En pappa.

publicerat i Värt att tänka på.;
Jag är så otroligt nervös för tillfället.

Tänk, om bara några veckor - och tiden rusar redan snabbt förbi, så blir vi fyra fem. Som jag sagt tidigare så är det en till individ som ska lära kännas och som vill lära känna oss. Hur kan man inte vara rädd (mer skräckblandad förtjusning) och nervös inför den förändringen. Det som kommer ske om några veckor är ingen småsak.

Tänk om jag glömt bort allt från Kevin. Med Kevin hade jag visserligen inget försprång alls. Jag hade knappt hållt i en nyfödd bebis innan honom. Men ibland önskar jag att det fanns en instruktionsbok i "hur man blir en bra förälder; steg ett". Men å andra sidan så hatar jag informationsböcker för huvud taget. Alla barn fungerar ju olika, så hur kan en bok förmedla den fakta man behöver? 

Allt handlar om magkänsla helt enkelt.
Just nu ber min magkänsla om middag, det är troligtvis därför dessa udda tankar kommer upp i huvudet.

Men fäder och pappor har en lätt uppgift.
Om man vill räknas som far behöver man bara vara juridiskt och biologiskt bunden.
Vill man vara pappa har man som uppgift att vara engagerad och ta ansvar - lära barnet och finnas till hands.

Lätt som en plätt. För dem är det bara att välja.

Det som är skönt för mig är att jag redan nu vet var Andreas kommer stå - både nu och i framtiden. För oavsätt om vi väljer att leva alla våra liv ihop eller gå isär i framtiden så kommer han alltid vara en pappa. Och inte bara en pappa - utan en engagerad pappa, en aktiv pappa och en pappa som alltid kommer sätta sina barn i första hand och sig själv i andra. Bara en sån sak som att ta in ett okänt barn i sitt liv och sätta sig som en förebild och förtjäna tillit är en enorm gåva som han lyckats tillgodoge sig.
 
Och bara en sån sak som att binda relation med bebisen i magen, från samma dag som han fick veta om att jag var gravid - till idag känns otroligt skönt, han har alltid visat ett intresse. Och han bryr sig - och finns där för oss i alla väder. ♥
 
 
Nej, middag var det...
 
 
 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Sotnosen!:

Tror det kommer tillbaka rätt snabbt!

2:a kommentar, skriven , av anna:

förstår dina tankar. när jag fick Alize hade jag aldrig varit i närheten av en bebis men det gick ju bra. denna gången var jag jätte nervös att jag hade glömt av allt men det bara fanns där helt naturligt men visst en del praktiska saker har man glömt som typ att det kan ta evigheter bara att få ihop allt och ta sig ut genom dörren, det hade jag totalt glömt

3:e kommentar, skriven , av Fanny:

Det sjuka är väl att det finns många som kallar sig pappor men som egentligen inte beter sig som sådana! :/ Vissa kallar sig själva för det men engagerar sig så lite att man bara kan kalla dem för donatorer. Kanske är lite cyniskt men har sett väldigt många av mina vänners "pappor" bete sig så även om min egen inte gjorde det. Tkr det är tråkigt att det verkar som om "mamman" ska vara bra, måste vara en bra förälder medan "papporna" får liksom bestämma om dem vill vara engagerade eller inte.

Svar: Kunde verkligen inte sagt det bättre själv Fanny. Donatorer är nog världens bästa ord för oengagerade pappor. Min pappa har varit tvärt emot oengagerad och har istället tagit in Kevin som sin egna "son" och lärt honom allt han inte kunde lära mig - för jag var tjej. Haha, så det är tur att Kevin i alla fall haft en förebild att se upp till. Och nu på senare år kom ju även Andreas in i Kevins liv och är otroligt engagerad i hans liv! :)
<3
Denise

Kommentera inlägget här :