http://familyportrait.blogg.se/

Mitt rop efter en kalender har gett resultat.

Nu ikväll kom vår käre vän Micke över med en griffelsticker veckoplanerare. Ett gigantiskt klistermärke som man ska sätta på väggen och skriva med vita tuschpennor på. Så äntligen har jag fått bort min klump i magen med allt som ska kommas ihåg. Åntligen kan jag koppla av och bara stirra mig blind på det en meter stora klistermärket som just nu har hela mitt liv skrivet på sig. Nåväl, i alla fall de närmaste veckorna.

Supernöjd mamma, helt klart.
Och en stor kram till Micke.
(Bilden är dock lånad men en exakt likadan veckoplanerare har vi i ungarnas rum!)

KAMERAN ÄR TILLBAKA OCKSÅ.

Ovant. Det är bara förnamnet för hur jag känner för den nya datorn. Men en ovana övergår lätt till en vana och just nu är jag mest fascinerad över hur liten och lätt den är. Men det är väl tanken när det är en 11" dator? Min tidigare på 10" var dock mycket klumpigare och tyngre. Så jag kan nog lära mig att leva med den här.

Just nu så har jag tagit bilder med webcamen. Kameran har nämligen inte kommit än så jag får passa på att ta kort med något som jag kan fylla bloggen med. Något nytt och fräscht liksom.

Pyret simmar runt som en galning i magen. Jag vet inte om det beror på att brorsan väckte henne genom att han sjunger Vart jag mig i världen vänder med den Svenska björnstammen eller om hon varit vaken tidigare. Men kissblåsan kommer råka illa ut snart om jag inte tömmer den...

Jag har alla anledningar att fira idag. Min älskade sambo tog med mig ner på Expert för att kolla på en ny bärbar dator åt mig och vi fann en för strax över tvåtusen som var på "rea på rean" nu när Expert går i konkurs. WIN. Så nu ligger den och laddar i väntan på att jag ska ta hand om den väl i flera år framöver. Äntligen kan jag föra över bilder från min gamla hårddisk till en den nya datorn. Åh så underbart.

En annan anledning att fira är att jag (troligtvis tre år efter alla andra) funnit gruppen Fun. som sjunger fantastiskt. Otroligt vilka killar. Har ni inte hört deras album så är det dags att ni kikar in det nu.

 

Var tusan har jag lagt ifrån mig mitt bankomatkort.
Jag har letat så mycket att jag har slut på idéer. Då snackar vi även om att jag har kikat in i kylskåpet. Vänt upp och ned på min garderob och kollat bland den odiskade disken. Fördelen med det hela har dock varit att jag fått bort lite av all skit som stått framme för att kunna försäkra mig om att kortet inte låg i ett klädesplagg eller under en möbel. Men jag hittar det tamme fan ingenstans. Jag hade det igår. Sen hade jag det inte längre. Och grejen är den att jag inte ens handlade på kortet igår utan är nästan hundra procent säker på att jag la ifrån mig det här hemma.

 

Men var väljer en gravid kvinna att placera sitt bankomatkort så det blir lättåtkomligt för henne?
Uppe på vinden har jag inte varit - så vi kör med uteslutningsförmågan - och inte heller nere i källaren. Det blir i alla fall två platser mindre att leta på.
I badrumsskåpet känns ganska meningslöst att placera ett bankomatkort på men för säkerhets skull så får jag nog kolla där också...
Jag har kollat i alla mina fickor på jackan som jag hade på mig igår, men minns inte vad jag hade för kläder på mig innan jag bytte om för vernissagen igår - det kanske är en ledtråd för var mitt kort kan befinna sig - tänk Denise, tänk?!
Under soffkuddarna finns det inte, kollade precis.
Och inte heller under mattan i hallen, köket eller i vardagsrummet...

Jag uppdaterar er om var den finns när jag hittar den helt enkelt.
Nu ska Sherlock Holms kontaktas.

Idag när jag lämnade Kevin på plugget så träffade jag på en klasskompis mamma och även en god vän till mig utanför. Jag fångade upp henne och frågade om vi skulle ta en fika, (nej jag är absolut inte desperat efter sällskap, haha). Så vi stack runt lite i stan och hamnade tillslut i Norra Nynäs på en kaffe (läs; cola) och kaka (läs; stor fet baguette).

 

Vi snackade om allt som vi inte snackat om sedan tjugohundraåtta då vi umgicks som mest intensivt sist. Det är konstigt hur man inte behöver umgås och ändå komma in på gamla banor och ha lika kul tillsammans nu som då. Det bevisar bara vilken vänskap som ändå bundits mellan oss. Fantastiskt.

Nu tar det säkert några år till nästa träff eller fika, men jag ser verkligen fram emot det!

 

I natt sov jag inte många timmar. Usch, det är nästan så jag ser dubbelt just nu. Kevin kissade inte en enda gång i natt, varken på toaletten eller i sängen och jag som var övertygad om att han skulle göra det tog givetvis upp honom några gånger extra för att försäkra mig och honom om att han skulle få slippa en olycka. Typiskt att han just i natt hade haft möjlighet att sova hela natten igenom utan uppbrott och jag sliter och drar i honom varannan timma.

 

Nu sitter han och äter frukost, två kanelbullar och en stor tallrik fil med ett glas mjölk till. Han piggnade på sig så fort han såg bullarna. Men såg besvikelsen när jag berättade att han var tvungen att äta upp filen först innan han äter bullarna. Haha. En sån här frukost är nästan lika god som godisfrukostarna...!

 

 

Utställningen var jättebra och lämnade verkligen ingenting åt fantasin - utan man fick se hela paketet - från magrutor till... ja ni fattar själva. Det jobbigaste var när vi väl kom dit att verkligen kolla in bilderna ordentligt då varje modell stod och "posserade" på sidan av sin bild. Så man ville inte direkt gå fram och syna bilden och säga vad man tyckte. Haha. Men Erik är en fantastisk fotograf som verkligen fångar upp det vackra i männen. Endel bilder var otroligt magiska. Så har ni vägarna förbi Linnéavägen 41 på Östermalm de närmaste eftermiddagarna så ska ni utan tvekan besöka utställningen "Guy".

På vägen hem så körde vi gamla nynäsvägen för att vi skulle plocka upp Kevin hemma hos mina föräldrar, och bara ett hundratal meter från deras avfart så kör vi på ett rådjur. Jag höll på att bokstavligt talat skita på mig då den for in i bilen på min sida, men tack och lov så hamnade den mest på motorhuven än i närheten av bildörren. Vi stannade bilen några meter bort, ringde polisen för att konstatera att den var död och att de skulle skicka ut en viltvårdare och så for vidare för att hämta Kevin. Men trots det ändå ganska snabba överlåtandet till polisen så blev man ganska skärrad. Tack och lov för att vi körde dryga femtio kilometer i timmen.

Både jag och bebis mår bra, så ingenting hände - annat än att Bambi dog alltså.

 

Efter Kevin slutat skolan tog jag med honom ner på stan för att fynda nya kläder åt honom. Det blev endel Billabong - T-shirtar, två par nya jeans, några tjocktröjor, och annat smått och gott. Allt under femhundralappen, så det var win helt enkelt. Efter vi handlat massa - enligt Kevin - tråkigheter så gick vi vidare och fikade på ett café. Efter cafébesöket så gick vi förbi min mormor och satt och pratade en stund innan Kevin tröttnat på vårt vuxenprat.

 

Nu ska Kevin snart åka iväg till mormor och morfar för att spendera en liten del av kvällen där, medan jag och Andreas ska in till stan på fotoutställningen. Mysigt värre!

Ska bli superskönt att lämna hemmets fyrkantiga instängda väggar en stund för lite miljöombyte.
Men nu ska jag stryka lite kläder och se till att byta om, och framför allt sminka mig så att jag ser levande ut igen, haha.

Hörs ikväll. Då får ni snaskiga detaljer om hur det var på utställningen.

(Det bästa av allt är att Kameran kommer hem igen i morgon kväll!)

Jag tar ju upp Kevin på toaletten några gånger per natt. Och igår när jag tog tag i honom för att få honom upp ur sängen så började han tala i sömnen. Följande konversation uppstod:
"Men mamma, det är så kladdigt här!"
"Vad är det som är kladdigt?"
"När jag cyklar"
"Jaha, men nu ska vi in på toan Kevin, du får cykla mer i morgon".
"Men tyst! Du väcker mig när jag sover!"
Jag viskar: "Okej, kom nu då så kommer du i säng snabbare".

Stress, stress, stress.

Jag får näst intill panik på morgonen när Kevin ska vara på skolan tjugo minuter innan skolstart. Skolstartstiden passar mig utmärkt då jag vet att jag alltid är klar till dess. Men nu... Gaah, jag blir vansinnig på mig själv. "Tjatmamma" har fått en ny beteckning. "Ät upp", "Skynda dig", "Vi har inte tid att slappa nu!"

Kevin bara suckar. Han anser att han kommer hinna och att han kommer vara på skolan innan klädracet börjar. Jag anser tvärt om. Kevin ska nämligen iväg till badhuset och dem krävde att de skulle ta en tidigare buss till min förskräckelse. Men det kommer säkert gå jättebra - men det är bara vägen dit som är jobbig. Men jag får vänja mig...

 

God morgon, helt enkelt.

Andreas har fått för sig att vi ska åka in på vernissage inne i stan i morgon. Det är hans goda vän Erik Lundback som ställer ut sin utsökta "guy" foto-utställning. Med enbart bilder på nakna killar med otroliga muskler. Vill jag gå? Eh, JA. Mest för att det kanske finns ögongodis på plats man kan titta på (man får faktiskt titta). Vem vet, det kanske blir en överraskning med krokimodeller också, haha. Po-po-pokerfacet på bara så man inte står generad inför fotointresserade människor.

 

Har ni vägarna förbi stan så kika in på vernissagen om ni vill se på ögongodis.

 

Just nu känner jag mig som Agda, 97. Hon som knappt kan röra sig på grund av ålder och för att lederna vuxit fast på konstiga platser i kroppen. Just nu är min soffa min bästa vän med en kudde uppskjuten på ländryggen för att dämpa min smärta som jag blev tilldelad hos sjukgymnasten. Om jag tyckte att det var jobbigt tidigare med min ryggsmärta och foglossning så är det inget mot vad jag tycker nu. 

 

Jag började vårt samtal med att berätta att jag hade en ganska hög smärttröskel men var påväg att ta tillbaka det när hon utförde sina gymnastiska övningar på mig. Just nu sitter jag nästan med gråten i halsen och ser fram emot en förlossning för en gångs skull. Då får man faktiskt bedövning när det gör som mest ont. Och nu måste jag uthärda smärtan utan bedövning vilket suger rent ut sagt.

 

Kommer det fortsätta så här under de resterande tre månaderna som faktiskt återstår så är jag redo att hoppa från älgviksbron. Synd bara att den största skadan från bron kommer vara lite huvudvärk, alternativt ett brutet ben om jag faller olämpligt då den inte är högre än tre meter, på sin höjd. Plus att jag inte skulle riskera att förflytta min smärta. Men nu får gärna någon annan ta över min graviditet.

Barnet ingår dock inte i priset.

 

 

"Det är dumt att titta på X-factor när man ska iväg och träffa okända människor om några minuter" utbrister jag.

"Ja - man kanske blir sugen på att äta skalbaggar och dricka kloakvatten då!" svarar Andreas.

"VA?" utbrister jag.

"Eller jaha! X-factor är programmet där dom dansar och sjunger kanske?!" fortsätter han.

Ett asgarv utbrister från oss båda.

 

I veckan, närmare bestämt på torsdag så spelar ett av mina absoluta favoritband på en Viking Line-båt. Jag som typ är ensam i min kompisskara på att gå hemma om dagarna har ju givetvis ingen jag kan ta med mig på båten då resterande jobbar på vardagarna som normala människor. Jag gick tillock med så långt att jag frågade min farmor på åttio om hon ville följa med. Men då hade hon redan varit på en kryssning tidigare förra veckan så hon avstod gärna för att ta igen sig efter det tidigare bestyret.

 

Men det är i alla fall Smokie som jag totalt förälskat mig i sedan jag var liten. Det är tack vare min pappa som jag lyssnar på dem än idag och kan varenda text till låtarna. Jag kan tänka mig att jag även tog mina första buggsteg ståendes på min pappas fötter som tvååring till Smokie också.

 

 

Mina vänner som absolut inte delar min musiksmak med mig har hundra anledningar till att stanna hemma på torsdag. Men jag, jag vill verkligen - verkligen åka. Men drömma får man ju. Tur att jag och Andreas förhoppningsvis kommer iväg på Mike Tramp från White Lion i början av november. I alla fall något att se fram emot. Och den enda ursäkten till att vi inte kan gå tillsammans är att vi inte får en barnvakt, då Mike spelar hundra meter hemifrån oss...

Har man en gång åkt på en dunderförkylning så blir man inte av med den förrän nästa vår, om man har tur alltså. Jag har nämligen drabbats av världens jobbigaste förkylning som visserligen är som mest jobbig och intensiv under kvällstid och tidig morgon. Men det känns sådär att behöva spendera hösten med en förkylning som inte kommer gå över. Som om att det inte är nog med att hösten är jobbig och kall redan som det är.

 

Nu har vi i alla fall fått i oss en ordentlig frukost. Det blev Bollnäsfil med müsli och ett stort glas apelsinjuice. Så nu är vi mätta och belåtna och redo för skola och sjukgymnastik och jobb (för Andreas del).

 

Kevin somnade för några timmar sedan, helt utslagen i sängen. Jag passade då på att ta ett bad och koppla av ordentligt när han väl slocknat för att nu ikväll spendera tiden med att vika och sortera klädesstorlekar. Så nu har jag en stor IKEA-påse full med storlek 62 och en lite mindre påse med storlek 68 och hela soffan full med storlek 50-56.

Jag tänkte senare "skänka bort" några påsar till min mamma så att kläderna kan få bli tvättade då jag inser att jag inte har tid över för att hinna tvätta allt själv. Stryka och slänga ner det i lådor kan jag fixa, men jobbet innan är det som är tufft.

Nu ska jag dock snart hoppa i säng och sova för natten. Är helt slut. Plus att jag har tid hos min sjukgymnast i morgon för första gången, så wish me luck.

Jag fick en falukorv idag av min mamma när vi var hemma och hälsade på hemma hos dem. Och jag som tröttnat på att hela tiden äta korvstroganoff såg min chans till att göra något annat av just denna. Så jag gjorde en mexikansk korvgryta. Okej, liknande korvstroganoff, jag erkänner. Men aningen starkare. Jag hade nämligen i "lite" chilipulver, "lite" chilisås och "lite" cayennepeppar. Det smakade inte så mycket när jag smakade av maten i pannan, men herregud vad jag svettas just nu.

 

Och vi fick fasligt mycket över så om det får ligga och mojna över natten så kommer det garanterat inte bli svagare med tiden... För min del gör det ju inget om jag får halsbränna. Nomnom.

Kevin hade det superkul på badhuset tillsammans med min kusin och hans dotter. De plaskade runt i vattnet i närmare två timmar innan de tröttnade och ville hem. Så vi promenerade från badhuset hem till min kusin där vi spenderade eftermiddagen tillsammans med dem. Barnen kollade på film och lekte med lego medan jag och Thomas kunde sitta och snacka i några timmar. Var riktigt mysigt med lite vuxet sällskap. Det märks tydligt att man spenderat lite väl mycket tid med en sexåring då man näst intill får samma värderingar som en i den åldern när man inte diskuterar något annat än barnprogram och tv-spel hela dagarna, haha.

 

Vi kom hem lagom till halv sju och Kevin sitter och diggar sin musik i hörlurarna som vanligt. Okontaktbar med andra ord. Men det får mig att kunna syssla med mina vuxensaker, så jag klagar inte.

 

Godmorgon.

Kevin och jag har ätit upp vår frukost och sitter och kollar på Bamse på barnkanalen. Kevin sitter helt fascinerad och sliter inte blicken från TV:n en enda sekund.

"Är det bra program på TV:n?" frågar jag utan att få någon respons.
"Kevin, är det bra på TV?" fortsatte jag och frågan fick hans uppmärksamhet den här gången.
"Eh... nej? Det är skitlöjligt!" svarar han och återgår direkt tillbaka till tittandet.