Jag har hamnat i en lätt depression. Fick frågan om jag ville ha några tabletter för att må bättre när jag var hos läkaren. Jag skrattade, tackade för erbjudandet men avböjde deras förslag.
Jag tror inte på att man mår bättre av att skjuta undan sina känslor. Kuratorn som jag träffade igår är övertygad om att jag är trött pga allt som hänt runt omkring mig den senaste tiden. Inte bara själva händelsen nu, utan allt som byggts på med åren.
Den här veckan är jag hemma. Jag sover som sagt mest. Försöker hålla mig vaken lite längre varje dag och aktivera mig själv. Promenerar. Bjuder över folk. Pratar i telefon. Lagar mat. Planterar blommor och växter. Leker med barnen. Allt för att fördriva tiden.
Nästa vecka har jag beslutat mig för att jag ska må bra igen. Jag ska orka jobba långpannor. Sluta tillåta mig själv att vara trött och umgås med mina arbetskollegor. Det är okej att må dåligt. Men jag är bara inte skapt för att göra det...
