http://familyportrait.blogg.se/

Det går så fort allt samman. Framförallt nu. Och mitt största problem är att det inte känns som jag räcker till någonstans. Ingen som städar, viker tvätt, diskar eller tvättar. Minuten jag ska påbörja något så skriker hon och brösten ömmar och rinner till och jag blir tvungen att sätta mig med henne i famnen. Lilla Julie tar upp all tid, all uppmärksamhet och kalendern är uppbokad efter henne och hennes behov just nu. Allt som krockar med Kevins måsten behöver jag ha hjälp av min mamma med.

 

Jag som hade planerat så mycket i mitt huvud om hur det skulle bli när jag äntligen inte behövde gå runt och vara gravid och ha ont längre. Kunna lägga tjejen i vagnen och att hon skulle uppskatta det. Hon avskyr för tillfället att ligga i vagn längre stunder.

Jag känner mig låst för det mesta. Låst med en bebis som är sovande på magen eller hängandes på armen. Hon avskyr när hon inte har kroppskontakt och vaknar på minuten, de senaste nätterna har hon sovit på min arm till den domnat bort.

 

Trots att man får så himla mycket tillbaka så är det skönt att slippa den där extra kroppsdelen ibland. Att bara kunna andas och göra det man vill. Jag känner att jag försummar Kevin också, jättemycket och det gör mig både arg och frustrerad på mig själv. Det var ju inte planen att jag skulle strunta i ett barn eller inte ha möjlighet att leka med honom bara för att en annan mer krävande har kommit in i våra liv. Och det märks tydligt på honom att det inte var vad han förväntade sig heller.

Det är tur att Andreas tar Kevin för det mesta, men det förhindrar inte min ångest.
Ge mig mer ork, en sovande bebis på natten och lite mer kvalitets-tid med min favoritson. ♥

 

Nu har jag kikat igenom och godkänt alla era otroligt fina kommentarer. Jösses, det är farligt att läsa allt ni skrivit med alla hormoner i hela kroppen, ena sekunden gråter man som en bebis och andra... nej okej ärligt jag gråter nog bara. Ni är helt underbara. Jag har utan tvekan världens bästa läsare. ♥

 

Kroppen har äntligen återhämtat sig ganska bra efter förlossningen och jag kan äntligen gå och röra mig som jag vill och jag har äntligen tagit igen alla sömntimmar som gått förlorade. Hämtade ner mina älskade kläder från vinden idag också. Jag vägde mig på sjukhuset sist vi var där och då vägde jag 59 kilo, vilket innebär att jag bara har fyra kilo kvar tills min normalvikt. Så idag när jag satte på mig mina "vanliga" byxor jag använt mig av de senaste månaderna så hängde det slappt i rumpan, haha.

Så då kände jag att mina vanliga kläder fick anledning att komma ner från vinden igen.

 

Just nu ligger jag och Julie och kollar på TV och äter pepparkakor. Jag fick precis ett SMS från Kevins pappa som sa att dem kommit fram ordentligt. Så nu kan en orolig mamma som avskyr jultrafiken äntligen koppla av. ♥

 

 

Idag har Kevin åkt iväg till sin pappa. Dem kom och hämtade upp honom redan vid halv tolv för att komma tillbaka så snabbt som möjligt. Det är ändå femtio mil som ska köras i detta härliga svenska väder. Jag bad dem höra av sig så ofta dem kan och när dem är framme så att vi slipper oroa oss här hemma.

Lilltjejen hade mer utmärkande gulsot idag i ögonvitan så vi ringde in till BB-supporten där de sa att det inte var någon fara, då hon under natten fått i sig betydligt mycket mer mat än 30 ml var tredje timma. I natt kände jag mig nämligen som en arlako som fick ligga vaken till halv tre i natt och amma. Haha. Så jag vaknade inte av att Kevins pappa SMS:ade imorse och sa att dem var i närheten.

Nu ligger lilla Julie i alla fall tryggt och skönt på pappas bröst och myser. Härliga söndag och fjärde advent.

Vi ligger naket intill fönstret idag om det skulle vara så att gulsoten känner för att angripa mer.

Gud vilken duktig tjej jag har. Och vilken duktig pappa. Och enormt duktig storebror. Det slog mig precis att jag är tvåbarnsförälder, hur sjukt är inte det.

I natt vaknade Julie två gånger och åt i drygt en halvtimma båda gångerna. Det märks att brösten inte riktigt är vana vid trycket från en liten mini-me. Annars har hon sovit hela natten och sover fortfarande. Jag vaknade själv nu vid tio. Andreas har varit uppe och fixat frukost till Kevin, bytt alla blöjor under natten, städat undan lite och ringt några viktiga samtal.

Det känns helt underbart att vara utvilad för första gången på ... gud vet när. Nu känns det som jag har energi över till att städa iordning och göra rent här hemma, packa upp BB-väskan och all annan packning som vi drog med oss. Vi får besök idag av Andreas dotter som jättegärna ville se sin syster. ♥♥ Älskade ungar. Så hon kommer framåt två så då ska vi mysa lite tillsammans.

Stressade iväg med Kevin tidigt imorse vilket egentligen var helt onödigt. Eller onödigt och onödigt var det inte kanske. Men onödigt att stressa. Dem skulle ju iväg till badhuset och när Kevin kom fram till skolan och hade fått av sig alla ytterkläder så kom precis fröken. Så då var det bara för honom att klä på sig igen..

När han väl klätt på sig och ställt sig i ledet så ville han att jag skulle följa med till bussen. Och den går ju precis här utanför oss så det var ingen direkt omväg. Utan jag traskade med honom i handen och pratade med hans fröknar som gick med de andra barnen.

När jag väl kom hem så slumrade jag till i sängen och vaknade nu av att kärmor ringde och frågade om vi kunde träffas. Så jag ska ta med mig Andreas dotter ner till coop vid tio så hon får leka av sig med sina kusiner som farmor är barnvakt till. Fick prata med den äldsta kusinen på tre i telefonen, haha. Han pratade på om allt och ingenting den lilla busungen och med högtalartelefonen på så hörde jag knappt ens hälften av vad han sa. Men han är så söt och otroligt duktig på att prata den killen. Och hans syster också för den delen.

Så nu ska jag mysa barn en stund på förmiddagen innan Kevin ska hämtas vid tolv.

 

När Kevin föddes så sov han tillsammans med mig i sängen på BB första natten. Personalen på BB placerade honom bredvid mig istället för i plastsängen intill och förklarade att närheten var viktig för honom i början. Och jag som ung mamma tog verkligen till mig av allt dem sa som en svamp. Så Kevin fortsatte sova hos mig om nätterna. Mest för att han ammades länge som barn och det var så mycket mer bekvämt att sova bredvid honom än att gå upp om nätterna.

Först fyra år senare när jag träffade Andreas så slutade jag och Kevin sova tillsammans. Alla hade då hunnit påpeka att jag skulle få ett rent helvete med att avvänja honom från att sova med mig den dagen jag träffade någon att dela mitt liv med. Men nej, tvärt om så tror jag att han kände sig trygg i övergången. Han var så pass stor att han förstod att det bara blev problem om vi sov i samma säng. Som att vi båda sov sämre de gånger som vi faktiskt sov tillsammans eller det faktum att någon av oss fick en smäll som hette duga av den andra i sömnen. Plus att Kevin mot slutet av tiden han sov i min säng var en hejare på att sparka och tumla runt i sängen.

Så övergången till egen säng blev ganska lätt då vi båda insåg att det var de som krävdes. (Måste dock tillägga att Andreas till stor del tog hand om övergången med Kevin från vår till hans säng och att han kände sig otroligt trygg med det trots att han och Andreas knappt kände varandra vid det tillfället). Vi började i alla fall med att ha en madrass åt Kevin på golvet bredvid vår säng där han fick sova i någon vecka (kanske två eller tre, minns inte riktigt hur länge) och sen åkte han in i sitt rum - och nu snart två år senare så har vi delat säng ibland mest för att vi vill mer än för att vi tycker det är mysigt. Men jag tror faktiskt inte på att barnen ska behöva gråta sig till sömns och känna sig otrygga. Jag menar, vuxna sover tillsammans, vuxna som egentligen inte alls är i samma behov som barn av närhet. Så varför tvinga eller påskynda det hela...?

 

Kevins läkare ringde mig idag när jag låg och sov. Hon är verkligen helt fantastisk den kvinnan och har hjälpt och stöttat hela familjen när det var som jobbigast. Det bästa av allt är att hon verkligen vill se ett slut på Kevins nattliga kissproblem och hela tiden sätter upp nya tider för uppföljning. Underbara läkare. Idag förnyade hon Kevins recept över telefonen också så jag slipper gå och förnya det på en läkarklinik.

 

Jag berättade att under hela december månad så har det hänt en ynka olycka till skillnad mot de nätter som det hände upp mot fyra olyckor under en natt och både Kevin och mamma blev frustrerade över bristen på sömn. Första prövomånaden direkt efter läkarbesöket så hände det lite olyckor titt som tätt, men då kissade han ner sängskyddet istället och dem var ju bara att slänga direkt i soporna.

Under slutet av Januari så ska hon höra av sig igen och då ska vi se om det finns möjlighet att sänka dosen på minirin så han tillslut vaknar själv på nätterna. Men hon sa att det är mest lönsamt att vänta till efter jul då man lätt dricker och äter på oregelbundna tider och till man får tillbaka den vanliga rutinen igen.

Men under december har han använt sig av två sängskydd från ett nytt paket istället för ett helt paket som  månaden innan. Och ena gången hände det en olycka och andra gången tog han sönder sängskyddet med fötterna i sömnen så det kom bomull i hela sängen istället, haha.

Så nog sker det framsteg allt!
♥

 

Måndag igen. Idag är det bara frukt som ska med till skolan, men imorgon ska vi dit tidigt och gå och bada. Eller inte vi - vi, utan Kevin och hans klass alltså. Jag skulle inte vilja se mig i bikini eller baddräkt nu frivilligt, haha. I vecka tjugoåtta stod jag i baddräkt i badhuset vill jag minnas, och det var ingen vacker syn - om man inte gillar köttbullar då så klart...

 

Ungarna stressar upp sig själva med att vinna över klädracet. Jag blir alldeles snurrig av deras ivriga beteende så här tidigt på morgonen.

Halv två somnade jag i natt. Jag hade så otroligt ont i nacken och vet inte varför, jag har fortfarande känningar i nacken. Så jag var vaken och snurrade, försökte använda mig av ögonbindeln så att jag verkligen tvingade mig själv att sova men ingenting fungerade. Om jag kände mig frustrerad? Svar ja.

Men det var härligt att vakna till en helt otroligt fin frukost idag igen som Andreas plockat fram.

 

Jag försöker verkligen hålla igång idag för att inte somna. Att tro att jag var utvilad var uppenbarligen naivt att tro, för just nu går mina ögon i kors och jag inser att det är flera timmar kvar till jag får sova. Jag har diskat, dammsugit, städat, bäddat, dammat, satt igång en tvätt (som jag bör hänga nu för att inte somna på stört), kollat på TV i några timmar. Men nu gör nattens timmar sig påmind och säger åt mig att sova. Därför tänker jag trotsa det och börja skura golven, hänga tvätt och fortsätta med att damma i lägenheten. Alltid finns det något att göra.

 

Andreas dotter har åkt med sin farmor till något köpcentrum för att shoppa, sånt som tjejer gör bäst. Hon kommer hem igen lite senare i eftermiddag. Skönt att hon får spendera lite kvalitétstid med sin farmor. Kevin sitter och kollar på film och äter upp gårdagens chips för att jag ska slippa se dem och få tillbaka samma spykänsla som igår, haha. Han är så söt min grabb som erbjuder sig att äta upp dem för MIN skull, påstår han. Tror inte alls att han var ett dugg sugen själv, haha.

 

 

TRETTIONIO.
Helt sjukt. Ärligt så trodde jag aldrig att jag skulle gå så här många veckor som jag gjort.
Skriver mer om denna graviditetsvecka lite senare i eftermiddag...

Så det var ett år sedan lucia förra året. Och här är lite roliga händelser som skett under det gångna året. Massa andra roligheter har så klart skett också. Bara det att det varken fanns bilder, ork eller tid att lägga upp exakt allt från varje månad. Men här är ett urval av det gångna året.

December. Sista luciafirandet på dagis.

Det känns inte som det blir någon bebis idag med ett super-unikt födelsedatum. Trist för henne, men skönt för mig, nu får hon inte komma ut imorgon - då blir Kevin jätteledsen om jag inte kan närvara på luciafirandet. Jag har haft enorma sammandragningar idag att inte ens ett bad hjälpte. Sjukt vad mycket kroppen måste förbereda sig för att få ut ett barn helt plötsligt. Men ingen bebis i natt eller imorgon bitti, tack!

 

Julgransdräkten är färdigsydd. Några julgranskulor hade spruckit och var tvugna att bytas ut och glittret hade fallit av. Tur att jag har Andreas som är proffs på det mesta, så han hängde upp dräkten i taklampan och sydde klart den, haha. Så i morgon ska jag ta med mig kameran så ni får se lite bilder från luciafirandet!

Idag fyndade jag på vägen hem från skolan. På taket till röda korset hängde det enorma istappar så jag tänkte att jag skulle gå in och kolla om dem hade ringt till någon angående detta - och det var åtgärdat redan, men det tar tydligen tid att få ner dem då det är en massa andra hus och lägenheter i stan som står som prio ett...

Hur som helst så passade jag på att ta mig en vända där inne och kolla lite och fann en "mitt första år"-bok med bilder från Elsa Beskow. Det bästa av allt är att alla böcker där nere kostar en krona.
Så dagens fynd helt klart. (Jag har en precis lika dan från när jag var bebis som min mamma fyllde i!)

 

Kevin hade tidigare i förra veckan beslutat sig för att vara jultomte i årets luciatåg. Så min tanke har aldrig funnits i att bygga upp förra årets dräkt som Andreas sydde ihop på en kväll dagen innan lucia förra året. Men idag kom Kevins fröken fram till mig idag och meddelade stolt att Kevin sagt att han skulle vara julgran i årets luciatåg.

"Jaså" var det enda jag fick fram. För tidigare förra veckan var det tomte som gällde. Men nu har vi i alla fall rotat ut julgransdräkten och insett att den behöver sys på lite glitter och julgranskulor.

Så imorgon ska Kevin få vara den sötaste (och troligtvis den enda) julgranen i luciatåget. Halv åtta så ska barnen vara ombytta och klara. Så det blir en snuskigt tidig morgon imorgon.

Jag blir så besviken för det finns en sak jag saknar på blogg.se's kommentarsfält och det är en gillaknapp efter varje kommentar. Ni vet - när man skriver några kommentarer till inläggen på en blogg man läser och det egentligen inte finns annat att göra längre än att gilla det personen har svarat på i sitt inlägg. Det känns så B att skriva *gilla* som en kommentar till kommentaren i inlägget och personen kanske tror att man inte ens läst det han / hon har skrivit. Så in med en gillaknapp nu blogg.se. (Och jag läser alla svar jag får från er på era bloggar!)

 

Hur som helst. Jag somnade om när jag kom hem från skolan med Kevin. Jag somnade om så hårt efter att vår vaktmästare/ gårdsherre-vad-fan-man-nu-kallar-honom kom hit och kört klart med sin snöslunga (som låter så inåt helvete, typ som en helikopter) ute på gården att jag vaknade en minut i tolv. Min mobil hade ändå ringt och väckt mig klockan tolv.

 

Nu ska jag upp, hänga tvätt, bädda iordning, laga middag i form av "ugnspangkaka" (jag sa pangkaka långt upp i åldern så det sitter väl i undermedvetet), och sen är klockan förhoppningsvis tillräckligt mycket för att jag ska kunna gå och hämta Kevin på skolan... i hope. Skrev upp honom till klockan tre idag för att han ville äta mellis på skolan. Dumma, dumma mig.

 

En riktigt gamal webcambild från tiden då man inte ägde någon riktig camera.

 

 

Varannan natt tycks jag sova enormt bra - och varannan natt sover jag som en påse nötter. Det är otroligt frustrerande att inte kunna komma till ro. Det är tur att Kevin sover som en stock i alla fall. Det känns som jag kan sysselsätta mig med att sova några timmar idag när Kevin är på skolan i alla fall.

Nu kommer snart Andreas intrampandes från jobbet. Han slutar ju jobba nu klockan sju och fördelen med det jobb han har nu är att han jobbar två minuter här hemifrån.

 

Det är redan onsdag, herregud - är det bara jag som tycker tiden rusar iväg?
Imorgon är det redan lucia och Kevin ska vara utklädd till tomte på skolan.
Just det - ska bebis komma nu i december så har den hela dagen på sig att komma ut.

 

Igår jobbade som sagt Andreas från elva igårkväll till sju imorse, och därför sov han till klockan var närmare halv fem. Vid fem bytte han om och drog till jobbet igen så vi fick i alla fall en timma tillsammans idag om man räknar med frukosten vi  hade i morse. Lika dant blir det hela veckan nu. Han kommer hem lagom till frukost och vaknar lagom till han ska börja jobba. Jag förstår egentligen inte hur han orkar - jag skulle vara helt förstörd efter första arbetspasset... Men nu har vi i alla fall fått utsatt tid på hur länge detta kommer hålla på så det är skönt.

Kevin och jag har spenderat kvällen med att kolla på Madagascar och ätit kvällsfika i form av goda smörgåsar. Passade även på att diska, ta bort tvättställningen och städa lite smått medan Kevin kollade vidare. Det känns så skönt att vakna till ett rent och fint hem på morgonen.

Nu ligger Kevin och sover gott i sängen och jag var dum och drack några deciliter av apelsinjuicen jag hittade i kylskåpet så jag lär leva hög på socker fram till någongång i natt, toppen verkligen.

 

 

 

 

Idag när jag vaknade (framåt tolv - helt sjukt, I know) så tänkte jag att jag skulle låta Kevin få gå på skolan till uppskriven tid vilket var klockan två. Men jag hade sjukt tråkigt och bara en kvart senare så befann jag mig på skolan när barnen precis hade gått ut på skolgården efter en avslutad skoldag.

Alla ni som är eller har varit gravida vet om problemet med strumpor och skor. Själva strumporna och skorna är väl inte direkta problemet i sig utan det handlar om att få dem från golvet och byrå-lådan till fötterna och med svullna fötter och med en stor FET mage ivägen och en sjuk smärta som ilar i kroppen så fort som man vrider benen i konstiga lägen, så det är allt annat än lätt att få på sig strumpor och skor. Hur som haver. Idag skippade jag strumporna och tog mina enkla gymnastikdojor och promenerade iväg. Jag skulle ju bara "hämta Kevin och gå hem", ni vet.

 

När jag kommer dit blir Kevin enormt besviken över att jag kommit dit "redan". Hade jag gått i skolan så hade jag blivit sjukt glad över att få komma hem. Men inte min son inte. Så jag sa att han kunde sitta kvar och leka medan jag gick in och strök honom från närvarolistan och hämtade skolväskan. När jag kom tillbaka efter att ha hämtat väskan så var han sjukt besviken över att det gick så fort, så han fick vara kvar och leka en liten stund till...

 

Japp, en stund och tio isbitar till tår senare så kom vi hem till klockan kvart över ett. En timma efter att jag gått för att hämta Kevin.

Behöver jag säga att jag tog ett bad med mina isbitar till tår? Ville nästan börja gråta när det kändes som tusen nålar under tiden som de tinade upp i det alldeles för varma vattnet...

 

Påminn mig om den här dagen när jag ska hämta Kevin tidigare.

 

Jag har slängt Kevin i säng nu. Igår somnade han inte förrän närmare nio och kom knappt upp imorse. Så nu blev det tidigare i säng i hopp om att det blir tidigare till skolan utan tjaffs imorgon.

Han har nämligen bad på schemat i badhuset imorgon. Förhoppningsvis går bussarna för ungarna så dem kommer iväg. Väskan är i alla fall packad så det ska bara med en frukt i väskan så är den klar.

Sen på onsdag ska dem iväg till kyrkan och se en teater-uppsättning av en julsaga om varför vi firar jul. Egentligen skulle dem ha gått på den förra onsdagen då Kevin var sjuk men då blev det ju världens snökaos så det sköts upp till på onsdag nu istället!

Torsdag är det luciafirande på skolan tidigt på morgonen så då blir det snabbt iväg på morgonen igen utklädd till tomtegubbe förhoppningsvis. Och så ska barnen underhålla sig själva med julpyssel efter firandet.

På fredag är det idrott. Så det är pang-pang-pang hela veckan, härligt att han får ha lite aktiviteter när morsan är som en grönsak i soffan eller sängen.

Sen närmar det sig jul-lovet för lillgrabben. Tror han går en vecka till efter denna bara...

 

Hela morgonen har det varit strul för mig att logga in på bloggen. Morr, haha.

Men det var nog lika bra att det var strul då Kevin också var strulig på morgonen - jag fick fokusera på ett problem i taget helt enkelt. Först vid halv åtta började han äta sin frukost - så det är en himla tur att han börjar halv nio på måndagar säger jag bara. Det är otroligt läskigt på vägen till Kevins skola också då traktorerna lassat upp all snö på trottoarkanten, så barnen (sexåringarna) får gå på vägen som är otroligt trafikerad på morgonen både från höger och vänster körbana. Det är tur att de flesta har sina föräldrar med sig på morgonen när det är mörkt och snön yr.

Idag har jag tid på MVC halv tolv. Jag smög in till Andreas nyss och försökte fråga om jag kunde få skjuts till sjukhuset. Jag tror han svarade ja på frågan, men är inte riktigt säker. Annars får jag helt enkelt ta mig dit själv i modden även fast det kommer ta närmare en timma...

Hittade den här bilden på facebook igår och höll på att dö av garv.