Just nu känner jag mig som Agda, 97. Hon som knappt kan röra sig på grund av ålder och för att lederna vuxit fast på konstiga platser i kroppen. Just nu är min soffa min bästa vän med en kudde uppskjuten på ländryggen för att dämpa min smärta som jag blev tilldelad hos sjukgymnasten. Om jag tyckte att det var jobbigt tidigare med min ryggsmärta och foglossning så är det inget mot vad jag tycker nu.
Jag började vårt samtal med att berätta att jag hade en ganska hög smärttröskel men var påväg att ta tillbaka det när hon utförde sina gymnastiska övningar på mig. Just nu sitter jag nästan med gråten i halsen och ser fram emot en förlossning för en gångs skull. Då får man faktiskt bedövning när det gör som mest ont. Och nu måste jag uthärda smärtan utan bedövning vilket suger rent ut sagt.
Kommer det fortsätta så här under de resterande tre månaderna som faktiskt återstår så är jag redo att hoppa från älgviksbron. Synd bara att den största skadan från bron kommer vara lite huvudvärk, alternativt ett brutet ben om jag faller olämpligt då den inte är högre än tre meter, på sin höjd. Plus att jag inte skulle riskera att förflytta min smärta. Men nu får gärna någon annan ta över min graviditet.
Barnet ingår dock inte i priset.
Barnet ingår dock inte i priset.
Allt är ditt fel! ↓
(Behöver bara ha någon att skylla på)
Jag tror iallafall det skulle vara helt AMAZING med dig och mig, två tjockisar där mitt bland alla avdankade fyllon. Tror de nästan skulle va med i tidningen.