http://familyportrait.blogg.se/

Ungarna har vi slängt i sängen nu. Vi får besök tidigt imorgon och ska hinna äta frukost innan så det blir ingen direkt uppesittarkväll för ungarna. Men det kommer bli massa roligt för dem imorgon istället. Min mamma hade som sagt födelsedag förra helgen och firar den först nu i helgen med en middag. Mysigt. Så vi får äta en tidig middag vid två om allt som vi ska göra imorgon ska hinnas med. Haha.

Just nu ligger jag utslagen i soffan och ska titta på doobidoo (pensionärsvarning). Till middag blev det färdiga köttbullar och pulvermos i brist på tid.. det tog nämligen en hiskligt lång tid att diska, dammsuga, bädda rent och tvätta. Haha. Så tiden över blev middagstiden, vilket var tjugo minuter kvar innan Andreas skulle komma hem med sin dotter.

 

Jag har kört slut på mig själv. Är helt förstörd och har så galet ont i korsryggen. Jag och mamma tog en kort promenad vid tolv-tiden ner till apoteket för att hämta ut lite mer medicin till Kevin och till affären, och jag kom hem först runt halv tre. Phu. Då hade vi fyra mattkassar och en hel rullvagn full med käk att packa in i kyl och frys! Får tacka mina otroligt fina svärföräldrar som körde hem kassarna och mig den korta vägen hem från affären.

Jag bör egentligen diska, laga mat, dammsuga och städa undan här hemma samt sätta på en tvätt, men just nu känns min kropp helt lelös. Såg i ett skyltfönster inne på ett köpcenter idag att magen sjunkit ner en himla massa också - bara under dagen. Den är inte alls lika högt upp som den varit innan. Spännande. Men det är nog troligtvis därför som jag känner av konstiga känningar i kroppen för tillfället. Alla omställningar är inte bra omställningar.

Aj...

 

En bild från nyss...

 

Den här årstiden mellan höst och vinter - "dötiden" som jag kallar den. När det inte finns några färggranna blad på träden och väderleken skiftar mellan regn och gråa tunga moln. Det är nog den allra värsta tiden på året just nu. I väntan på att snön ska komma och lysa upp världen på nytt.

Jag längtar egentligen inte till vintern. I själva verket så avskyr jag allt med kyla och snö, slask och massa kläder. Men man får göra något bra av det hela helt enkelt. En sak jag brukar göra är att fylla lägenheten med levande ljus, dricka varm choklad, och spela hög och härligt peppande musik, och laga god mat så dofterna sprider sig i lägenheten!

Det är i alla fall något som får min höst-depp-period att passera ganska snabbt.

 

Somnade faktiskt runt elva igår, förvånandsvärt nog. Men vaknade tjugofem gånger under natten, dock ingen gång av att jag var kissnödig...Hade massa stressdrömmar istället. För på något sätt hade jag tagit mig från en fest till en annan och lämnat systemkameran och mobilen på den fest där jag inte befann mig och var tvungen att ta mig tillbaka innan någon snodde dem. Så jag vaknade ganska svettig imorse efter den drömmen. Materialist? Jag?

 

 

 

Fick en väldigt underhållande auramigrän idag, undertiden som jag låg i badet. Såg som eldflugor vart jag än tittade. Ganska coolt hur något som inte finns kan spela så stort spratt med en. Vanligtvis brukar jag se härliga vattenfall för ögonen, men det här var mer underhållande med flugorna måste jag säga.

Nu ikväll efter badet har jag packat iordning Kevins skolväska, och gymnastikpåse och ställt dem strategiskt framför dörren så att vi inte kan glömma dem imorgon. Ryggsäcken är ingen risk att vi glömmer men gymnastikpåsen, herregud - jag vet inte hur många gånger som jag halvvägs till skolan fått be Kevin vänta för att jag måste springa tillbaka hem och hämta den där förbannade stadiumpåsen!

 

Sen har jag fixat en matlista så vi kan fylla på kylskåpet, har kollat på en film (kan inte minnas sist jag såg en hel film) med Susan Surandon och Natalie Portman från -99. Sen har jag givetvis gjort klassikern, drukit en halvliter vatten under tio minuter. Finns det något jag är beroende av så är det vatten på kvällarna och toalettbesök på nätterna. Dumma beroende!

 

Nu är det dock dags att slänga in handduken för idag.
Att det blir tidigt i säng är det ingen tvekan om.

 

Det blev en hel eftermiddag hemma hos pappa idag. Kevin hittade ett par kompisar som precis hade kommit hem från skolan när vi kom dit så han spenderade hela eftermiddagen ute på gården med att flyga en radiostyrd helikopter och busade med några killar och tjejer.

Mormor är hemma från och med imorgon och om vi skulle behöva åka in på BB så tar hon gladerligen mot Kevin. Eller om det krävs av henne så kommer hon hit mitt i natten om han skulle sova och sover över här, vilket känns betryggande för mig. Min mamma är bäst helt enkelt. Det blir en sak mindre att tänka på för min del. ♥

 

Jag känner mig fortfarande helt förstörd efter natten. Fem timmars sömn är verkligen inte att rekommendera. Trots det så kan min kropp inte lagra mer sömn verkar det som. I hate it.

 

 

Jag somnade om först vid tio snåret och ställde larmet på halv ett och sov lika ytligt nu som inatt... Ikväll, om jag inte somnar i tid så är stekpannan rakt i huvudet det enda alternativet för jag klarar inte av att vara så här trött på morgonen eller på eftermiddagen. Det känns som allt blir lidande i brist på energi.

Som här omdagen hade Kevin av misstag ner en blomma på golvet. Eller "blomma" och "blomma" det är mer en risbuske omsluten av alldeles för mycket jord som aldrig blir vattnad. Så jorden åkte ur och risbusken sitter fortfarande kvar i krukan som om att inget har hänt. Jorden ligger i alla fall fortfarande kvar på golvet i hans rum. Jag-orkar-inte-ta-fram-dammsugaren.

Lika så disken som har blivit ett riktigt Carina BERG. Och bara tanken på att behöva ställa sig och ta allt för hand gör mig desto mer energilös. Nu tänkte jag ta och hämta krabban på skolan och promenera vidare till mormor och morfar med honom. Vi får se om han gillar tanken på att behöva gå eller om jag måste muta och tvinga honom för att få sällskap dit.

Wish me luck.

För Kevin vill aldrig gå dit men när han och morfar börjar busa så vill han aldrig gå hem i sin tur...!

 

I natt har jag inte sovit någonting knappt utan har tvingat mig blunda och sova så ytligt att jag hört Kevins minsta rörelse hela natten.. Somnade nog in ordentligt första gången vid fem imorse. Efter att ha kissat för femhundratolftegången. Nackdelen då var att mardrömmarna kom till och jag drömde att Kevin föll ned för ett stup och dog när vi var ute och bergsklättrade.

Så hädan efter håller vi oss borta från berg och stup helt enkelt...

 

Jag tror inte ens att jag behöver påpeka för er att mitt nöje denna förmiddag blir att sova ikapp de år jag har missat i sömnväg. För stunden känner jag mig helt död men står trots allt upp och lagar gröt till frukost idag igen.

 

 

Jag har en fobi för hästar.
Just enbart hästar faktiskt... och spindlar då. Djuren är så enormt stora och jag vet inte om det hänt mig något som barn eller om jag bara drömt hemska saker om hästar att fobin har tillkommit av den anlendningen.

Jonas Wahlström från skansen,

kom fram på en djurvisning (insektsvisning, med ormar och reptiler) på utsikten meetings en gång och satte en spindel i handen på mig. Ni vet dessa håriga och stora spindlar med en kropp lika stor som månen. Varav jag förklarade att jag var spindelrädd och han log ett leende mot mig typ som "är du dum i huvudet eller?" och svarade "Men det ser du ju att du inte är!". Sedan den gången så håller jag mig minst fem meter från Jonas Wahlström när jag är på skansen och på andra aktiviteter där han närvarar. Det är nog Jonas jag utvecklat den största fobin mot just nu, haha.

och kan äta fiskbullar i dillsås direkt ur burken, kalla. Som barn åt jag alltid fiskbullar i dillsås till frukost, och en dag hade min pappa kommit hem med fiskbullar i pizzasås - och dem blev mina nya favoriter. Idag finns dem dock inte kvar, någonstans! Idag får jag helt enkelt nöja mig med dillsåsen.

 

Och blir automatiskt klassad som tuppen i hönsgården, typ! Två plast och två biologiska, då Kevins pappa har en dotter som idag är runt tre om jag inte missminner mig.

Han är en riktig Tv-spels och datanörd.
Intresset just nu ligger i minecraft och i skylanders. Han älskar att lära sig allt nytt han kan om spelen och anstränger sig på datorn med att kolla upp tips och råd på youtube. Tack vare det så har han blivit en hejare på japanska, kinesiska, franska, spanska och ryska. För ni ska inte tro att några av filmerna han ser på är på svenska. Men han tycks inte klaga utan fattar allt han behöver veta ändå.

 

fick dem anpassa mycket efter hans behov på förskolan. Han hade nämligen som intresse att lära sig en hel del om bilmärken och kunde genom att enbart titta på bilen säga vilket märke det var på den. Mer än vad jag kunde som jämt svarade "en blå bil" eller "en stor bil" varje gång Kevin frågade vad det var för bil. Så en dag när jag kom och skulle hämta Kevin var hela förskolans avdelning täckt av bilder på bilar och bilmärken.

När Kevin var tre fick han ett 3D puzzel,

med motiv från cars och blixten mc.Queen. Bitarna var små och puzzlet hade drygt 76 bitar om jag inte missminner mig. Och samma dag som han fick det så kunde han lägga hela puzzlet själv. Och i butiken hade dem gett mig rådet att köpa ett puzzel med tjugo bitar efter att ha kollat kunskapen genom med hjälp av en åldersmätare på papper. Är ganska glad över att jag trotsade deras råd och köpte det jag kände var lämpligast. Idag lägger han utan problem puzzel på tvåhundrabitar.

 

Igår suckade jag över min brist på gravidbyxor och direkt efter publicerat inlägg så kilade Andreas bästakompis tjej förbi med ett par som var för små för henne för tillfället. I början av min graviditet fick jag nämligen låna en hel låda gravidkläder av henne... till den dagen då hon insåg att hon var gravid och behövde ha tillbaka dem, haha. Men nu är jag i alla fall ett par byxor rikare och dem bor jag i ska jag tala om - då detta paret nästan är de enda paret jag har i min ägo som är anpassat efter novembervädret.

 

Så tack Maria ♥

 

En annan rolig sak jag upptäckte igår var att jag fortfarande får i min navelpiercing i naveln. Orginalhålet gjorde jag när jag var tolv eller tretton på en tatueringsstudio i stan, givetvis sa jag att jag var femton och tog med mig min pappa som kunde intyga detta. Kan dock omöjligt tro att dem gick på den historien då jag idag ser ut att vara femton enligt många! Men den ska hur som helst åka i direkt när jag kommer hem från BB minsann. Trodde hålet hade växt igen för länge sedan, men icke sa nicke. När jag väntade Kevin tog jag ut piercingen och var utan den i drygt tre år innan jag fick ett infall i min lägenhet och beslutade mig för att göra hål i naveln igen - på egen hand. Så där satt jag och skrek som en skållad råtta samtidigt som nålen gick igenom det gamla hålet och piercingsmycket kunde återfå sin normala plats istället för i översta kökslådan. Men denna gång slipper jag förhoppningsvis den smärtan, haha.

Just nu är Kevin slängd i säng för att sova, varav han utbrister:
"Mamma, jag har ingenting att göra nu när jag ska sova!"
"Men det är väl det som är själva grejen med att du ska sova, Kevin?"
"Ja? Jaha? Och?"

Sitter och zappar på TV:n och verkar uppenbarligen fastna för programmen som jag trycker igång. För bara några minuter in i programmet utan att veta vad det egentligen handlar om så brister jag antingen ut i skratt eller börjar böla, helt utan anledning. Programmet behöver inte ens vara roligt eller sorgligt för att jag ska utföra detta och så fort jag tenderar till att börja asgarva eller gråta så byter jag kanal, haha. Helt normalt, speciellt när jag grät till Americas funniest home videos, och började skratta åt Top Model.

 

Kevin fick vara kvar på skolan till klockan tre idag. Avskyr att behöva vara utan honom så länge men han ville verkligen vara kvar idag så då var det bara att bita ihop och försöka sysselsätta sig med annat. Så jag har passat på att posta alla brev till försäkringskassan, så nu har jag inga brev kvar alls att posta längre, win. Pappret om föräldrapenning som jag gav till jobbet igår kom nämligen ner i brevlådan idag också och var redo på att få min underskrift och skickas tillbaka till försäkringskassan igen, woho. Plus att jag hade en sjukhusenkät om Kevins senaste sjukhusbesök att fylla i. Frågor om hur bra man blev bemött på sjukhuset och hur väl läkaren talade och hur mycket vi som föräldrar förstod hans sjukdomsdiagnos...

Somnade direkt när jag kom innanför dörren från skolan imorse och sov till min mamma ringde och väckte mig nu halv tolv med frågan om vad Kevin önskade sig i julklapp. Med grus i ögonen och med en sprucken morgonröst och en kissblåsa som höll på att sprängas så fick jag komma på någonting snabbt, och jag tror nu att han kommer bli jättelycklig. Det var tur att jag hann iväg på toaletten och hann "öva min röst" för bara några minuter senare ringde dem från försäkringskassan.

Phu.

Tanken var att jag skulle ringt dem lite senare idag, men nu ringde dem mig istället. Skönt att ha alla frågor ur världen och min sjukanmälan är inne på handläggning vilket känns jättebra. Hon som ringde ställde lite frågor om jobbet och undrade om jag ville överklaga mot deras beslut om att neka mig en av dagarna den 11:e september som min sjukskrivning gäller från då min anmälan först hade registrerats den tolfte. Jag skrattade och sa att den elfte september alla redan är en otursdag, så det var inte nödvändigt med en omprövning och en överklagan - då det troligtvis skulle ha försenat försäkringskassans beslut om ersättning.

Det är alltså mycket med sjukskrivningar. Man ska inte tro att man bara kan få en sjukskrivning genom att skicka in alla papper som man ska. Allt måste tydligen vara till punkt och pricka rätt också.

 

Det är ingen tvekan om att man gör allt för sitt / sina barn. Allt man kan i alla fall. Som Kevin, han är så enormt morgontrött och kräver näst intill (dock utan att ställa krav eller att be mig) att man ska bära honom ut till vardagsrummet för att placera honom i soffan framför TV:n. Där tar det inte många minuter innan han piggnar på sig och vaknar till liv med hjälp av barnkanalen på TV:n. Men det är just bär-biten som är den jobbiga. Nu är jag rellativt stark i mina armar så jag låter den största tyngden ligga på dem genom att bära Kevin med ett avstånd från magen. Men tjugokilo på armarna är en hel del vikt.

Och jag vet - jag vet precis vad ni ska säga just nu.
"BÄR INTE BARNET, låt honom gå själv".

- Ja, hade jag haft tiden över till att låta honom "vakna till liv" i sin egen säng medan jag förberedde frukost varje morgon så hade jag lätt som en plätt låtit honom dra sig till halv åtta. Men saken är den att vi nästan går mot skolan den tiden och därför inte har tid.

Står för tillfället och kokar havregrynsgröt till frukost. Tanken var att Kevin troligtvis är "dödshungrig" efter beslutet om att avstå från middagen igår att gröt skulle komma bra till hands. Finner då denna bild från helgen och hade hoppats på att vi haft yoghurt, ananas och juice hemma istället - omnomnom.

 

 

Har fått såna otroligt hemska svettningar om kvällarna förhoppningsvis nu i samband med graviditeten bara. Känns som kroppen upptar fem grader extra och svetten bara dryper om mig. Ni vet som när man har feber och svettas av den anledningen, som när man fortsättningsvis reser sig upp ur sängen så ligger kroppskonturerna kvar i en svättmassa på lakanet? Hur som helst - svettmassan är jag. Städade idag och dammsög ett rum, paus i en kvart, fortsatte med ett rum, paus i en kvart för att jag blev så blöt. Helt sjukt!

 

Duschade kallt ikväll - (så på köpet av det lär jag få stå ut med en hiskligt jobbig förkylning som kommer hålla i sig till beräknad förlossning) men detta enbart för att stoppa svettningarna och få ned kroppstemperaturen. Funkade det? Nix! Ligger i BH och trosor och toksvettas. Letar kalla punkter på kuddar och på täcket men kan inte förstå hur jag ska sluta svettas. Klimakteriekossa AB.

Hade gärna bjudit på en bild från nu om det inte vore så att jag var halvt näck.

Kevin har varit helt omöjlig att ha att göra med idag. Till middag åt han en myrportion varav jag gav honom varning om att han skulle få gå hungrig resten av kvällen om han inte åt mer, vilket han valde att avstå från. Så mellan fem och sju gick det bra att ha skippat middagen (som förövrigt är hans favoritmiddag, spagetti och köttfärssås). Men strax efter sju måste hungerskänslorna ha tagit vid igen och han kände hur magen kurrade och hur ont det faktiskt gjorde att neka mat. Jag - som är värsta mesmamman och absolut inte lever efter citatet "hellre äter jag själv än att se mina barn svälta", sa åt honom att äta ett äpple för att minska hungerskänslorna, OM han lovade att inte skippa middagen något mer. Han lovade givetvis detta. Och direkt efter äpplet skulle han hoppa i säng. Behöver jag ens påpeka att han somnade på två röda. Skönt... för jag hade något som väntade på mig.

(Det är nämligen det jobbigaste med att läsa bloggar, man blir så himla paniksugen på allt gott man ser. Ni kan inte tro att jag kan se någon bild på snask eller god mat utan att vilja stoppa det i munnen - så jag skickade iväg mannen till affären, så därför bjuder både jag och Carro på lite smaskigheter där finnarna ingår! (läs hennes inägg så fattar ni))

 

Känner mig som vanligt helt förstörd.
Jag somnade strax efter tolv trots att jag inte sovit under dagen, dagen innan och trots att jag hade sömnproblem igår natt... Förstår verkligen inte varför jag inte kan komma till ro. Det börjar bli smått frustrerande nu. Får ta upp problemet med min barnmorska och se om hon kan komma fram till en lösning på mitt problem idag. Ska som sagt vara hos läkaren först vid tio idag och barnmorskan halv elva. Läkartiden brukar bara ta några minuter så det blir nog en kort väntetid mellan besöken.  

 

Bebis har en hisklig hicka i magen för tillfället. Ibland är det så ytlig hicka att hela jag hoppar till då hickan sträcker sig över till ryggen nu när jag ligger i soffan. Haha.

 

 

 

Ibland känner jag mig som ett vandrande akvarium. Det är helt sjukt men det känns som man har en fisk i magen och titt som tätt låter det "kluck, kluck" innanför magen när bebisen rör sig där inne. Det är ganska magiskt att höra faktiskt - och det känns tryggt att veta att hon har mycket fostervatten att bada runt i.

 

Lite bilder från vecka 34 nu då...!

 

Imorgon ska jag till mödravårdscentralen och på läkartiden. Så det blir full fart hela dagen då jag knappt hinner mer än att lämna Kevin på skolan innan jag ska vidare till sjukhuset. Måste pina förbi jobbet i samma veva då för att lämna in mitt fortsatta sjukintyg som jag förhoppningsvis blir tilldelad av läkaren imorgon, försöka få tag på en Eva som jag aldrig har hört talas om som tydligen har hand om personalfrågor och så har jag som plan att packa BB-väskan. I alla fall börja på packningen...

 

Idag fick jag läkarsamtalet från Kevins läkare. Helt fantastiskt att hon tar sig tid och ringer oss för att höra hur det går. Hon ska ringa mig igen i mitten av december för att följa upp så att allt verkligen fungerar som det ska. Jag är supernöjd med att låta Kevin gå hos henne med hans problem. Skönt att hitta en läkare som försöker hitta en enkel och fungerande väg för barnet istället för att enbart hittar en väg som är enkel. Jag menar, det är Kevin som behöver stå ut med detta i några år framöver, och som det är just nu så kan både han och vi stå ut med tillståndet som det ser ut just nu.

Tandläkarbesöket hade gått jättebra på skolan och Kevin visade stolt upp en ny tandborste och ett informationsblad till oss föräldrar som tandläkaren delat ut.

 

 

Att låna någon annans bebis och vara barnvakt är typ samma sak som att låna någon annas hundvalp och vara hundvakt. Det bästa som finns är att man kan lämna tillbaka dem när det blir för jobbigt eller efter att dagen är slut...

Jag älskar djur och barn, really i do. Men kanske inte djur som man måste passa upp tjugofyrasju så länge inte ägaren är med här hemma och kan avlösa en. Vi fick hit Tezzie halv sex imorse då hennes Husse skulle till jobbet. Jag sov inne i Kevins rum för tillfället så jag stördes tack och lov inte under natten av att hon kom, då jag  redan sover dåligt som det är. Men sen på morgonen så var jag tvungen att gå in i sovrummet och garderoben för att hämta kläder att ha på mig och då blev plötsligt hunden mitt ansvar för att jag väckt henne. Så med hunden på mitt ansvar så gick hon och sket i hallen när vi satt och åt frukost och detta såg jag först efter att jag trampat i skiten och satt på mig skon av bara farten för att gå till skolan med Kevin. Epic fail.

 

Konversation mellan mig och Andreas.
"Hon bajsade inne någonstans. Jag trampade i det och fick skiten i skon".
"Jaha men jag torkade upp det?"
"Uppenbarligen inte allt... eftersom hälften hamnade under min fot".
"Men hon var duktig i alla fall - hon bajsade precis vid dörren"
"Mmmpf... jag måste gå och sätta mig och bajsa vid dörren nu!"

Så himla härligt med hundar, andras bebisar och små kattungar.
Jag måste dock tillägga att jag föredrar bebisar framför djur då dem i alla fall är rumsrena från början med hjälp av blöjor. Okej, dem spyr a lot men hellre spya än att trampa i bajs.
Eller?

 

 

Ikväll hamnade jag och Kevin framför Allt för Sverige. Det enda som är tråkigt med programmet är att dem enbart visar allt det vackra av Sverige. Västkusten, Småland, Norrland, Stockholm och Göteborg. Man blir ju rädd att de släktforskande amerikanerna kommer hit i tron om att dem tror att Sverige är lite av ett paradis. Och det kan vi ju alla intyga att fallet inte riktigt är så, även fast vi har en enorm tur som får bo i detta land.

 

Men vi har alltså precis förflyttat oss från sovrummet till Kevins rum för att sova och för en gångs skull är jag helt slut. Förhoppningen ligger i att jag snart ska kunna släcka mina gröna ögon och komma till ro.

Snart så...!