I ett försök att försöka dempa min ångest så har jag börjat skriva mer. På papper. Här på bloggen. Genom bilder, både instagram och snapchat. Jag döljer inte längre mina känslor. Allt för att beskriva hur jag mår - och därför bekräfta mina känslor och förhoppningsvis kvävs dem tillslut och lämnar mig i ett neutralt tillstånd.
Låter kanske lite flummigt. Men jag har väl mer eller mindre sett det som min typ av terapi.
Jag har insett att jag inte kommer leka mer med mina känslor. Speciellt inte dem som är avgörande för mitt välmående. Hungerskänslor, trötthetskänslor, humör - det är jag kanske inte lika noga med. Men när det kommer till huruvida min hjärna och mitt hjärta sammarbetar, där stannar jag till och är mer uppmärksam.
Skam den som ger sig.
Men tids nog mår jag också bra. Sex timmar kvar tills jag ska gå upp nu. Känns bra...