http://familyportrait.blogg.se/

Jag hade på morgonen upptäckt världens största källarspindel på väggen i vårt vardagsrum strax ovanför ena långsidan vid vår soffa. Först gick jag in till Andreas (stackaren) som kom hem från jobbet vid ett i natt efter att ha jobbat från 11-01 och skrek och gormade som ett djur om spindeln. "Ni överlever till jag kommer upp" blev hans svar. Men i ärlighetens namn så tror jag att jag skulle dött av hjärtattack om jag låtit spindeln vara.

Spindeln förflyttades från den ena väggen till den andra med sina sex för många ben och mitt enda val blev att använda mig av dammsugaren - mest för att spindeln var tre meter bred i omkrets och två cm hög, true story. Till en början gick det inte att suga in den då den uppenbarligen hade stora sugproppar under fötterna som dammsugaren inte kunde bemästra. Gåshuden reste sig upp så fort jag närmade mig spindeljäveln (och den gör fortfarande av bara tanken). Tillslut tog jag mod till mig och satte dammsugaren på full fräs - och då, en halvtimma efter första anblicken så fick jag in den jäveln i dammsugaren. Nu har dammsugaren stått på i drygt tio minuter för att jag försöker kväva spindeln till döds med allt damm och vacuum... hur lång tid tar det för en spindel att dö egentligen...?

 

Nu är förhoppningsvis vår katt och råttalek över.

Det knasigaste är att jag inte har några problem med andra insekter som vårtbitare eller stora skalbaggar, men när det kommer till spindlar - då reser sig uppenbarligen nackhåret.

Nu är det ju kräft och snapsmånaden nu och jag som är helt galen i kräftor var bara tvungen att smäcka i mig tolv kinesiska kräftor. Nu är dem ingenting mot de Svenska men de fick min abstinens till kräftor att försvinna smått, så himla smarrigt. Kevin tyckte bara att klorna var coola, men smaken var ingen höjdare (jag klagade inte då jag fick alla för mig själv). En halvtimma efter att jag påbörjat min lilla kräftskiva för en så var den slut - men nu är jag helt klart nöjd och måste kila ut med soporna innan Andreas kommer hem från jobbet, tihi!

 

Sedan min telefon försvann på Huddinge sjukhus för några veckor sedan så känner jag hur stressen över att "konstant vara uppkopplad" har avtagit och jag faktiskt njuter av att enbart ha en telefon istället för ett "okontrollerat liv". Kevin är också himla nöjd med min nuvarande Walkman som han kan spela roliga spel på (typ från stenåldern), som guitarhero och ett snowboardspel. Han är nöjd helt enkelt, haha.

Jag tror inte att jag är skapt för att ha en Iphone eller liknande telefon i alla fall. Mitt liv är så stressat redan som det är just nu, så det är nog nyttigare om jag avstår från det nöjet.

Min moster ringde idag med orden "Hej Denise, vi har lite barnkläder som vi fått av Matilda som du kan få till din dotter." Gud så spännande, så jag gick raka vägen upp till mina föräldrar och fick en chock. Det var två stora papp-påsar fulla med barnkläder från storlek 50-62. Helt sjukt. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket (och fina) barnkläder i hela mitt liv, och allra minst haft dem i mitt ägo.

Min mamma skojade och sa att om bebisen smutsar ned kläderna så kan vi bara kasta dem och vi har lika mycket kvar, haha. Givetvis kommer vi inte att kasta några barnkläder alls! Men nu har jag fyllt tre lådor fulla med barnkläder i storlek 50-58 bara. Så nu får jag leta plats till de resterande kläderna (då har jag inte ens hunnit tvätta och få ned Kevins gamla unisex kläder) haha. Vår dotter (jag hoppas innerligt att inte barnmorskan sett fel på könet) kommer verkligen inte vara utan kläder i alla fall.

Jag har världens bästa kusinbarn (och hennes dotter Molly och sambo givetvis) som lånar ut massvis med kläder till vår dotter! Det är som sagt lite svårt när man enbart har pojkkläder innan, haha! Men nu är det problemet över.

I morgon kan ni få se några av de ballaste kläderna jag fick med. Lovar.

 

 

Ibland är jag glad över att inte alltid vara först med allt. Som att kolla på serier. För nu har jag det absolut bästa framför mig. Som att se på alla de kritikerrosade serierna från början. Jag är så himla glad över att vi har Via play på vår dator - jag vet inte hur många timmar både jag och barnen samt Andreas spenderat framför den playkanalen. Och det bästa av allt är att precis allt finns tillgängligt.

I natt var lilltjejen helt galen. Hon svingade runt och sparkade mig i magen näst intill hela natten. Jag undrar vad som hände där med tanke på att hon hitills bara visat rörelse på dagarna och tidiga kvällarna men sovit sig igenom natten ganska bra. Men i natt var det verkligen buggkurs AB med min livmoder. Herregud säger jag bara. Men mysigt är det, att få det bekräftat att man inte bara blir tjock och otymplig, inte kommer i sina vanliga kläder och ändrar utseende - utan man får någonting för det.

Kärlek.

Nu har jag i alla fall gått halvvägs (igen), enligt Rutin UltraLjudet i alla fall. Så nu kör vi på att jag från och med idag är i vecka 21+.... någonting. Söndag är i alla fall vecka 22. Haha.

 

Igår skulle Kevin prompt inte till dagis idag, i morse löd en annan historia. Så direkt efter frukosten så frågade han när vi skulle vara på dagis, haha. Så jag stressade, satte upp håret, tog på mig närmsta bästa kläderna (mjukisbyxor och ett alldeles för kort linne) och promenerade iväg till dagis. Herregud va roligt det måste ha sett ut för åskådarna runt omkring.

 

Kevin blev i alla fall nöjd över att ha spenderat en liten del av dagen på dagis då jag hämtade hem honom efter bara några timmar. Nu är han ute och busar med grabbarna på gården och jag ska ta mig i kragen och städa upp här hemma. Tråkigt nog så använder jag mig inte av något plagg med krage, så det lär ta ett tag att ta mig upp ur soffan. DOH!

 

 

Känner mig inte riktigt vaken idag. Somnade vid nio helt utslagen med Kevin som försökte titta på Scooby Doo. Men det gick så där med tanke på att hans mamma inte hade energi nog för filmtittande, haha.

Nu ligger vi och kollar på barnkanalen och jag somnar lika mycket nu på morgonen som utvilad, som igårkväll när jag var helt slut. Knasigt.

 

Kevin fick gå på dagis igår undertiden som jag och Andreas jobbade, men idag hade han ingen lust att gå dit igen. Det passar bra med tanke på att det verkar som att jag är hemma idag. På måndag (!!!!) börjar Kevin redan i skolan. Det känns sjukt att skriva och att säga det. Fy - jag är inte redo att ha ett skolbarn redan. På måndag kväll är det också avslutningsfest för förskolan, så dem dagen efter går direkt i skolan istället. Tänk er själva, fem år på ett dagis håller på att få ett abrupt slut. Jag vet inte vem som har mest ångest - jag eller Kevin...

... eller jo det vet jag. Jag vill inte att han ska bli stor.

 

Kevins skola på måndag morgon. ♥

 

 

Det blir en kort men intensiv helg för mig när den här arbetsdagen är över. På söndag jobbar jag nämligen på Nynäsgården från klockan nio. Istället ska jag ta ledigt på måndag för att ringa massa viktiga samtal, som till försäkringsbolaget så att jag kanske kan få ut en mobiltelefon, försäkringskassan och lite andra samtal. Phu, det är jobbigt att vara vuxen ibland.

 

Ja - jag erkänner, jag är värdelös på att blogga nu för tiden. Men ingenting att göra åt. Den här veckan har jag arbetstider på 07.30 - 16.30 också vilket innebär att jag åker hemifrån strax efter sju och kommer hem strax innan fem, helt slut givetvis.

De SIM-kortet till "min" - lånade mobil (en walkman), kom idag så nu har jag ÄNTLIGEN en telefon igen. Man känner sig ganska låst när man inte är tillgänglig eller kan nå någon varken familjemedlem eller få något jobb. Men nu kan jag svara ja på förfrågningar igen och även kontakta familjen. I morgon behövs det framför allt då Kevin är hemma hos mina föräldrar på eftermiddagen. Då krävs en fungerande komunikation om något skulle hända.

 

Nästa vecka när jag inte har arbetstider på nio timmar varje dag så ska jag kontakta vår försäkring och se till att få tillbaka en egen telefon igen. Awesome!

(Förresten, fick göra om mitt UL förra veckan igen, i fredags för att vara exakt. Lilltjejen är nu beräknad att komma till den 29/12 istället för den 21. Vi får se var det här slutar. Tror dock, sorgligt nog på självaste julafton, stackars lilla tjejen... i bästa fall kniper jag! Ps, hon hälsar med en spark!)

Nu är middagen äten - det blev hemlagad chili con carne med ris och aningen för mycket cayennepeppar och chili. Men ungarna åt så mycket dem orkade och fick till efterrätt en varsin skål godis och massa grönsaker med dipp. Grönsakerna tog slut jättesnabbt medan godiset fortfarande ligger i respektive skålar.

Snart ska dem få lägga sig och kolla på film i rummet istället, då barnkanalen slutar nu.

Blev en mysig kväll tillsammans med familjen. Superb.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kevin har fortfarande féber. Gårdagen var han ganska pigg till framåt kvällskvisten då febertoppen kom tillbaka och däckade honom. Nu ligger febern på 38 grader under alvedonbehandling. Lagom hög med andra ord. Stackars barn. Men han är trots detta rellativt pigg och glad så länge han får hoppa mellan vardagsrummet och TV:n och hans mörklagda rum.

 

Jag har fått en dille på att städa. Nu är jag nämligen igång igen. Men jag tänkte inte köra slut på mig lika mycket som igår utan ta det ganska lugnt. Så länge man håller efter så är det ju ganska fint här hemma, och det är väl tanken - att hålla efter alltså.

 

Idag tänkte jag springa över till filmkedjan för att kolla om det finns några bra barnfilmer att köpa till ungarna. Det känns som dom är värda det nu.

 

 

Jag var världens känsligaste, lyckligaste, *mest illamående och svettigaste kvinna igår. Till middag idag fick det bli pizza. Jag storstädade hela lägenheten vilket resulterade i att jag inte orkade stå framför spisen. Det fick bli en plankpizza *vilket bebisen uppenbarligen inte uppskattade då jag var tvungen att sticka in på toa och spy upp middagen. - Dislike.

 

Jag spenderade hela kvällen med att gråta till filmen "Systrar i jeans". Tänkte massa på Louise när jag såg den filmen. Måste investera i ett par magiska jeans som vi kan skicka mellan Sverige och Australien, typ nu!

 

 

 

Sist jag var gravid var jag femton / sexton. Det är nästan åtta år sedan nu. Så nära ett decennium man kan komma. Det slog mig därför att jag blir mamma i två olika faser i mitt liv. Visserligen samma faser där man egentligen enligt den svenska "normen" ska ta tillvara på sig själv, festa och ha kul med vänner innan man stadgar sig och skaffar barn. Men när man väl har ett barn, varför inte skaffa fler då? 

 

Träffade en gamal bekant i affären igårkväll, en tjej jag gick i paralellklass med. Hon tittade på mig och frågade om jag var gravid igen, och fick givetvis ett ja till svar. Hon sa också att om hon fått gissa min ålder idag - så hade hon tippat på att jag var sjutton och inte en dag äldre.

Men jag har fått turen att få bli mamma i två tidsepoker av mitt liv. Vem vet? Nästa barn kanske kommer när jag är trettio - och jag lovar, blir det så - ska jag skriva en resumé om vilken tidsepok som var bäst att bli mamma på.

 

 

Igår blev jag av med min mobil på Huddinge sjukhus under ett strömavbrott som höll i sig under några minuter. Jävla skit att folk inte kan hålla reda på sitt eget och mitt. Men det ordnar sig tillslut... hoppas jag. Man känner sig ganska naken och fattig utan sin mobil, rackarns.

När vi kommer hem från hela ultraljud och födelsedagsfirandet så blir Kevin jättesjuk. Han hade fått fyrtio graders feber och grät halva natten igenom, stackaren. Idag fick jag i honom febernedsättande så nu är han på benen en liten stund till. Ska se till att få i honom lite frukost så att han inte säckar ihop. Men vi blir hemma för att vila idag, jag och Kevin. Kolla på film och mysa bara.