenheten. Vem är du - du vackra varelse?
Din blogg är så mysig, tycker jag :-) verkligen kul att kolla in och se ett nytt inlägg, hur ofta känner man så liksom? :)