http://familyportrait.blogg.se/

Andreas har sovit borta i några nätter och kommer inte sova hemma förrän på söndag igen. Det är absolut inte jobbigt att vara ensam om det inte vore för alla glödlampor som gått här hemma. Jag är så kort att jag inte når upp och föredrar att inte stå på en stol med x antal kilo i övervikt på magen. Anledningen till att han sover borta är att vi behöver tid att sakna varandra. Vi lever konstant på varandra då han mestadels jobbar hemma och jag nu mer är gravid och sjukskriven så går vi varandra på nerverna, bokstavligt talat.

Så han drog till sin pappa i Norrköping i onsdags morse och drog vidare till sin syster idag för att spendera tid där till på söndag. Jag måste säga att jag längtar till han kommer hem då han får byta alla glödlampor här hemma...

 

Okej, jag saknar väl Andreas lite också. Men bara lite.

 

Jag trodde en sovmorgon skulle göra mig gott. Men tvärt om så har den förstört hela min dag. Jag har knappt orkat resa mig upp ur soffan, allra minst orkat göra ordning här hemma. När klockan slog ett tog jag mig i kragen... eller i BH- bandet snarare och fick mig att bädda sängarna, slänga ner lite tvätt i en maskin och diskade de få muggar och tallrikar vi använt oss av sedan igår. Nu står middagen på spisen och tillreder sig själv. Det blir en rotfruktsgryta med alla tänkbara rotfrukter jag kunde hitta i kylskåpet.

 

Kevin klagar dock inte över min apatiska förmåga till att inte göra någonting.
I morgon är lugnet över igen när jag och Kevin ska dra till min kusin och hans dotter och låta ungarna leka på badhuset. L y x för ungarna. Och tur för mig att jag har min kusin som kan ta hand om ungarna i vattnet då min bikini inte sitter som den brukar på mig längre, haha - så jag avstår nog från att bada helt enkelt. 

 

 

Kevin sitter och lyssnar på musik på Spotify på datorn med hörlurarna fast på öronen, något som han uppskattat sedan han var jätteliten, långt innan han kunde ta sina första steg.

 

Jag minns när jag var liten (när jag tänker efter så känns det som hundra år tillbaka) och min pappa gav mig en "minibandspelare" som var alldeles för stor för att rymmas i fickan, men som man skulle lyssna på genom ett par hörlurar. Ett tag gick jag alltid runt med Mora Träsk som jag hade på samlingsband och sjöng högt och ljudligt ut melodi och de fåtal ord som jag minndes att de sjöng i låtarna. 

Min pappa undrade alltid om jag visste hur högt jag faktiskt sjöng när jag hade bandspelaren på högsta volym och skrålade så det lät i hela centrum som pappa så fint uttryckte sig.

"Men jag sjunger ju inte högre än jag pratar", ansåg jag.
Idag vet jag att det inte stämmer.

Kevin sjunger otroligt vackert... när han inte har hörlurarna på öronen. Och enligt honom så sjunger han inte högt alls!

 

Det blev en sovmorgon serverad i morse. Och gud så härligt det var.
Kevin låg och hostade halva natten så jag ansåg att han skulle få vara hemma och vila idag. Så halv sju när han gick upp så ringde jag skolan och sa att han fick vara hemma. Sen somnade jag om som om att någon slagit mig med baseballträ i huvudet. Så först nu vid halv tio kom jag upp och kunde servera frukost till Kevin. Tur att vi hade både frukt och Danonino yoghurtar tillgängliga för honom som han kunde servera sig själv. Det gick ingen nöd på honom i alla fall.

 

Nu sitter vi och smaskar i oss en Haribo, Matador Mix. Det är ju trots allt nästan helg!

Det känns så galet knäppt att redan nu i vecka (typ tjugosex va?) ha fått mjölk i brösten. Just nu känner jag mig som en mjölk-ko som inte hade någon aning om att man kunde producera så mycket mjölk som jag gör redan nu. Måste köpa på mig bomullsinlägg för att det inte ska bli fina vattenpölar på tröjorna i fortsättningen. Som tur är nu så använder jag mig av vadderade BH:ar som samlar upp de mesta av mjölken.. Men come on are you kidding me?

Någon som är sugen på ett glas Chateau De Mu från en riktigt gravid kossa?

 

 

Fått otroligt ont i ryggen.

Går som någon som har skitit på sig (som Kevin så vackert säger).

 

 

Idag köpte jag en "ny" BB-väska som jag ska packa med allt nödvändigt till BB när det väl blir dags. Det blev en retrohandväska från Röda korset som kommer rymma det mesta istället för att vi tar med oss världens resväska in, haha. Plus att väskan gick på fyrtio kronor gjorde saken mer avgörande till mitt val att köpa den. Och Andreas gillade den också... inte.

 

Andreas: "Den är grotesk och jätteful"
Jag: "Men så kan du ju inte säga, jag diggar den".

Andreas: "Det är bara för att du vet att det blir jag som kommer få bära den och inte du när det väl är dags!"
Jag: Sant...!

Det är faktiskt inte riktigt så illa som det låter. Den är typ vinröd och ganska diskret typ...

Påminn mig om att visa er när jag får tillgång till kameran igen.

Nu är vi helt färdiga med ungarnas rum. Herregud vilket jobb det visade sig vara men nu är det rent i varenda vrå. Min älskade kärmor är den bästa man kan tänka sig. Hon diskade tillock med upp vår disk, vädrade vår matta och bar upp det mesta av våra saker på vinden som ska sparas. Jag kan inte ens förklara hur fantastisk hon är.

Hade jag haft en kamera så hade jag gärna visat er hur det ser ut... Men min mobil är kaputt och kärmor har lånat systemkameran i några dagar. Så bilderna får vänta.

Jag är en lycklig chey nu i alla fall.

Jag var ute på en kort promenad med Disa som slutade med över fyrtiofem minuters promenad. Jag mötte nämligen en dam på vägen med hennes två hundar och stod och pratade med henne en lång stund innan tiden kom ikapp oss. Jag har inte ens satt igång med ungarnas rum än, så det börjar bli dags nu. När man står och talar så med någon som har hund så sluts en hel grupp människor ihop och står och samtalar om deras hundar. En ganska mysig sysselsättning faktiskt.

 

Men den vanliga frågan uppkommer fortfarande varje gång jag är ute med Disa "Vad är det för ras?", så från och med nu så är hon en hundras. Smart va?
I värsta fall får jag ringa till Andreas syster och fråga vad hon är för ras, om folk nu kräver att jag är mer specifik.

 

Jag förstår inte var min mentala styrka kommer från. För efter en mils promenad med hunden idag så orkar jag inte ens tänka på att tillaga äppelmos eller äppelpaj. Jag tycker synd om Kevin som får stå ut med mina up's and down's varje dag. Ena sekunden är min mentala styrka på topp och min fysiska svaghet kommer ikapp.

 

Jag är så himla nojig över att glömma bort saker. Alla som varit gravida vet att man får en "trögare" hjärna som inte kan ta in fullt lika mycket information som vanligt. Som bara en avvikande sak i min planering blir jättesvår att komma ihåg. Jag har glömt bort både läkartider, tider på mödravården, tandläkartider och så vidare.

Att Kevin börjat skolan och ska ha med sig saker dit gör inte min vardag lättare. Och något som gör det otroligt jobbigt just nu är att vi titt som tätt får nya läkartider, sjukhusvistelser och massa datum att hålla reda på.

Igår fick jag papper om att jag ska gå och ta cellprov - visserligen är det i slutet av nästa månad.
Men som sagt varje vecka är det bad i badhuset för Kevins del. Det är skogspromenader som kräver picknick, det är gymnastiklektioner en gång varannan vecka och på det så är det läkarbesök för Kevins del. Det är besök på mödravården och besök hos sjukgymnasten samt en ny läkartid allt från och med nästa vecka och två veckor framåt. 

Förstår ni att man blir trött på sig själv för att man inte har koll på vad det är för datum och man inte införskaffat sig en kalender. Och det är bara jag som måste komma ihåg allt i huvudet med min mossiga hjärna.

 

Saften var jättegod. Lite ovanlig och ovan smak och aningen sträv i eftersmaken men supergod - påminner väldigt mycket om blåbär i smaken. Är riktigt nöjd över vad min mamma lyckas prestera. Och till saften fick jag även med mig hemmagjord björbärssylt. Riktigt lyxigt. Jag har tur som har en så bra mamma. 

Disa ligger helt utslagen i soffan efter en ordentlig promenad nu på morgonen. Jag tänkte ta med henne ner på centrum sen så hon får göra mig sällskap till Subway. Har varit riktigt sugen på en stor lunchsmörgås nu i flera dagar. Så idag tänkte jag unna mig det när jag ändå har sällskap.

 

Kevin får vara med och göra den franska äppelpajen efter skolan idag. Mest för att jag inte orkar påbörja något nu utan tänkte ta och lägga mig i sängen och sova lite med Disa. Sen är det ju lunchtid och sen dags att hämta grabben på skolan. Så... fullt ös.

 

Men först är det läge att sätta på en tvättmaskin innan jag påbörjar någonting annat.

 

Folkoteket går på TV och Kevin är helt faschinerad av prästyrket. Folkoteket är alltså ett barnprogram där man får följa med en person under en arbetsdag där de berättar för ett barn lite mer utförligt om vad de gör i arbetet. Ganska spännande. Synd bara att jag inte fått inspiration till vad jag vill bli när jag blir vuxen, haha! Prästyrket är i alla fall ingenting för mig.

 

Snart kommer Disa hit till oss för att busa och mysa. Vi ska ju som sagt hem till mamma och pappa och hämta min saft. Sen när vi kommer hem så tänkte jag börja göra både mos och en tarte tatin till "lunch". Ska bara köpa lite vaniljsås innan.

 

Min aroniasaft är äntligen klar. I morgon ska jag promenera till mamma och pappa och smaka hur den smakar. Är jättenyfiken på hur den blev. Min mamma som är proffs på att göra saft är den enda som kan få den att smaka gott med säkerhet. Så smakar den inte gott i morgon så kan ingen få den att smaka gott!

Jag berättar i morgon hur den smakar och om det är värt besväret med att plocka bären. Min mamma sa något om att det luktade lite som blåbär under kokningen. Då kan det ju inte bli dåligt.

Förresten har jag gett upp hoppet om att göra nyponsoppa då jag antagligen var för sent ute med att plocka dem. Alla nypon var nämligen övermogna och nästan mjuka i skalet, och så vitt jag fick fram så ska de vara lagom mjuka och inte "slemmigt mjuka" som jag upplevde dem idag. Men tre kilo äpplen fick vi ihop i alla fall, jag och Kevin. Så i morgon ska jag göra äppelmos och så ska vi göra äppelpaj. Smaskigt!

Nu ska jag snart ge mig iväg och hämta Kevin på skolan. Vi ska förbi min vän Alexandra's mamma & pappa och palla lite äpplen i deras trädgård. Jag vet dock inte om det räknas som att palla när de bjöd in oss till att göra det. "Känn er som hemma även fast vi inte är det" skrev hon på facebook. Så, nja, palla blir det nog inte idag, haha. 

Sen tänkte jag bege mig till Kevins superhemliga nyponbuske och plocka lite färska nypon för att försöka mig på att göra den där nyponsoppan som jag skrev om igår. Vi får se om det funkar då vi inte har någon riktigt fungerande hand eller matmixer. Men det löser sig säkert.

Lets start with pressing PLAY:

 

Hon är så fruktansvärt bra, Oh Laura. Jag menar, vem minns inte bilreklamen med låten "Release me"? Nu minns jag inte vilken bil det var som reklamen visade, men jag minns själva reklamen och jag minns Oh Lauras hesa röst när hon skrek ut orden "Release me" som befann sig så passande i det skedet i mitt liv som låten blev populär år tjugohundraåtta.

 

It ain't enough blev också en stor favorit direkt efter Release me upptäckts av mina lyssnaröron - och Oh Laura hade välkomnats in i mitt - då - nyblivna singelliv. Låtarna har fortfarande en enorm plats i mitt liv och det finns dagar som jag kan lyssna på dem om och om igen utan paus. Idag är en sån dag, och jag njuter.

 

Jag måste bara inleda detta inlägg med att säga att jag är trött, ok? Så att det inte blir några frågetecken när jag avslutar inlägget sedan. Och alla som vet att när man är trött så gör man ovanliga eller udda saker som man kanske inte skulle gjort annars.

Som jag: Jag lämnar Kevin på skolan och pussar honom hejdå. Går som vanligt förbi fotbollsplanen på vägen hem där gymnastikläraren står och förbereder för lektion för några äldre elever varav jag ställer mig och frenetiskt vinkar åt stackaren - som jag förövrigt inte känner. Han tittar på mig lite konstigt, ser sig omkring och inser att han faktiskt är den enda som står i närheten som jag kan vinka till och vinkar med ett litet leende tillbaka. Fortfarande undrande säkert.

Jag kommer på mig själv i nästa ögonblick och insåg att min handling inte var så väl planerad kanske, men tänkte att - visst man kan ju bjuda på sig ibland och det är väl inte hela världen om man vinkar åt en okänd person... förutom att han kommer tycka att jag är hur mysko som helst i fortsättningen. Jag ska försöka få Kevin att ta en annan väg till skolan, bara terminen ut tills denna händelse är bortglömd.

 

Jag fortsätter gå hemåt bara tio meter från idrottsplanen så finns det ett stort buskage med massa fågelbär. Jag promenerar raskt och lite generad förbi detta buskage som givetvis kryllar av småfåglar och fåglarna i sin tur blir rädda av min intensiva gång att alla på en gång flaxar till inne i busken varav jag ställer mig i en konstig karateställning (?!!!) och skriker. Helt normalt...

 

Jag måste bara avsluta detta inlägg med att säga att jag är trött så det inte blir några missförstånd. Jag är verkligen inte så här normalt.

 

Hoppas jag.

Solen har verkligen ansträngt sig för att hålla sig borta.
För en halvtimma, när jag klev upp ur sängen så drog jag direkt upp Kevins rullgardin i hans rum, men det blev ingen skillnad från mörkret innan. Så det kvittade om man hade rullgardinen uppdragen eller nerdragen. Idag är det måndag. Måndag, måndag, måndag. Nästa vecka (än en gång för att påminna mig själv) så ska jag vara hos sjukgymnasten. Så håll tummarna för att vädret är bra då i alla fall.

 

Nej om man skulle ta och äta lite frukost kanske.

Jag är så äckligt trött. Ni vet när man är så trött att tårkanalerna inte längre orkar producera tårar eller vätska för att göra det lättare för dig att blinka? Blinkar man riskerar man att aldrig mer kunna öppna ögat igen, förrän dagen efter när man ska vakna och gå upp såklart. Jag är där nu. Mina ögon svider av trötthet medan mitt mentala tillstånd fortfarande är ganska pigg och vaken.

Försökte mig på att se på en film, men även den enklaste tonårsfilmen blev för komplicerad i handling när hjärnan inte orkar hänga med i handlingen fullt ut så jag gav upp den idén på att se färdigt filmen. Somnar jag nu så kommer ringklockan ringa och väcka mig om femtio minuter för kisslarm. Somnar jag nu kommer jag alltså vakna innan djupsömnen och så kommer jag troligtvis få svårt att sova sen. 
Så frågan är om jag inte ska hålla mig vaken i några minuter till. Det handlar trots allt bara om fyrtiofem minuter på min ringklocka. Fyrtiofem minuters pers visserligen. Men det kan ju vara värt det.

 

(Kevin fortsatte sin kvällsläsning idag och börjar få flyt på att binda ihop bokstäver till meningar. Snart flyter det nog på ordentligt, // Stolt mamma!)

Så fort man är lycklig så påpekar folk det. "Men gud så glad och pigg du ser ut - vad är anledningen till denna lycka" - precis som om att lyckan måste försvaras. Man måste förtjäna att vara lycklig. När man är olycklig eller har en dålig dag så är det sällan någon som påpekar detta - utan föredrar att ta omvägar för att undvika att ställa fel frågor.

Man har större rätt att vara olycklig - det verkar vara mer accepterat för att folk ska strunta i att fråga varför man är olycklig just denna dag. Why is that?

---

I morgon tänkte jag ta och plocka nypon för att göra hemmagjord nyponsoppa. Hur gott låter inte det? Passar ju utmärkt till både frukost och som mellanmål efter skolan. Vi får se om jag gör det ensam i morgon när Kevin är i skolan eller om jag gör det tillsammans med honom när han har kommit hem. Spännande ska det bli hur som helst, hoppas jag lyckas!