http://familyportrait.blogg.se/

Kevin somnade någongång strax innan tio. Så vid tolv i natt tog jag upp honom för att kissa (doktorn sa att vi skulle ta upp honom innan vi somnade) - och i natt var han helt torr igen. Jag som ville se hur bra sängskyddet håller, och om han sparkar bort det när han sover, haha. Men jag antar att vi har all tid i världen att testa det där skyddet.

Jag är jättetrött. I natt så låg jag och inbillade mig saker så först vid halv två, två somnade jag in ordentligt. Jag hade inte ens detta problem med att somna när jag bodde ensam i lägenheten med Kevin. Helt sjukt hur det kan börja nu. Det handlade nog mest om att Andreas inte var hemma i natt skulle jag tro. Men ändå. Sjukt irriterande att ligga och lyssna till ljud mitt i natten.

 

Minns en gång i min förra lägenhet där jag bodde på bottenplan, när Kevin sov borta (hos sin pappa om jag inte minns helt galet) så hade jag min säng ute i vardagsrummet och ett tu tre så stod en person och knackade intensivt på mitt fönster. Nu ska ni veta att jag hade släkt hela huset då klockan var efter ett på natten och hade dragit ned persiennerna. Alla mina vänner hade mitt mobilnummer och jag tänkte att om jag ignorerar knackningarna så försvinner dem säkert då området hade alla typer av människor bed beroendeproblem och lokalkrogen nedanför stängt. Tillslut, fyrtio minuter senare fick jag ringa min kompis på andra sidan stan för att han skulle komma. Och precis när han kom så hade personen försvunnit. Sjukt läskigt.

Behöver jag säga att jag inte sov hemma på några dagar efter det?

Com hem är nere för tillfället. Eller ur funktion som en röststyrd person sa när jag ringde och kollade varför vårt internet inte fungerade som det skulle. Lyckat. Så just nu sitter jag och snyltar på Andreas mobiluppkoppling medan han ligger och vilar.

Själv har jag varit i full gång hela dagen med att städa och fixa (och tagit bilder). Det är en fördel när man inte har internet... man kan inte skylla ifrån sig på att man inte har något att göra - och föredra datorn före städningen, haha.

Men förhoppningsvis är internet igång igen till ikväll. Annars vet jag inte vad jag gör...
(Abstinens)

Godmorgon.

En sak man inte ska göra innan läggdags är att dricka två liter vatten. Jag tror jag varit kissnödig precis hela natten, trots att jag kissade runt fyra gånger under natten. Minns inte riktigt hur många gånger jag tog mig upp då jag blundar både in till toaletten och tillbaka till sängen. Haha.

Elin, en mupp (rått men hjärtligt) som läser min blogg har fått för sig att hon vill se hur vi bor. Så i natt, runt tolv så satt jag och komponerade en paint-bild på hur vår lägenhet är uppbyggd. Och under dagen så ska jag försöka städa och ta kort på lägenheten, (alla rum förutom vårt sovrum då, som mer eller mindre är ett kontor nu när Andreas inte flyttat sakerna till garaget än). 

Men under tiden kan ni njuta av min fina paintbild så ni får lite hum om hur vi bor.

 

 

Ibland undrar jag om det står att jag är lätt och villig på min facebookprofil. Ibland, flera gånger i veckan får jag privata meddelanden från konstiga "friare" som inte vet bättre än att gå på en svensk flicka. Jag undrar om det är någon som köper deras bullshit som de skriver ut i ett kort pressentationsmedelande.

Här är från en (troligtvis?!) turkisk man i 20-års åldern... enligt facebookprofilen är han 20 i alla fall. Sen vad han är i verkligheten har jag ingen aning om.

 

 

Jag har legat i soffan och haft filmkväll med grabbarna. Tomas, Micke och Tobbe kom över och vi kollade på en dokumentärfilm med namnet Catfish. En helt sjuk dokumentär. För er som har Netflix kan se den där, väldigt sevärd! Om något lite segt i början så får den en helt sjuk vändning.

Nu går dödskallegänget på TV:n. Andreas har stuckit och kört hem Tobbe och de resterande grabbarna är kvar och busar med Kevin och Tezzie medan jag ligger som en strandad val i soffan...

 

Bebis har varit i full gång idag. Herregud säger jag bara. Min livmoder måste få vila lite snart, haha!

 

MIna fötter är sprängfyllda med vatten för tillfället.
Till råga på det så har jag fått nageltrång också, vilket inte riktigt är så skönt som det kan tänkas låta. Men med tanke på att fötterna svullnat så växer numer min stortå-nagel in i skinnet på min tå, vilket gör så fruktansvärt ont. Stötte ihop med sängkanten förut, nästan som en smekande lätt stöt med stortån och höllt på att bryta ihop och börja gråta över hur ont det gjorde. Och då stötte jag knappt åt den! Tänk om jag faktiskt slagit i den ordentligt...

 

Nej usch.

Tack och lov för att det bara är några veckor kvar nu.
M A X åtta för att vara lite mer precis.

 

 

 

Mödravårdscentralen är avklarad, check.
Bebis lät bra och hade huvud och fötter på rätt plats. Men det har jag nästan själv kunnat räkna ut då hickan i huvudsak äger rum lång nere i de "undre regionerna" medan sparkarna i huvudsak känns strax under höger revben. Men det känns skönt att det är bekräftat att hon ligger på "rätt plats" trots att det fortfarande finns utrymme att förflytta sig... men det får hon givetvis inte göra nu för mig. Haha.

 

Min vikt är uppe på 66,6 kg. Herregud inte undra på att jag känner mig som en kossa.
Med Kevin vägde jag ju 65 kg i vecka 40 - och hade gått ner 10 av dem efter förlossningen. (Vadå vattenballong)

Jag är dock rädd att det blir svårare att förlora kilon under denna graviditet... då min favoritmat har varit Kebab.

 

Idag klev jag upp ur sängen först vid två tror jag. Förutom det faktum att Kevin krävde att jag skulle kliva upp för att göra frukost och ge honom lunch på utpekade tider. När jag väl tagit mig upp ur sängen så drog vi direkt till mina föräldrar där mamma hade handlat frukt åt Kevin i veckan (synd bara att han är ledig hela veckan, haha) och bakat bröd åt oss, (världens sötaste mamma). Så vi stannade på en kort fika och snackade lite skit.

Nu väntar vi på att middagsklockan ska säga "pling", jag är otroligt hungrig för tillfället.

Ni har inte glömt vrida tillbaka klockan nu va?
Tänk va jobbigt om ni hade glömt det och ni missat era favoritprogram. Okej, alla kanske inte har sitt liv styrda efter tv-tablån, men om... - haha.

 

Dagens pinsammaste igår. Andreas kommer hem runt midnatt och packar ur bilen. Jag tänkte gå ut till honom i hallen för att ge honom en puss men inser att han redan är påväg tillbaka till bilen ute på gården och har lämnat vår dörr helt på vid gavel. Och sekunden jag lyckas få en filt omkring min kropp så öppnar grannen mitt emot upp dörren (två meter från vår dörr) och hennes gäster lämnar hennes lägenhet och ser rakt in i vår hall - där jag står - slarvigt inlindad i en filt för att dölja det mesta av min kropp. Vad jag sen inser är att jag ser helt naken ut med tanke på att jag hade trosor och BH under filten och de bemöter mig med ett generat leende...

Okey, that was awkward.

 

Efter tretton avsnitt av Greys så får det räcka för dagen. Jag föstår verkligen inte hur ett avsnitt lätt blir till tretton under ett och samma dygn. Hade jag fortsatt så här i den här takten så hade jag kunnat klämma in två avsnitt till med tanke på att vi blir tilldelade en extra timma i natt.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt med en extra timma, jag vet att jag troligtvis hade slösat bort timmarna på något patetiskt tidsfördriv.

Men nu är min man i alla fall på väg hem, Kevin snarkar i sängen och jag ska försöka hålla mig vaken för en godnatt puss. Frågan är bara om jag orkar...

Nu börjar jag äntligen känna mig som en människa igen.
Jag är verkligen inte skapt för att vara ute och gå i tre timmar för tillfället. Trots att det var jättemysigt att gå på marknad med min mamma så får man tänka lite med tanke på omständigheterna. Min kropp ork ar helt enkelt inte gå smurf-steg i samband med vankande rörelser som en anka och utsätta kroppen för detta i tre timmar. När jag väl kom hem (en mössa och ett par mys-tofflor rikare) så hade jag så otroligt ont att jag varit sängliggande fram till nu. Helt sjukt.

Men vi åt gott idag i alla fall, buffé på glada kocken. Kevin fick jättemycket fisk som han åt upp nästan allt, jag åt äckligt mycket lassagne och teriyaki med skinka och morsan tog jansons frestelse. Så alla kom där ifrån mätta och belåtna.

Jag ligger dock fortfarande kvar i sängen, näst intill oförmögen att röra mig här ifrån. Andreas jobbar ikväll och Kevin sitter och kollar på rysska youtubefilmer om Minecraft på datorn... han är helt normal.

 

 

Jag vet inte varför jag inte gjort det tidigare. Visserligen har det inte behövts men bättre sent än aldrig, right?

Jag anmälde mig idag som organdonator.
Känner att jag samlar på mig lite fler vuxenpoäng nu faktiskt. Nu hoppas jag bara att jag inte kommer dö ung, eller att jag kommer dö ensam insjunken i en soffa utan att någon kommer sakna mig. Men om det skulle hända, att jag skulle dö ung - då kan jag lika väl hjälpa någon annan att få leva vidare och på så sätt lever en del av mig vidare... Magiskt, eller hur.

Vi har en man här i stan, jag vet inte om han är katolik eller ortodox troende, men troende är han i alla fall - och går runt med ett radband var han än befinner sig. Han är äldre och otroligt trevlig, även fast han spyr ut sig saker som man inte förstår på hans språk när man börjar starta en konversation med honom. Svenska kan han, han vill bara inte använda sig av det.

Hur som helst så såg vi denna man idag påväg hem från skolan. Han gick som vanligt med en käpp i ena handen och radbandet i andra och "mumlade" på någon Ave-Maria bön.

Kevin: "Mamma, vad gör han egentligen".
Jag: "Han ber böner!"
Kevin: "Vadå böner, äter man inte bara det?"
Jag: "Eh... jo... men, men."
Kevin: "Han kanske måste be någon om att få äta bönorna då?"
Jag: "Äsch, vi får kolla på google när vi kommer hem Kevin"

Så jag har försökt få fram lite information om vad och varför dem ber och till vem. Den lilla informationen jag fått fram är att de ber en bön för varje pärla på radbandet och att de gör detta flera gånger om dagen vid specifika tider. Detta är istället för att be mot Mecka som andra gör i en moské, vad jag förstått.

Undrar om en sexåring verkligen kan ta emot denna typ av information.
Det kanske bara är lättare att säga att han ber till Gud.
Ja, så får det bli. Gud it is.

Ibland slår det mig hur mycket jag faktiskt har att lära av livet. Trots att jag stått på "egna ben" i över åtta år nu och fått ta vuxna beslut så känns det fortfarande som jag har så otroligt mycket att lära mig av livet utanför. Jag vet hur jag får in pengar - det är lätt. För att få pengar så måste man jobba och det har jag gjort i flera år och den inkomstkällan har alltid varit pålitlig, även om den vissa månader genererat i mer pengar, och andra månader mindre. Men för att tjäna pengar måste man förtjäna dem, makes sense.

 

Men nu när jag varit sjukskriven så tog jag vissa saker för givet. Kanske lite väl mycket för givet. Jag trodde det räckte med att skicka in inkomstuppgifter och sjukskrivningsintyg för att få en sjuklön från försäkringskassan. Det är ingen som förklarat annat för mig, så jag tog det för givet. Idag när jag ringer försäkringskassan så säger dem att jag inte gjort någon anmälan om sjukskrivning. Och jag känner mig så dum. Så korkad och blåst. Helt IQ-befriad för att förtydliga min känsla.

Ärligt talat så känner jag mig mest dum över att jag förlitar mig på det svenska systemet och att det ska funka. Ungefär som när man lär sig en ny köksmaskin och man förväntar sig att den ska göra allt man säger åt den att göra genom endast ett knapptryck. I wish....

Tack och lov så lånar min mamma ut de fyratusen kronor som behövs för att jag ska klara mig (tack och lov för att jag sparat undan endel sedan tidigare månader), och pengarna som gått förlorade kommer så klart retroaktivt från försäkringskassan från och med sjukskrivningstidens början, elfte september till slutet av november, men de kommer först i slutet av november månad på grund av min okunskap...

Och jag antar att man får bita i det sura äpplet helt enkelt.
Och min mamma är verkligen en räddande ängel. Vad skulle jag göra utan henne.
Men en sak är säker... man lär sig av sina misstag - och man är aldrig för gammal för att lära sig något nytt.

Och nej, under mina år som arbetande så har jag aldrig varit sjukskriven tidigare, så detta är något nytt för mig helt enkelt.

 

 

 

Någonting jag saknar i mitt liv är en signaturdoft. Även kallad "parfym" i kvinnliga kretsar.
Jag som inte är en typsik tjej har använt mig av en parfym jag fick av min syster som tolvåring - drygt fem ml är det i flaskan, två ml har Kevin "råkat" hälla ut, troligtvis för att han hatar doften och ansåg att min låda förtjänade den mer som än mig - så två ml lär det vara kvar i Jean Paul Gaultier flaskan (tror parfymen heter så i alla fall)...

 

Men nu doftar inte parfymen "mig", utan mer en medelålderskvinna i livskris. Så därför har jag snålat med parfymen och enbart använt mig av den när jag luktat illa... eller haft en riktigt bra anledning att "lukta" för huvud taget. Annars har jag valt att lukta en blandning av sköljmedel och deodorant, samt listerine som endast håller i sig i några minuter efter användning, sorgligt nog. Kombinationen är ganska bra dock. Listerine, deo och sköljmedel.

Jag kanske ska uppfinna en egen parfym helt enkelt...?

 

Hade värdet på en parfym höjts med åren så hade jag dock varit rik nu...
Nackdelen är väl att värdet inte höjs, och att doften försämras med åren..!

(Den som spar, han har... erkänn, jag är ett levande bevis på detta. Hade dock en bodyparfume som hette "So... kiss me!" - under min fjortisperiod i tonåren. Idag tål jag inte den doften, eller dofter som ligger i närheten av hur den luktar!)

 

Tidigare ikväll när jag låg i badet och filosoferade så fick jag en sån enorm ångest.
Snart börjar julborden, och min plan för detta år var - liksom förra året att försöka jobba på julbordet på Nynäsgården. Nu blir dock dessa planer inställda med tanke på omständigheterna. Men det värsta av allt är att jag knappast kan tro att det redan gått ett helt år sedan förra årets julbord. Bara tanken på att jobba under några få stressiga timmar, få duka upp och planera bordsplaceringarna innan gästerna kommer, denna underbara gemenskapen bland personal och adrenalinet som rusar runt i kroppen när man öppnat dörrarna till de första gästerna. Indelningen av bord och gäster och alla de glada miner man bemöts av på ett julbord!

Och gud så jag saknar den underbara stressen när man ska plocka tallrikar från borden, in med det i disken och börja om på nytt. Och när gästerna gått - kunna öppna upp dörrarna mellan matsalen och köket och digga alla tänkbara låtar. Signaturlåten från förra julbordet måste ha varit "krossa alla fönster". Jag undrar vad årets signaturlåt blir. Och jag undrar om det blir lika kul som förra året.

... och jag undrar om jag ska smyga mig dit i år bara för att få andas lite julbord, lite adrenalin och gemenskap.

Jag saknar mitt jobb jättemycket. Speciellt serveringsjobbet för tillfället.
Å N G E S T .