Den här helgen har varit något utöver det vanliga. För att inte nämna allt för mycket för respekt mot familjen som blev drabbad i helgen så kan jag kort sammanfatta det hela som en olycka på jobbet, som slutade med ett dödsfall.
Att veta precis vad man ska göra - men att bli handlingslös pågrund av försvagad kraft, känns något enormt i hjärtat.
Polis var snabbt på plats, tack och lov och kunde rycka in i vårt ställe. Vi i personalen gick åt sidan och fick se dem kämpa i över en timma... sen kom chocken och vi alla bröt ihop.
Tillbaka på platsen idag. Samma jobb. Mer timmar. Hjärtat har värkt hela dagen. Speciellt svårt blev det när personens anhöriga kom och grät, frågade om händelseförloppet och bad om att få veta var bilen som ägaren hade, stod.
Jag går sönder.
Jag är inte ensam tack och lov.
Allt hände med minuters mellanrum mellan terrorn i stockholm också. Så jag tackar GUD för att vi fick uttryckning så snabbt som vi fick.
Man är långt från kaxig i såna situationer. Jag uppskattar och respekterar personer som tvingas se döden i vitögat dagligen. Poliserna, ambulanspersonalen och brandkåren som ryckte ut och fick bevittna samma hemskheter som fastnat på min näthinna.
Allt är en fråga om sekunder.
Man ska vara glad att man andas.
