http://familyportrait.blogg.se/

Tight är ordet här hemma just nu.
Med tanke på att vi har saker i varenda hörn här hemma så har vi beslutat oss för att sälja av endel av skräpet som skräpar. Så idag sålde jag några wiispel (nog för att dem var det minsta problemet och som inte alls tog "massa plats" här hemma, men de gav mig ångest då det var träningsspel, haha)... sen nu håller vi på att sälja av en soffa (den som står olämpligt i hallen). Nu har vi har tryckt in spjälsängen mellan vår säng och vår byrå som för tillfället inte går att öppna (och alla mina trosor är där inne, panik!), men förhoppningsvis blir vi av med soffan i veckan så att vi kan stuva om för att få mer plats här hemma.

 

Känner mig alldeles svettig för tillfället - det är jobbigt att ta kort, mäta och prissätta varor, haha. Men förhoppningsvis försvinner det mesta snabbt.

 

Förhoppningsvis säger vi farväl till denna soffa i veckan så vi kan sätta ut byrån i hallen istället...

 

Måndag. Äntligen underbara måndag som jag längtat efter dig.
Okej, nu var jag ironisk faktiskt. Kevin kom knappt upp ur sängen imorse. Han åt knappt någon frukost och ville nästan inte klä på sig. Så underbar måndag kan jag inte precis påstå att det är idag.

Jag har tid på Mödravårdscentralen idag. Snälla gode Gud, låt henne ge mig goda besked om att jag är tjugofyra centimeter öppen och slipper denna mage alldeles strax. Chansen är dock inte så stor att hon använder sig av just de orden, med tanke på att jag skulle tycka synd om den som var öppen tjugofyra centimeter. Men ni fattar principen. 

 

Nu ska jag sova i någon timme, kanske två innan jag ska göra mig redo för att gå på mitt möte på MVC.

Sen ska jag även fika med mormor om hon kommer ihåg det och är hemma vid lunchtid. Det får vi se då helt enkelt.

Men nu...

 

Sov gott!

 

 

Det blev familjemys kväll med i alla fall halva familjen. Jag och Andreas placerade oss i soffan i vardagsrummet och kollade in filmen (som fanns under kategorin komedi) Take This Waltz. Men herregud, det var den drygaste komedin ever. Den var mer klassad som en melodramatisk film än som en komedi om jag får säga mitt. Djupa diskussioner om kärlek och otrohet lämnade i alla fall mig som åskådare till filmen mer med en klump i magen än ett lyckorus.

Hur som helst. Filmen var skit, men Andreas gjorde sig ganska bra som sällskap ikväll. Vi försökte istället planera hur vi ska fixa i ordning och få plats här hemma med en möbelfylld lägenhet istället för att fokusera hundra procent på filmen. Vi körde också "jag har aldrig" i brist på annat, samt åt en väldigt sen middag. Andreas åt kycklinggryta och ris sedan några dagar tillbaka och jag käkade en burk vita bönor, kalla givetvis... min mage kommer nog göra uppror i natt så att täcket flyger. Men en sak i taget nu, haha.

Bilden har ingenting med inlägget att göra. Den är bara gammal som gatan.

Vaknade pigg och utvilad redan kvart i nio imorse, herregud kan inte minnas när det hände sist. Trots att jag var uppe flera gånger under natten och kissade så var jag ordentligt utvilad nu på morgonkvisten. Och då hade jag somnat runt ett i natt till råga på det.

Idag har vi planerat in att kolla på en barnsäng hos grannarna mitt emot, spännande. För trehundra kronor säljer dem sin barnsäng, madrass och vyssan lull tassar. Kan ju inte bli bättre. Vi slipper resekostnaderna till IKEA som troligtvis ligger på precis lika mycket i pris som hela barnsängen och tillbehören gör. Plus att det var en otroligt fin barnsäng (modellen Hensvik alltså, då jag inte sett denna än), så det kan inte bli bättre.

Ska även möta upp mamma idag för att låna en termos av henne tills på tisdag (tomten jag önskar mig en termos i julklapp och en mat-termos). Kevin ska ju iväg med skolan till Naturskolan på tisdag och då var rådet att ta med något varmt att dricka åt barnen. Så han får en termos full av varm choklad helt enkelt. Förhoppningsvis blir det inte för tungt för honom att bära.

Jag har aldrig riktigt haft problem med att prata öppet om min kropp för mina vänner. Jag menar, det är typ det största samtalsämnet på tjejmiddagarna - speciellt efter man har ammat ett barn, det är alla vänner intresserade av att veta hur brösten blir efter det.

Jag rensade lite i lådorna här hemma nu på kvällen och fann den här mammatidningen från våren 2011 då jag bloggade på mama.nu och redaktionen frågade om man kunde skicka in en berättelse om sin mammakropp och en bild på sitt barn... och ja, jag var helt enkelt lite för ärlig nu i efterhand känner jag.

Men ärlighet varar längst och det här lär vara jag igen om ca två år...
Jag längtar, typ.

Det känns alltid lika magiskt när man räknar ner tiotalen nu innan bebis är här hos oss. Tanken är ju att hon ska komma till oss om trettio dagar, men för hennes skull så hoppas jag på trettiotre. Några dagar kan jag väl få gå över den här graviditeten även om det i kroppen känns som pest och pina. Men inte för att jag tror att jag kommer få gå över tiden då jag varje kväll har otroligt jobbiga förvärkar. Ibland får de mig att tro att det verkligen är på gång - på riktigt och jag gör mig redo med att slå in mammas nummer om något skulle hända.

Nu kan det ju trots allt hända precis när som helst. Imorgon går jag in  i vecka 36. Det känns givetvis helt underbart men samtidigt skrämmande att tiden får för sig att rusa förbi så fort. Jag är mest orolig att jag kommer känna som med Kevin när bebisen väl är född, att tiden springer iväg alldeles för fort. Jag menar, i februari fyller min minsta älskade son sju år. SJU ÅR. Förstår ni min frustration när jag först nu väljer att ta in ett syskon i hans liv och inser att han vuxit upp alldeles för snabbt.

Fördelen med att ha en "stor" son är väl att han kan vara mer närvarande och själv vara med och uppleva alla framsteg som bebisen gör och lära henne allt han vet. Men det kommer nog också vara lätt att glömma bort att han faktiskt också är ett barn fortfarande och har sina egna "mamma och pappa behov" trots att han troligtvis inte kommer kräva det av oss.

 

Tänk att ett så litet nytt liv kan kännas så läskigt och nervöst att få in i livet.
Jag har väntat i snart nio månader på den här dagen, längtat och saknat och för varje dag blir jag mer och mer nervös.

Jag önskar ibland att jag var sexton och odödlig igen. Sexton var ett bra år.

 

Det är tur att jag aldrig tidigare har varit sjukskriven. Jag blir nämligen sjukt förbannad och frustrerad på systemet som de kör med. Idag ringde jag för att kolla om allt gått rätt till med alla papper. Jag undrade också vad tusan 550 kronor på mitt konto undertecknat "Lön" var för något. Tack och lov var det ingen insättning från förseningskassan utan det var min löneförhöjning som kommit retroaktivt (min mamma påminnde mig om detta), hallelujah.

Förseningskassan då?
Jo - jag får mina pengar så fort handläggaren (handläggarna?) diskuterat mitt fall. Vilket kunde tänkas ta fram till den 5:e december om jag hade otur. Låt oss nu hoppas på att jag inte har otur utan faktiskt får pengarna den 27:e eller 29:e november som hon trodde var mest rimligt. Men de heter ju förseningskassan av en anledning... och det här är den anledningen - tippar jag på. De har ju lite betalningar att betala ut nu som sagt, både för september, oktober och november.

När man är mamma så känner man sig otillräcklig och konstant belastad av samvetskval. Man känner sig nästan aldrig tillräcklig. Antingen tjatar man för mycket. Eller så tjatar man för lite då man inser att inget blir gjort. Eller så skriker man för mycket. Eller så spenderar man alldeles för mycket tid med något man tycker om - så man själv inbillar sig att familjen blir lidande av det. Eller så spenderar man alldeles för mycket tid med familjen så allt runt omkring blir lidande. Det är enormt svårt att hitta en bra balans i livet. Man går ständigt runt med skuldkänslor och försöker intala sig själv att "i morgon blir det bättre, i morgon ska jag "tjata" mindre, skratta mer och bara vara positiv", men så inser man att man fortfarande gnatar på precis som innan...

 

Just nu svär jag mest över min oförmåga till att kunna leka med Kevin. Och jag inser att den första veckan efter jag förhoppningsvis blivit rörlig igen inte direkt kommer dedikeras åt honom utan åt hans nya syskon. Så det ger mig också skuldkänslor. Skönt att kunna bygga på skuldhögen lite extra...

Jag har en känsla av att jag var ganska trött igår kväll.

Det började med att jag som vanligt fyllde upp mina två 0,5 liters läskflaskor med vatten. Efter att ha gjort detta så placerade jag dem på tvättmaskinen, varav jag stöter till den ena så den faller ner på golvet. Givetvis har jag inte hunnit få på locket på den som föll, så mycket av vattnet hinner rinna ut innan jag återfick balansen på flaskan igen. I ren reflex så sträcker jag mig efter papper och ska torka upp den fläck av vatten som samlat sig på golvet till jag inser att vattnet rinner mot avloppet. Just det - jag var inne på toaletten, där får man spilla vatten på golvet om man vill.

Fortsättningsvis så låter jag vattenpölen vara och ska istället borsta tänderna. Kruxet med det hela är bara att jag tar handkräm (dagskräm) på min tandborste istället för tandkräm och får stå i tre minuter och tvätta bort denna minst sagt udda smak från tandborsten. (Det går bra nu...)

Och i natt när jag går upp och kissar krockar jag med toalettdörren så min tå som givetvis har nageltrång slår i dörren varav jag vill ställa mig och böla i ren frustration mitt i natten.

Nej men... jag hade en fantastisk kväll/ natt... typ.

 

 

Nu på morgonen var vi iväg hem till mina päron och hämtade min gamla spjälsäng som stått i deras förråd sedan Hedenhös. Den saknar givetvis madrass, men det är något vi får köpa till när det närmar sig. Vi fick som sagt en "babynest" som vi kan använda oss av den första tiden. Vi måste nämligen åka hela vägen in till IKEA och kungens kurva om vi ska köpa en bra madrass som vi båda vill ha till barnet, så har vi vägarna förbi där så tar vi det då, annars får Andreas smita från BB när vi ligger inne för att köpa en då Huddinge endast ligger ett stenkast bort.

Men grunden kan vi få ihop nu i alla fall, vilket känns toppen.

Försöker mig på att gäspa. Flera gånger i rad gäspar jag i hopp om att Kevin ska somna fortare. Utanför väntar nämligen en godispåse på mig med smaskiga saker i. Jag försöker hålla mitt godisätande till en dag i veckan. Men ibland får man fuska... eller ibland och ibland. Varje/varannan vecka sådär kommer det till en extra lördagsdag med godsaker.

 

Egentligen är det dumt att fylla på kroppen med socker och ny energi när jag faktiskt är trött relativt tidigt idag. Men det får bli som det blir helt enkelt. Somnar jag sent så vet jag ju att jag kan somna om igen imorgon efter att ha lämnat Kevin på skolan. Har slutat stressa över min sömn nu. Jag känner att det inte tjänar något till att stressa. Speciellt inte när det inte blir bättre av det. Tvärt om så tror jag mina drömmar och nattliga promenader i halvvaket tillstånd beror på min stress och min oro över sömnbristen.

Men nu... GODIS!

Jag hade någon helt sjuk dröm i natt. Den var helt abstrakt så att återberätta den känns näst intill meningslöst. Hur som haver så hamnade jag tillslut i Andreas dotters säng för att min säng blev för "läskig" att sova i. Jag sov i hennes säng under någon timma enbart då jag tvingas ligga med benen ihopvikta och ganksa snabbt framkallade kramp i benen. Efter sovstimmen i hennes säng så återgick jag till min vanliga säng och njöt över att kunna ha benen utvikta igen.

 

Men om någon såg mig byta säng så måste det sett jätteroligt ut. Jag var ju helt groggy och att stå i ett mörkt rum och återfå balansen för att sedan trampa iväg med kudde och täcke till en annan säng måste ha sett jätteroligt ut. Jag minns egentligen inte själva drömscenariot men jag minns att jag tänkte "Okej, jag ska aldrig mer sova i min säng igen!"

Så här sitter jag. Enormt trött med ögonen näst intill i kors och inväntar frukost. Måste säga att jag ser fram emot att lämna Kevin på skolan idag... Zzz...

 

Jag är otroligt intresserad av olika språk och har nog alltid varit. Trots att det är långt från min starka sida att lära mig ett språk flytande (jag räknar inte in engelska bland mina språkkunskaper då det är ett språk man stöter på varje dag). Men som när vi i gymnasiet skulle dra till Barcelona i några dagar på studieresa (läs "fylleresa") så ville jag vara ute i god tid med att lära mig lite nödvändiga fraser. Jag hade nämligen hört att spaniorerna, framför allt de som talade katalanska inte kunde så mycket engelska. För den delen så kan de inte mycket spanska heller utan talar enbart katalanska.

 

Hur som helst, jag övade in ord som

Enkla och nödvändiga ord kan man tycka. Men när man övar in det på en lektion i gymnasiet och övar in det med knackig spanska så inser man inte hur detta låter i verkligheten. Man har ju inte direkt någon spanjor att öva sina språkkunskaper med under lektionstid.

Men vi kom till Barcelona i alla fall. Och dagen efter vi först kommit dit så åt vi på en lokal restaurang, typ kvarterskrog, och mannen som ägde stället kom fram till mig och frågade vad jag hette varav jag på otroligt knackig spanska svarar
"Tjugo. Jag är tjugo!" Han börjar skratta, lika så min gymnasielärare som i grund och botten är från Chile och talar flytande spanska. Sedan den dagen har mitt språkintresse tynat bort lite smått...

 

De språk jag läste i skolan var Italienska och Franska. (Franska försökte jag mig på i fyra år, och italienska under ett år i gymnasiet.)
Sen har jag på egen hand försökt mig på Spanska och Polska. Haha. Hur det gick med den saken ska vi inte ens gå in på.

 

Jag har haft några läsare som kommenterat idag angående att vissa bilder inte går att se. Det är precis samma för mig när jag använder mig av internet explorer, men använder man sig av firefox så fungerar det precis som det ska. Mysko. Jag vet inte alls vad detta beror på dock då jag inte är något datasnille, haha.

 

---

Det blev i alla fall hemmagjorda brunabönor, stekt potatis och falukorv idag till middag. Sen rullade jag bort från köksbordet och direkt ner i ett bad. Det finns nämligen inget bättre än att känna sig lätt som en fjäder i ett badkar fullt av varmt vatten. Enda gången som det känns som att jag inte är gravid och har ont och krämpor i kroppen är när jag badar varmt. Eller nåväl, donnan i magen påminner mig om att jag fortfarande är gravid då hon sprattlar likt en groda varje gång jag försöker koppla av, haha.

Nu är jag otroligt trött. För efter ett varmt bad och varm mat så känns det som John Blund kommit för att däcka mig tidigare än vanligt. Tur att jag är så vuxen att jag trotsar hans ord och tvingar mig själv hålla mig vaken...

 

Nu är snart frukosten uppäten för lillemans del. Han är så fruktansvärt långsam men idag har han i alla fall visat framfötterna med att äta upp frukosten utan massa tjat. Det blir väl kläderna som kommer bli det största problemet idag, för ingenting går problemfritt med en sexåring i huset ska ni veta. Alltid ska det trotsas om något.

Jag vaknade och var pigg som en lärka vid halv sex. Lite väl tidigt för min del då jag somnade framåt halv ett i natt. Jag lyckades komma till ro igen och somna om strax efter sex till klockan sju nu på morgonen då larmet väckte mig till liv igen. Men nu håller tröttheten på att komma smygande tillbaka, så det blir som vanligt en "kort tupplur" på förmiddagen.

Jag har lagt undan mitt bankomatkort på någon strategisk plats nu igen under helgen - det är ett under att jag inte lagt undan det tidigare då jag är extremt snurrig och vimsig av alla hormoner i kroppen. Så det får bli till att söka upp det under dagen och förhoppningsvis få handla lite saker som återstår till BB-väskan. Idag började jag leta under brödrosten där kortet befann sig förra gången, men idag hade jag inte samma tur minsann. Kylskåpet och badrumsskåpet måste jag nog också kika i innan jag ger upp hoppet om att bankomatkortet är borta, haha - men då ska jag ha hunnit kika på alla andra ställen innan jag kollar i kylskåpet, så klart!

// Vimsig mamma 89.

Kvällen spenderade jag först i soffan framför Allt för sverige med Kevin. Klockan nio skickades han i säng med tanke på att han har sovmorgon imorgon till halv nio och därför inte behöver stressa lika mycket till skolan som vanligt. Han somnade nog ganska fort vill jag tro. Själv har jag legat och pinat mig själv med helgens extremt underhållande avsnitt av Gäster med gester på SVT-play.

Låg och verkligen kved över att inte kunna asflabba åt gesterna och orden som kom ut ur deltagarnas munnar. När jag sedan i ren panik inser att jag är så panik-kissnödig och att jag samtidigt gör ett misslyckat försök att pausa programmet på datorn samtidigt inser att jag snurrat in mig i datasladden och mitt försök i att ta mig upp ur sängen ger ett enormt tryck på kissblåsan att paniken blev ett faktum. Som ett barn fick jag hålla mig samtidigt som jag vaknade in i badrummet och tryggt kunde utföra mitt behov.

När jag sedan kissat klart och tittar mig i spegeln så ligger mascaran betydligt längre ner än vad den bör under ögonlocket och än en gång brister jag ut i asgarv då jag minns att Andreas brukar säga att jag liknar bröderna i björnligan så fort mitt smink runnit det minsta.

Ja, det har helt enkelt varit en underhållande kväll, även om jag försökt hålla den underhållande enbart för mig själv då resten av familjen somnade innan nio.

 

Nu börjar den riktiga nedräkningen.
Pratade med Andreas om hur nervös jag faktiskt är inför förlossningen. När man var femton var man så cool och helt odödlig, men livet har på något sätt kommit ikapp mig och jag börjar känna mig rädd över någonting jag inte var rädd för som femtonåring. Helt sjukt egentligen, hur jag kunde vara så cool-lugn vid det tillfället trots att jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Men det var nog allt tack vare min fina barnmorska Bertil som jag hade vid det tillfället. Han förklarade hur bra ålder jag valde att föda i när alla andra förklarade riskerna för mig. Jag valde nog helt enkelt att sätta min tillit i han som hade kunskap i ämnet än de som ville skrämma mig. Så jag var faktiskt inte rädd, då.

Samtidigt hade jag bara mig själv vid det tillfället. Jag hade bara mig själv att tänka på och nu har jag Kevin också. Skulle det ske komplikationer den här gången så blir han lidande. Det är nog mest där min skräck ligger egentligen. Inte alls så mycket i hur själva förlossningen är utan hur det blir efteråt...

Hemska förbannade tankar!

Här kommer i alla fall som utlovat, tjockisbilder från vecka trettiofem också.

 

Jag tror jag har kommit fram till det största problemet kring mina sömnproblem. Jag kan helt enkelt inte ligga med duntäcket längre utan får nöja mig med påslakanet och då funkar det ganska bra att sova. En svalare kroppstemperatur gör tydligen mycket för nattsömnen. Nu vet jag varför Kevin gnällde och gnydde hela nätterna när han använde sig av duntäcket för drygt ett halvår sedan, haha. Så nu använder vi båda oss av påslakan när vi sover. 

 

Just nu ligger jag och ungarna och kollar på Samurai Rangers. Eller ja, ungarna tittar i alla fall med spänning och hoppas på att alla monsterrobotar ska dö. Kevin vill vara den blåa rangern och Andreas dotter vill absolut vara den rosa eller gula för dem är faktiskt tjejer. Sötnosar!

 

 

 

 

Två tallrikar köttfärs och chiligryta, fyra vitlöksbaguett-bitar med extra vitlökscréme, två glas  julmust, en stor tallrik med ostkaka, grädde och sylt samt en skål med bridgeblandning och gelehallon senare! Om jag mår illa? Please, don't ask!

Ungarna var mer ute än inne även hos mamma och pappa. Nu är dem också helt slut och lyssnar på musik i deras rum. Måste tvinga dem att städa sen... när jag orkar!

För tillfället ligger jag nämligen i någon form av koma. Om det är matkoma för att jag är mätt eller om det är riktig koma för att jag förätit mig och på så sätt förtjänat att hamna i komatillstånd vet jag inte. Jag vet dock att jag är helt oförmögen till att röra mig och om jag nu skulle få för mig att röra mig så kommer jag nog spy och inte sluta spy förrän magsäcken vänt sig ut och in.

Min systerson på tjugotvå och hans brud Louise var över hos mamma och pappa också. Supermysigt att äta middag tillsammans. Vi ses så sällan, även fast vi bör ses oftare. Det är ju inte precis så att vi bor flera år från varandra, utan han bor bara vid skogskyrkogården vilket egentligen är skämmigt nära.

Tvingade mig själv att sova till strax efter nio. Men herregud va svårt det är att sova med ett barn som sparkar en i ljumskarna. Eller det känns som hon sparkar mig där i alla fall, men troligtvis sparkar hon mig någon helt annan stans, haha. Idag är hon helt vild i magen i alla fall. De två större ungarna är också helt vilda - men har skött sig själva sedan klockan åtta i morse när de fick för sig att kliva upp. (Netflix is the shit när det kommer till barnvakt på morgonen).

 

Snart är det frukost som står på schemat. Måste bara få vakna till liv innan jag stressar igång med alla vardagsbestyr. Ögonen går praktiskt taget i kors på mig, nyvaken? Jag? Äsch nonsens.

Snart kommer ungarnas kompisar och föräldrar hit också.
Så snart har vi fullt hus.