http://familyportrait.blogg.se/

De senaste dagarna har jag inte hunnit med någonting. Julie har någon form av kvällskolik och skriker sig otröstlig intill bröstet i några timmar, fiser och rapar om vart annat. När hon väl somnar så får man inte lägga ifrån henne för då fortsätter det. Så helst ska hon ligga på magen, över mig hela tiden till jag svettas ihjäl.

Jag har inte haft tid att äta middag på ... flera dagar. Det är tur att min mamma gör mat till oss titt som tätt som vi fryser in som bara är att värma på.Här om dagen hittade jag tack och lov en ost och skinkpaj i frysen som - pling - fick bli micromiddag till Kevin. Det är den enda hemalagade mat vi får se på vardagarna när jag är ensam hemma. Själv lever jag på mat som inte tar längre tid än 30 sekunder att göra, som fullkornsbröd och risifrutti. Ibland hinner jag även smeta på något smörliknande på smörgåsen också men det är bara om jag har tur.

 

Duschen och jag har inte träffats på fyra dagar och jag sover som en kratta. På dagarna har jag hundratusen ärenden som måste uträttas och ja - som ni förstår är inte energin precis på topp längre. Det är ett under att jag inte tittar i kors av utmattning än.

Varje gång Julie gråter och är otröstlig så vill jag också sätta mig och gråta. Men jag vet bättre, framförallt vet jag att det varken hjälper henne eller mig med att sätta sig och gråta. Men det är enormt jobbigt och frustrerande med ett barn som är otröstligt. Tack och lov så sover hon på natten... efter halv ett, framåt halv två alltså. Och brukar vanligtvis sova till framåt elva. Nackdelen är bara att jag måste vakna och ta hand om Kevin. Annars hade jag fått tillräckligt med sömn jag också.

Något som känns lite jobbigt är att Andreas jobbar natt och sover på dagarna så avlastningen finns inte för tillfället. Han är enormt duktig som orkar jobba som receptionist på nätterna och ibland har hand om aktiviteter och kickoff;er på dagarna. Som tur är så har jag världens bästa mamma som hjälper till så gott hon kan och så mycket hon orkar vilket jag verkligen, verkligen uppskattar. Mina vänner erbjuder sig också att hjälpa till. Men jag är alldeles för svenssonaktig för att ta emot den hjälpen och tänker att "Nej - det här klarar jag av själv" trots att jag nästan går av på mitten ibland. Men det är för svårt att acceptera att hjälpen finns när man tycker att man försatt sig i en situation som man faktiskt bör klara av att handtera själv.

 

Ännu en tuff sak är att Julie  fortfarande avskyr napp. Vi har testat alla tänkbara nappsorter nu känns det som och alla kräks hon av, eller spottar ut. Där emot älskar hon att ha mitt lillfinger i munnen...

Så jag ger henne lillfingret och hon tar hela handen.