http://familyportrait.blogg.se/

Jag är så otroligt nervös för tillfället.

Tänk, om bara några veckor - och tiden rusar redan snabbt förbi, så blir vi fyra fem. Som jag sagt tidigare så är det en till individ som ska lära kännas och som vill lära känna oss. Hur kan man inte vara rädd (mer skräckblandad förtjusning) och nervös inför den förändringen. Det som kommer ske om några veckor är ingen småsak.

Tänk om jag glömt bort allt från Kevin. Med Kevin hade jag visserligen inget försprång alls. Jag hade knappt hållt i en nyfödd bebis innan honom. Men ibland önskar jag att det fanns en instruktionsbok i "hur man blir en bra förälder; steg ett". Men å andra sidan så hatar jag informationsböcker för huvud taget. Alla barn fungerar ju olika, så hur kan en bok förmedla den fakta man behöver? 

Allt handlar om magkänsla helt enkelt.
Just nu ber min magkänsla om middag, det är troligtvis därför dessa udda tankar kommer upp i huvudet.

Om man vill räknas som far behöver man bara vara juridiskt och biologiskt bunden.
Vill man vara pappa har man som uppgift att vara engagerad och ta ansvar - lära barnet och finnas till hands.

Lätt som en plätt. För dem är det bara att välja.

Det som är skönt för mig är att jag redan nu vet var Andreas kommer stå - både nu och i framtiden. För oavsätt om vi väljer att leva alla våra liv ihop eller gå isär i framtiden så kommer han alltid vara en pappa. Och inte bara en pappa - utan en engagerad pappa, en aktiv pappa och en pappa som alltid kommer sätta sina barn i första hand och sig själv i andra. Bara en sån sak som att ta in ett okänt barn i sitt liv och sätta sig som en förebild och förtjäna tillit är en enorm gåva som han lyckats tillgodoge sig.

 

Och bara en sån sak som att binda relation med bebisen i magen, från samma dag som han fick veta om att jag var gravid - till idag känns otroligt skönt, han har alltid visat ett intresse. Och han bryr sig - och finns där för oss i alla väder. ♥