http://familyportrait.blogg.se/

Det är konstigt hur man kan träffa vissa vänner jätte ofta och ha en krystad konversation med nästan inget innehåll, medan man med andra finner varandra direkt, trots att det var flera år sedan sista samtalet. Nu kändes det som vi bara haft ett sommarlovs uppehåll mellan vår sista konversation och nu, när det i själva verket var fem sommrar. Helt sjukt.

 

Som sagt så var min gymnasiekompis Nettan och hennes otroligt charmiga Olivia över på besök. Strax efter dem kom så tog vi en promenad ner på centrum och promenerade runt i lite butiker. Sen blev matsuget för oss gravida kvinnor (Nettan är i vecka 28) och små barn för stort så vi spenderade nog närmare en timma på grillen innan vi promenerade och hämtade Kevin.

Jag har haft en otroligt bra dag med andra ord, trots att jag får lida för det nu efter promenaden.
Men det är helt klart värt det.

 

♥

 

Trots mina få sovtimmar jag hade i natt så somnade jag aldrig om på dagen, förutom under tjugo minuter i fosterställning av utmattning då Andreas höll om mig en stund. Annars har jag varit uppe, städat och pysslat hela dagen. Känner mig nästan lite stolt över vad jag ändå orkat prestera trots dålig sömn, en gravid mage och en isittande smärta i blygdbenet.

 

Därför kommer jag inte känna mig ett dugg skyldig för att jag  lägger mig och sover två timmar efter min son. Tvärt om så kommer jag njuta av mina ostörda femtio minuter innan klockan ringer och toajouren är igång för natten - liksom varje natt...

 

Så, sov gott.

 

♥

 

I morgon kommer äntligen min kompis från gymnasiet hit. Vi har inte setts på alldeles för länge - fem år om jag inte minns helt galet. Och under tiden som hon har bott i Tumba (fyra mil från mig typ) så har hon hunnit gifta sig, skaffa barn och bli gravid på nytt. Så, ja - vi har en hel del att prata om imorgon. Något jag sett fram emot jättelänge. Men som sagt, när man har barn får man flytta på sina planer då barnen har en tendens att bli sjuka och vi föräldrar måste på sjukhusbesök. Men nu kommer förhoppningsvis ingenting mellan.

Nettan, som min kompis heter var ett enormt stöd för mig när jag var gravid i gymnasiet. Hon var nästan mer stolt än jag var över att jag var gravid, för mig var det mest pinsamt att gå upp i vikt och när det syntes... - och hon var alltid framme för att känna på sparkar och rörelser i magen och var inte alls rädd för att prata till magen offentligt när alla gymnasie-elever promenerade förbi, haha.

Hon är en så enormt skön person och har sån härlig personlighet.

♥♥

Jag har sovit sjukt dåligt i natt också. Det är en himla tur att jag bara behöver hålla mig vaken i en timma innan jag kan somna om en stund till. Jag låg verkligen och vände och vred mig i natt. Antingen var det för varmt med täcke eller så var det för kallt utan, gjorde för ont på en sida eller så var det för bekvämt att kroppen gjorde ont av det... Herregud vilka problem man har, haha.

 

Igår hade jag otroligt ont i blygdbenet också. Det var som en ilande känsla hela kvällen vilket tillslut vid ett i natt kändes  väldigt frustrerande. Jag blir alltid så enormt stressad när jag inte kan sova och för mig själv tänker jag "åh, nu måste jag skynda mig att somna annars kommer jag inte orka upp..." och så blir det bara värre.

Men idag är det onsdag vilket betyder att det snart är helg igen.

Awesome.

 

 

... som mamma ska man alltid ha koll på allting. Är någonting borta så förväntar sig alla att jag ska vara den som har koll på var saken befinner sig. Och oftast är det så, oftast vet jag om var saker och ting är men orkar inte lägga energi på att berätta det förrän personen som frågat ansträngt sig lite själv först och försökt leta.

Som Kevin, dag ut och dag in lägger han sin tandkrämstub i soffan i vardagsrummet på mornarna och jag - ja, jag har slutat att lägga den på sin rätta plats i tron (hopp) om att den finner sin väg tillbaka till sin rätta plats om jag slutar rätta till alla små misstag (latmaskbeteenden) han utför.  Och varje dag ställer han frågan; "Mamma, var är tandkrämen?".
"Ja, om den inte fått ben sedan sist så är den precis där du la den i morse..."

 

Men ibland behöver även vi mammor hjälp att hitta saker. Som - för några veckor sedan köpte jag upp mig på fyrtio klädnypor i olika färger varav jag har typ femton kvar? Och jag ställer frågan till Andreas;
"Var har mina klädnypor tagit vägen?!"
"Dom på tvätthänget?"
"Nej? Dom som ligger i min stumplåda?!"
"Ungarna har lekt med dem!"
"Jaha?"

"Ja?"

Klart att vi låter ungarna leka med klädnyporna och slarva bort dem utan att de får en tillsägning.

Givetvis..!

Men det är den hjälpen vi mammor får när vi frågar någonting.
Man ska bara veta allt som mamma...

 

Ibland känns det som jag är ensam i världen med mina tankar. Jag menar, min hjärna fungerar uppenbarligen inte som andras. Eller så är det precis det den gör... upp till bevis nu då ni gärna får kommentera om ni tänker lika dant som mig, eller om ni har liknande tankar...

 

Låt mig börja med när jag spelar The Sims, några timmar för länge än vad rekommendationerna säger. Efter ett tag börjar jag tro att jag styrs av någon högre makt, någon som tvingar mig välja vissa saker, någon som tvingar mig på toaletten, tvingar mig lukta illa och duscha och äta när jag behöver. Under tiden som jag har mina The-Sims intervaller så brukar jag trotsa alla mina behov i tron om att "personen som styr mig" ska tröttna och inse att jag är världens sämsta Sim.

 

När jag är ute och går och någon går strax bakom mig så brukar jag tänka extra noga på hur jag går och försöker sätta mig in i hur personen bakom mig, ser mig. Detta resulterar oftast i att jag antingen vrickar foten för att jag tänker för mycket på min gång eller att mina fötter tillslut inte orkar bära mig för att jag tänker förmycket på hur det ser ut. Det är helt sant. Ibland bär min kropp inte mig helt enkelt....

 

En annan sak jag gör är, när jag läser en bok, följer en serie eller ser en film - är att jag lätt får in huvudrollsinnehavaren i mitt huvud. Som nu. Merdith Grey - hon bor i mitt huvud. Jag tänker Merdith. Jag andas Merdith. Jag tror jag är Merdith....

... detta borde dock räknas som Schizofreni.

Jag är nog lite Schizofren trots allt.

Jag vet vad sad betyder, tro mig.

 

Klart det finns fördelar med att vara vuxen.
Det finns alltid fördelar. Mina fördelar idag har varit att ta sovmorgon och låta sambon sköta frukosten. Ta en lång dusch och tvätta håret för att sonen är sjuk och ligger i soffan större delen av dagen. Till frukost åt jag, chokladkaka, kringlor och russin - för att jag kan.

Och här har jag bara sagt allt negativt med att vara vuxen.

Äsch, ärligt talat så älskar jag det.

 

 

Godmorgon.

Igårkväll låg jag och kollade på sista avsnittet ur säsong två på Grey's. Räknade ut att jag "bara" hade hundratjugotvå avsnitt kvar innan jag sett klart alla som finns på viaplay. Så hejdå fritid. Hej fyrtiominutersprogram i fyratusenåttahundraåttiominuter. Om jag kollar oavbrutet (vilket är omöjligt) så bör det inte ta mer än en vecka... Realistiskt sett så tar det nog fyra veckor innan jag sett klart allt jag vill hinna se.

 

 

 

 

Lite kvälls och vuxenmys äger rum nu för tillfället. Fördelen med att äta räkor är att man får behålla dem för sig själv då ingen annan i familjen äter det frivilligt.

Har otroligt ont i kroppen efter vad dagen erbjudit då jag promenerade till min mamma och på hemvägen fick bära två kassar med nytvättade barnkläder som hon varit snäll att tvätta. Så nu finns det ingen plats längre i ungarnas garderober (ironiskt nog nu när jag har köpt fyra nya garderober, doh!)

Efter svängen hos mamma så mötte jag upp Anahita och käkade med henne på en pizzeria. Sen promenerade vi en massa och snackade skit. Härligt!

Men man får betala för att vara barnledig och ledig från familjen. Smärtan i mitt blygdben är otroligt jobbig för tillfället. Men det är väl något man får äta upp som gravid, antar jag.... Om inte annat så ska jag äta upp mina räkor nu!

 

 

Jag fick sovmorgon idag, till kvart i tio. Nytt rekord på - jag vet inte hur länge. Trodde först att klockan gick fel, men inte då. Kevin hade gått upp på morgonen och satt sig med barnprogrammen på lågt ljud och tagit en tallrik yoghurt med bananpengar och russin i själv. Han gör med andra ord bättre frukost åt sig själv än vad jag gör, haha.

 

Det märks att han druckit dåligt under några dagar. Han hade kissat jättelite i sängen innan jag somnade i natt vid tolv, så jag bytte snabbt lakan och plast i sängen men efter det så orkade jag varken gå upp med honom eller byta lakan mitt i natten så jag brydde mig inte om att kolla honom. Och nu på morgonen var han helt kissfri. Ingen olycka skedd under natten efter tolv. Jag har dock ingen aning om när han gick upp i morse med tanke på att han skötte allt själv - men han sov säkert åtta timmar till efter tolv. Så det är otroligt bra jobbat utan att ha kissat på sig.

 

♥

 

 

Nåväl, kanske mer SMS-signalen på telefonen än den serien som gick på 90-talet.
För imorgon ska jag träffa Anahita vilket betyder att jag slipper sitta hemma och göra ingenting imorgon kväll. Hon och hennes pojkvän var här i helgen också samtidigt som Anna var här och vi hade otroligt trevligt fram till att hennes pojkvän skulle åka och jobba framåt kvällskvisten.

Men imorgon är tanken att jag ska få lämna lägenheten och barn hemma och bara ha tid för mig och henne, snacka skit och få slippa alla krav. Hon är så otroligt bäst och det är så otroligt nödvändigt.

Tack älskade Anahita. ♥

 

Vad lär våra barn sig av våra beteenden?

Att det är okej att skrika på varandra när man inte kommer överrens, att det är okej att kasta saker i marken, smälla i dörrar, och att man inte alltid kan älska varandra och andras beteenden? Allt som vi föräldrar säger åt våra barn att inte göra utför vi själva. Klart att de blir förvirrade och oroliga individer.

Idag är det helt enkelt ingen bra dag och jag ber om ursäkt över att bloggen blir lidande en dag till.

Just nu behöver jag nog mest lägga den på hyllan ett tag, utan att känna att bloggen är ett krav. För det finns så jävla många andra krav i livet just nu i alla fall. Och jag får helt enkelt bete mig som den jag är skapt för att vara - den vuxna... även fast jag helst av allt skulle vilja vara någons barn just precis nu och slippa allt som hade med ansvar att göra.

 

• Jag har endel släkt på Gotland, bor tio minuter från gotlandsbåten och har endast varit på ön en gång i mitt liv - när jag var tretton.
• Jag flyttade hemifrån när jag var femton, vilket betyder att jag bott utan mina föräldrar i åtta år redan.
• Hade det inte varit för Kevin så hade jag inte träffat många av mina närmaste vänner som jag har idag. Nettan och Anahita - som jag fick genom jobbet som jag troligtvis inte skulle jobbat med om jag inte hade Kevin. Anna, som jag gick i gymnasiet med, jag hade troligtvis inte gått gymnasiet alls om jag inte hade fått Kevin. Anita - Kevins bästa kompis mamma. Idag skulle jag inte kunna leva utan någon av dem då de betyder enormt mycket för mig.
• Jag dricker upp till en och en halv liter vatten på dagen och ibland lika mycket på natten.
• Jag pratar med min mamma i telefonen nästan varje dag.
• Jag har ett enormt ärr på ryggen som jag fick när jag skulle ta bort en leverfläck när jag gick i gymnasiet. Leverfläcken var kanske 2 cm stor i omkrets medan ärret blev tio centimeter. Läkarfel? Oh yes.
  
  
  Ärrad för livet.

Jag måste börja med att skriva att jag har tur som har er - både bloggen, och världens bästa stöttande läsare. Jag föredrar att skriva framför att tala med en kunnig person om mina problem, och ganska snabbt efter att ha skrivit ett inlägg får jag jättemånga berörande kommentarer och råd från er. Ni är verkligen guld värda.

Idag ska jag på't igen - med bloggen alltså. Den har varit lidande nu i några dagar. Men Kevin mår bättre idag. I alla fall så pass bra att han började morgonen med att dricka ett halvt glas läsk. Han har fortfarande feber och ont i halsen men huvudsaken är att han får i sig vätska idag känner jag - vad han dricker är egentligen obetydligt med tanke på att han inte druckit sedan i förrgår. Jag fick sovmorgon från tio till strax innan åtta. Även fast jag fortfarande är trött så känns det som att jag kommer bli tröttare om jag väljer att sova mer nu. Så upp med tuppen bara, och på't igen. Det är en ny dag idag, med nya möjligheter.

Idag fick jag en bebis på nytt.

Kevin har inte ätit, knappt druckit och har bara luktat på glassen jag köpte åt honom tidigare idag. Han har blivit matad med några matskedar yoghurt men har inte fått i sig något mer än det. Han har haft alldeles för hög feber och har varit soffliggandes hela dagen. Han har rört sig mellan toaletten och soffan om han nu har rört sig för huvud taget.

Han har blivit buren till det mesta. Speciellt nu under kvällen då han varit helt orkeslös. Som mamma blir man också ganska orkeslös. Efter en dag av slaveri och ha varit en betjänt så är man ganska trött i huvudet. Men nu till kvällen så somnade han på två röda. Han ville höra en nattsaga så jag la mig bredvid honom och läste fem sidor ur rim och ramsor-boken och jag tror han redan efter två sidor hade somnat mot min axel. Det är så sällan som man får honom att somna så lätt. Synd bara att han somnar för att han är sjuk idag.

Jag sitter i vardagsrummet och väntar på att Jonas Gardell's serie ska börja nu. Vuxentid i all ära.
Om en timma kommer jag också att lägga mig för att sova, tro mig.

Jag har vaknat varannan timma av att Kevin gråtit. Han har haft enormt ont i kroppen av febern och under natten så feberyrade han något enormt. Han sa att hans händer bar någon tyngd och att han inte orkade lyfta upp händerna. Lika så vaknade han  en gång i natt och var fast besluten om att han skulle sova i soffan i vardagsrummet. Men där kunde jag styra om hans planer, tack och lov.

Pga att han var sjuk så tog jag inte upp honom på toaletten i natt. Så det hände endel olyckor. Men jag kände att det var bättre om han fick vila upp sig och kanske bli av med febern istället. Det handlar om att prioritera i det här fallet. Och jag kan faktiskt tvätta massa maskiner idag.

 

Imorgon skulle jag och Kevin gått till tandläkaren tillsammans. Måste ringa återbud om det också.
Och idag skulle min kompis från gymnasiet och hennes dotter kommit och hälsat på. Jag har inte sett henne på närmare fem år, och hennes dotter har jag inte träffat alls. Så det känns otroligt trist att behöva ställa in det.

Bjuder på gamla bilder.

För mycket att tänka på.
För mycket krav.
För mycket kärlek.

I sista minuten ringde min mamma och sjukskrev sig igår. Sjukskrev... jag får det att framstå som att jag är hennes chef, vilket jag inte är. Men jag fick inte heller ledigt från det enda heltidsjobbet som jag bär på för tillfället, trots noggrann planering om att få bli ledig. I ren besvikelse så grät jag efter samtalet. Nästan så illa att min bästa vän också började gråta av sympati. Jag gjorde det av utmattning. Av att veta att jag inte skulle få sova en hel natt utan att behöva vakna flera gånger och gå upp på toaletten. Behöva stå ut med att höra honom gråta när jag leder honom in till toaletten mitt i natten. Allt jag behövde var en paus. En natt. Få chansen att vara mig själv, utan krav från någon som kallar mig mamma, kräver frukost på morgonen och uppmärksamhet och underhållning. Få chansen att snacka skit hela natten med någon som känner mig innantill utan att behöva tänka på tiden. Men framför allt få sova en natt innan bägaren svämmade över.

Just nu känns det som att allt har svämmat över. Jag kan inte längre urskilja på vad som är mina känslor och graviditetshormoner. Jag kan inte komma på någonting jag tycker om att göra, utan mer saker som jag känner mig tvingad till att göra. Tvätta, diska, laga mat, bädda, dammsuga, damma, och det är ingenting av det som representerar mig. Vem jag är.
Vem är jag?

Jag känner bara till mig själv som mamma nu. Och jag har verkligen ingen rätt att klaga på det. Verkligen inte. För jag har den bästa sonen i världen och är lycklig över att han är frisk. Allt kunde ha varit mycket värre. Ibland önskar jag bara att jag kunde ta semester. En semesterdag från att vara mamma innan jag blir mamma på nytt... Men man har ingen rätt att be om hjälp i det här lilla landet lagom. Man ska bara bita ihop och klara allt själv till dess att man inte orkar med mer och bryter ihop för minsta lilla. Så jag gör det nu. Biter ihop och hoppas på att det kommer ta tid innan jag bryter ihop.