"Mamma vad gör du nu på badrummet? Vi ska ju äta?"
"Mamma ska bara sätta upp håret".
Egentligen hade jag panik. Den där mattan av kläder som jag strategiskt hade lagt i soffan av rentvättade kläder hade jag samlat ihop i en stor boll för att snabbt förflytta vidare till sovrummet. Och garderoben. Vad hade hon där att göra. Jag stängde båda dörrarna, narnia kunde vänta. Vägen mellan mitt och barnens rum var förseglad. Inte bara av alla kläder på garderobsgolvet, utan jag menar givetvis dörrarna. Låsa var överskattat.
Inne i badrummet var jag i full gång med att damma av handfatet. Vår torktummlare har en tendens att spotta ut damm som lägger sig som ett lager på handfatet. Och säkert på badrumsgolvet också. Men det man inte ser med blotta ögat finns ju inte.
Jag kunde givetvis inte säga sanningen till Julie om varför jag sprang runt som en galning och städade. Hon är ju som en pappegoja så att ett fel ord, och hon upprepar det. Like shitalot.
Hon kom, bara minuter efter att jag städat rent i badrummet. Min mamma.
Julie hade dragit med dammsugaren i hallen en halvtimma innan. Så den var städad, men såg inte "för städad" ut. Ni vet väl hur en fyraåring städar..?
Vi satte oss och fikade. Min son fick jag äntligen krama om efter att han sovit över hos dem i några dagar. Och vi promenerade runt i lägenheten, spanade på några grannar. Gick in i barnens rum, pratade och diskuterade. Hon öppnade Narnia. Dörren till garderoben. Fick en chock. Stängde den. Tackade för sitt besök, kaffet och gick hem.
Jävla nyfikna fruntimmer. Vad har hon i mitt Narnia att göra...
