.

publicerat i

Jag går sönder. 


Jag har ingen energi kvar. Har inte sovit på två dygn. Har inte fått behålla maten på lika många. Jag har kräkts, om och om och om igen. Hela kroppen spänner sig av oro och ångest. Min kropp skriker. Efter kärlek. Närhet. Omtanke. Eftertanke. 

Din kropp vill här ifrån. Långt bort. Vill hitta sig själv. Utan mig. Utan någon.

Jag har sagt saker den här helgen som jag vill ta tillbaka. Som jag ångrar så mycket. Ord som kom ur mig när jag var som mest frustrerad och arg. Besviken och ledsen. Och sårad. Fy så långt ner i hjärtat snittet har gått den här gången. 

Jag är redo att aldrig dejta igen. Att aldrig dricka alkohol igen. Att aldrig känna mig så där äckligt lycklig igen. För jag hade allt det med dig. Och det känns som att jag bara förtjänar att känna så med dig. 

Förlåt.

Jag vet att du menar väl. Även när jag skriker på dig, när jag tror att du inte lyssnar. Och när du inte riktigt förstår vad jag menar eller vill ha sagt.

Men saken är den. 

Jag älskar dig. Och jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än det här. Jag fungerar inte utan dig. Mina luftvägar krymper. Mitt hjärta slår dubbelt så snabbt. Jag ligger sömnlös. Jag gråter, hela tiden. Slutar jag gråta så känner jag mig stark en stund. Sen springer tiden ikapp mig och jag gråter tio gånger mer. 

Jag vill bara krypa in i din famn. Bli tröstad. Få höra att allt kommer att bli bra igen, oavsett om du väljer att vara med i bilden mer eller inte.

På onsdag flyttar jag hem igen. 
Förhoppningsvis lättar mitt hjärta lite då. 

Kommentera inlägget här :