Har man en gång åkt på en dunderförkylning så blir man inte av med den förrän nästa vår, om man har tur alltså. Jag har nämligen drabbats av världens jobbigaste förkylning som visserligen är som mest jobbig och intensiv under kvällstid och tidig morgon. Men det känns sådär att behöva spendera hösten med en förkylning som inte kommer gå över. Som om att det inte är nog med att hösten är jobbig och kall redan som det är.
Nu har vi i alla fall fått i oss en ordentlig frukost. Det blev Bollnäsfil med müsli och ett stort glas apelsinjuice. Så nu är vi mätta och belåtna och redo för skola och sjukgymnastik och jobb (för Andreas del).
Usch då, krya på dig