Jag bryter ihop för minsta lilla, hela tiden.
"Julie! Du ska få åka till din pappa och sova hos honom i natt!"
"JA!" Utbrister hon... (Och här någonstans bryter jag ihop)
Tårarna rinner ner för kinderna och är omöjliga att bromsa. Jag lämnar Julie på sitt rum, lycklig med informationen att hon ska till sin pappa. Jag lägger mig i min säng och gråter. Inte för att Julie är olycklig, tvärt om. Inte för att hon har någon dålig pappa. Det är precis raka motsatsen. Utan för att jag inte känner mig tillräcklig. Och för att jag måste be om hjälp hela tiden.
Jag jobbar inte dygnet runt vissa veckor för att jag vill. Jag gör det för att jag måste. Jag har inte råd att betala mina räkningar annars. Har inte råd att låta Julie eller Kevin gå på kalas hos sina kompisar. Har inte råd att köpa nya kläder, eller fylla upp kylen med mat.
Jag har folk omkring mig som är experter på att trycka ner mig i fotsulorna. Och jag har folk omkring mig som hjälper mig att lyfta mig själv och min självkänsla igen. En bra balansgång kan man tycka. Men det som sätter sig hårdast i minnet är inte allt bra, utan alla dåliga och negativa kommentarer.
Alla dom där kommentarerna som får mig känna mig som världens sämsta mamma. Alla de kommentarer som gör att jag hela tider ifrågasätter min kompetens, och ibland även min existens.
Barnen vet hur mycket jag kämpar. Mina närmaste vänner också. Men man känner sig aldrig tillräcklig. Man räcker aldrig till.
Idag jobbar jag ett kort pass. 17.30-21, imorgon kör jag 07-13 och i onsdags och torsdags körde jag 17-00. Och i måndags körde jag 11-01 Det här var på min lediga vecka. Ni kanske förstår eller kan tänka er in i hur det ser ut på min arbetsvecka nästa vecka i såna fall.
Im strong enough. But never good enough.