http://familyportrait.blogg.se/

Det går så fort allt samman. Framförallt nu. Och mitt största problem är att det inte känns som jag räcker till någonstans. Ingen som städar, viker tvätt, diskar eller tvättar. Minuten jag ska påbörja något så skriker hon och brösten ömmar och rinner till och jag blir tvungen att sätta mig med henne i famnen. Lilla Julie tar upp all tid, all uppmärksamhet och kalendern är uppbokad efter henne och hennes behov just nu. Allt som krockar med Kevins måsten behöver jag ha hjälp av min mamma med.

 

Jag som hade planerat så mycket i mitt huvud om hur det skulle bli när jag äntligen inte behövde gå runt och vara gravid och ha ont längre. Kunna lägga tjejen i vagnen och att hon skulle uppskatta det. Hon avskyr för tillfället att ligga i vagn längre stunder.

Jag känner mig låst för det mesta. Låst med en bebis som är sovande på magen eller hängandes på armen. Hon avskyr när hon inte har kroppskontakt och vaknar på minuten, de senaste nätterna har hon sovit på min arm till den domnat bort.

 

Trots att man får så himla mycket tillbaka så är det skönt att slippa den där extra kroppsdelen ibland. Att bara kunna andas och göra det man vill. Jag känner att jag försummar Kevin också, jättemycket och det gör mig både arg och frustrerad på mig själv. Det var ju inte planen att jag skulle strunta i ett barn eller inte ha möjlighet att leka med honom bara för att en annan mer krävande har kommit in i våra liv. Och det märks tydligt på honom att det inte var vad han förväntade sig heller.

Det är tur att Andreas tar Kevin för det mesta, men det förhindrar inte min ångest.
Ge mig mer ork, en sovande bebis på natten och lite mer kvalitets-tid med min favoritson. ♥