http://familyportrait.blogg.se/

Här är en bråkdel av alla de kläder jag har vikt och packat ner i lådor inför tösens ankomst. Det är så galet mycket kläder att vi helt saknar förvaring för dem nu. Så det blir till att packa ner dem i flyttlådor av något slag och in i garderoben tills tösen måste byta storlek.

Tror ni någon kommer klä sig i Hello Kitty-kläder eller?

 

Min moster ringde idag med orden "Hej Denise, vi har lite barnkläder som vi fått av Matilda som du kan få till din dotter." Gud så spännande, så jag gick raka vägen upp till mina föräldrar och fick en chock. Det var två stora papp-påsar fulla med barnkläder från storlek 50-62. Helt sjukt. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket (och fina) barnkläder i hela mitt liv, och allra minst haft dem i mitt ägo.

Min mamma skojade och sa att om bebisen smutsar ned kläderna så kan vi bara kasta dem och vi har lika mycket kvar, haha. Givetvis kommer vi inte att kasta några barnkläder alls! Men nu har jag fyllt tre lådor fulla med barnkläder i storlek 50-58 bara. Så nu får jag leta plats till de resterande kläderna (då har jag inte ens hunnit tvätta och få ned Kevins gamla unisex kläder) haha. Vår dotter (jag hoppas innerligt att inte barnmorskan sett fel på könet) kommer verkligen inte vara utan kläder i alla fall.

Jag har världens bästa kusinbarn (och hennes dotter Molly och sambo givetvis) som lånar ut massvis med kläder till vår dotter! Det är som sagt lite svårt när man enbart har pojkkläder innan, haha! Men nu är det problemet över.

I morgon kan ni få se några av de ballaste kläderna jag fick med. Lovar.

 

I natt var lilltjejen helt galen. Hon svingade runt och sparkade mig i magen näst intill hela natten. Jag undrar vad som hände där med tanke på att hon hitills bara visat rörelse på dagarna och tidiga kvällarna men sovit sig igenom natten ganska bra. Men i natt var det verkligen buggkurs AB med min livmoder. Herregud säger jag bara. Men mysigt är det, att få det bekräftat att man inte bara blir tjock och otymplig, inte kommer i sina vanliga kläder och ändrar utseende - utan man får någonting för det.

Kärlek.

Nu har jag i alla fall gått halvvägs (igen), enligt Rutin UltraLjudet i alla fall. Så nu kör vi på att jag från och med idag är i vecka 21+.... någonting. Söndag är i alla fall vecka 22. Haha.

 

Som vanligt var jag helt slut efter jobbet idag. Min underbart snälla mamma som hade hand om Kevin kom och lämnade honom vid tåget så att vi bara kunde ta och gå hem istället för att jag skulle behöva gå upp för världens längsta uppförsbacke. Jag har nämligen fått extremt ont i bäckenet. Någon form av foglossning har jag åkt på. Med Kevin hade jag inga som helst problem och nu tvingas jag redan från halva graviditetens gång utstå med smärta. Ibland känns det som att bebisen är fixerad och att den ligger redo att ta sig ut, det gör så galet ont!

Förhoppningsvis går det över inom sin tid...

 

Kevin, gullungen fick välja middag idag. Han valde att vi skulle äta nudlar (han fick massa majs till) - det kändes som det ungefär var det som jag orkade tillaga, haha. Awesome!

 

 

Min första riktigt stora kärlek i livet, och så lilla jag! ♥

Jag avskyr att gå upp så här tidigt. Det är verkligen det värsta som finns och mina ögon går i kors. Usch. Men efter idag har jag jobbat mer än halvvägs på denna förskola och nästa vecka väntas nya roliga och spännande uppdrag med andra arbetstider. För jag är verkligen helt slut. Varje kväll har jag somnat till klockan åtta. Och det är inte så spännande att behöva skärma av sitt liv för jobbets skull. Men att vara preggo och gå upp tidigt är inte min starka sida.

Bara torsdag och fredag kvar nu...

Ja - jag erkänner, jag är värdelös på att blogga nu för tiden. Men ingenting att göra åt. Den här veckan har jag arbetstider på 07.30 - 16.30 också vilket innebär att jag åker hemifrån strax efter sju och kommer hem strax innan fem, helt slut givetvis.

De SIM-kortet till "min" - lånade mobil (en walkman), kom idag så nu har jag ÄNTLIGEN en telefon igen. Man känner sig ganska låst när man inte är tillgänglig eller kan nå någon varken familjemedlem eller få något jobb. Men nu kan jag svara ja på förfrågningar igen och även kontakta familjen. I morgon behövs det framför allt då Kevin är hemma hos mina föräldrar på eftermiddagen. Då krävs en fungerande komunikation om något skulle hända.

 

Nästa vecka när jag inte har arbetstider på nio timmar varje dag så ska jag kontakta vår försäkring och se till att få tillbaka en egen telefon igen. Awesome!

(Förresten, fick göra om mitt UL förra veckan igen, i fredags för att vara exakt. Lilltjejen är nu beräknad att komma till den 29/12 istället för den 21. Vi får se var det här slutar. Tror dock, sorgligt nog på självaste julafton, stackars lilla tjejen... i bästa fall kniper jag! Ps, hon hälsar med en spark!)

Tösen i magen (fortfarande namnlös, trots att vi har några favoriter), har precis börjat kicka riktigt ordentligt i magen. Det kom riktigt hårda sparkar igår efter ultraljudet. Kanske för att den lilla inte gillade trycket på magen. Det var knappt så att jag klarade av det. Haha.

Jag minns när jag körde mitt RUL med Kevin - på hemvägen från Huddinge så kände jag de allra första sparkarna. Jag hade nog inte haft tid att känna efter riktigt innan då det var mycket med skolan och allt runt omkring. Men den här gången kände jag sparkar från tösen redan för två veckor sedan. Så himla mysigt att få känna att det faktiskt lever omkring i magen. Bästa känslan ever.

 

Tjejen

Brorsan.

Sist jag var gravid var jag femton / sexton. Det är nästan åtta år sedan nu. Så nära ett decennium man kan komma. Det slog mig därför att jag blir mamma i två olika faser i mitt liv. Visserligen samma faser där man egentligen enligt den svenska "normen" ska ta tillvara på sig själv, festa och ha kul med vänner innan man stadgar sig och skaffar barn. Men när man väl har ett barn, varför inte skaffa fler då? 

 

Träffade en gamal bekant i affären igårkväll, en tjej jag gick i paralellklass med. Hon tittade på mig och frågade om jag var gravid igen, och fick givetvis ett ja till svar. Hon sa också att om hon fått gissa min ålder idag - så hade hon tippat på att jag var sjutton och inte en dag äldre.

Men jag har fått turen att få bli mamma i två tidsepoker av mitt liv. Vem vet? Nästa barn kanske kommer när jag är trettio - och jag lovar, blir det så - ska jag skriva en resumé om vilken tidsepok som var bäst att bli mamma på.

 

 

Tänk att kunna skriva nu att jag ska bli mamma till en flicka! En liten söt flicka som kommer komma till oss i December. Lyckan är verkligen total. Jag hade visserligen känt en lika stor lycka om det hade varit en pojke som en tjej, men ni vet kanske att en tjej är alla mammors dröm. 

Men för min del hade det räckt med ett friskt barn. En hen. En könslös bebis fram till den dagen att motsatsen bevisats. Men nu fick vi möjligheten att veta i förväg, så vi slog till. Eller det var helt upp till mig egentligen. Men jag tog chansen. Åh - ni förstår inte hur lycklig jag är just nu.

Vår vackra lilla flicka.

Tänk att kunna skriva nu att jag ska bli mamma till en flicka! En liten söt flicka som kommer komma till oss i December. Lyckan är verkligen total. Jag hade visserligen känt en lika stor lycka om det hade varit en pojke som en tjej, men ni vet kanske att en tjej är alla mammors dröm. 

Men för min del hade det räckt med ett friskt barn. En hen. En könslös bebis fram till den dagen att motsatsen bevisats. Men nu fick vi möjligheten att veta i förväg, så vi slog till. Eller det var helt upp till mig egentligen. Men jag tog chansen. Åh - ni förstår inte hur lycklig jag är just nu.

Vår vackra lilla flicka.

Tänk att kunna skriva nu att jag ska bli mamma till en flicka! En liten söt flicka som kommer komma till oss i December. Lyckan är verkligen total. Jag hade visserligen känt en lika stor lycka om det hade varit en pojke som en tjej, men ni vet kanske att en tjej är alla mammors dröm. 

Men för min del hade det räckt med ett friskt barn. En hen. En könslös bebis fram till den dagen att motsatsen bevisats. Men nu fick vi möjligheten att veta i förväg, så vi slog till. Eller det var helt upp till mig egentligen. Men jag tog chansen. Åh - ni förstår inte hur lycklig jag är just nu.

Vår vackra lilla flicka.

Var man än vänder sig så ser man nyfödda små grodor till bebisar. Så himla söta, goa och fantastiska varelser. Senast idag såg jag lilla nyfödda London som knappt hunnit bli en vecka, hennes stolta pappa, mamma och lillebror kom förbi jobbet idag och hälsade på och en gäst på hotellet visade stolt upp sin två månader gamla bebis när vi kom in och skulle fixa en sak i deras rum. Om jag tröttnat på att vara gravid? Mjo. Mest för att jag är för tjock för mina normala byxor. Way to fat. Tack och lov för att jag kan gå i mina "kortkorta" klänningar som var knälånga innan jag fick en mage som gör att de går strax under rumpan (än så länge) som gör mig till en alldeles för porrig gravid kvinna. Men jag har verkligen ingenting att bära, vilket gör mig galen!

 

Nästa vecka så går jag in i vecka tjugo vilket innebär att det "bara" är halvtid kvar. Lilla pyret i min mage har precis börjat boxa och bonka runt i magen vilket är otroligt mysigt det också, på sitt sätt. Till den blir så stor att den bollar med min kissblåsa så jag nästan kissar på mig. Men fan, en dag i taget tar vi nu... en dag i taget. Snart halvvägs. Me like.

 

Nu är det måndag, vilket betyder att min krabba (bästa vän) och son kommer hem till mig om sex dagar. Helt sjukt va länge han har varit borta från mig. Ibland när jag tänker på honom så känns det som att någon tar ut hjärtat ur mig och trampar på det. Det gör så galet ont. Men snart, snart nu så kommer han hem till oss och allt blir som förrut.

 

I morse fick jag en "god nyhet" som tydligen, även det ingår i graviditetsbesvären. Urinvägsinfektion. Det räcker liksom inte med försämrat immunförsvar, ögoninflammation, förkylning och svampinfektioner, nu ska jag även dra på mig urinvägsinfektion också. Got to love my life. Ska dricka tranbärsjuice och se om det underlättar, tillsammans med en stor kanna vatten för att riktigt rena kroppen.

I värsta fall går jag till läkaren för en antibiotikakur, men jag vill inte äta medicin under min graviditet. Usch och fy. Samtidigt vill jag inte att någonting ska hända med den lilla.

 

Det är en vecka kvar nu (lite mer än en vecka) till Ultraljudet. Som jag längtar!

 

Vecka 18

Kroppen: Vid den här tiden gör man den första ultraljudsundersökningen. Ofta är det först nu som du på riktigt kan ta till dig att ett barn faktiskt är på väg. Ultraljud görs för att bättre veta när barnet kommer att födas. Barnmorskan visar hjärnhalvorna, magsäcken och det lilla hjärtat som slår snabba slag. Huvudet och lårets storlek mäts, med hjälp av dessa mätningar kan man på ett mer exakt sätt beräkna födelsedatumet. Man tittar även på läget på moderkakan.
Du vet nu, så exakt som man kan komma, när du är beräknad att föda. Det blir ändå bara en riktpunkt, du kan föda inom tre veckor före och två veckor efter detta datum utan att det räknas som onormalt. I regel är detta en period när du mår bra och trivs med din graviditet.

Fostret: Huvudet är cirka fyra centimeter i diameter, medan fötterna är cirka två centimeter långa. Fostret sväljer fostervattnet och kan till och med skilja mellan mammans intag av söt respektive besk föda. Om det är sött sväljer fostret mer vatten och om det är bittert så grimaserar det istället. Fostervattnet är naturligt sött och kroppen ser till att det innehåller rätt mängd av aminosyra, fettsyra, mjölksyra, citronsyra, salt, glukos, fruktos och sist men inte minst proteiner.

 

 

 

Bjuder på en bild på hur magen ser ut när jag är mer "vaken", tihi!

Jag har så otroligt knasiga drömmar nu för tiden. Jag kan inte minnas att jag hade såna här drömmar när jag väntade Kevin.

Hur som helst, i drömmen så ska jag föda. Vi var som i verkliga livet beräknade till den 21 december men barnet valde att komma ut redan i juli nu. Det var "normalstort" och skrek precis som ett normalfött barn. Enda kruxet var att det varken åt eller var vaket utan sov hela tiden. Dagarna gick och barnet fortsatte sova utan att få i sig någon mat.

När vi kommer hem så måste jag gå till skolan för att avsluta mina gymnasiestudier(?) så barnet lämnas hemma i några dagar utan uppsyn, men det är lugnt - barnet sov ju ändå hela tiden. När jag berättar om detta för en klasskompis så säger hon att jag måste be om hjälp på sjukhuset, för ett barn ska inte sova så länge utan att äta.

 

Så när jag går till sjukhuset så säger dom att allt är normalt och att barn visst sover länge utan att behöva äta. Dom bad mig återkomma om barnet inte hade fått i sig någon mat efter en vecka.

 

Här någonstans vaknar jag och måste springa på toa.

När jag går och lägger mig igen och somnar in så är jag på min skolgård som jag gick på i 6:års till 2:an. Jag sitter mitt på en fotbollsplan och gråter över att läkarna inte tog hand om mitt barn. Jag svär och kastar grus på små barn när dom kommer mot mig och bakifrån kommer en lärare och binder mina armar till polisen kommer.

Jag vaknar igen av att jag hör mig svära.

 

Denna dröm tog ungefär hela natten att drömma. Vid tre vaknade jag första gången och vid halv tio andra gången.
Så himla mysko dröm.

Jag minns inte hur det känns att vara gravid från förra graviditeten. Och konstigt är väl inte det med tanke på att jag var femton, sexton förra gången och säkert inte hade tid att njuta av graviditeten på samma sätt. Jag skulle istället bevisa för alla med fördomar att man visst kan klara sig och vara ung mamma. Vid den här graviditeten så finns det inga tvivel kring om jag kommer klara av att uppfostra ett till barn eller inte. Men man lever med magen i nio månader så det känns ju som man borde minnas någonting från den tidigare...

Men den här gången har jag varit så otroligt rädd och nervös för alla tänkbara "sjukdomar" så som missfall, utomkvedeshavandeskap och att mina normala flytningar varit blödningar. Nu börjar jag koppla av och njuta mer av graviditeten. Men innan har det näst intill varit en pers mer än njutfullt.

 

Jag undrar varför det är så, varför kroppen inte bara kan koppla av och inse att allt kommer gå jättebra. Jag har ju inte haft någon upplevelse någonsin som har bevisat motsatsen. Nu går jag snart in i vecka 16. Så nu är det på tiden att jag slappnar av och bara njuter.

 

 

 

 

För mig har det alltid varit tabu att ta reda på vad det blir. Jag vill inte veta när jag ligger i sängen på BB och ska krysta att det är en jävla "flicka" eller en jävla "pojke" som vägrar komma ut när man har som ondast. Jag vill istället kunna "ta reda på" vad jag får genom att själv lyfta på barnets ben och få det bekräftat för mig, få njuta över min nyfödda flicka eller pojke istället för att beskylla smärtan på dem. Motivationen till att krysta ut ett barn kommer vara så mycket större om man inte vet vad det är - som på julafton, man har suktat över ett stort paket i flera dagar och när man äntligen får öppna det så sliter man upp det för att veta vad som väntar på insidan.

Så jag vill därför absolut inte veta vad det blir för kön på vårt barn.

Andreas där emot vill det. För det blir så mycket "lättare" att köpa saker till barnet. Så han kommer fråga barnmorskan på vår ultraljud vad det är för kön på barnet. Nu kan de ju aldrig med hundraprocent säkerhet garantera att de blir det kön som visar sig på ultraljudet. Men fortfarande, jag vill inte!

 

Andreas påstår att han kan veta i smyg, och att han sedan inte säger någonting till mig. Men sen när han kommer hem från affären med knallrosa eller babyblå bodys eller liknande så kommer ju det att avslöja ganska mycket. Eller som när vi kollar på vagn och jag vill ha en könsneutral färg och han kommer med förslaget rosa eller blå. Då kommer jag garanterat vilja skjuta honom. For real!

 

Det finns vissa orosmoment just nu (läs I-landsproblem).
Orosmomentet nummer ett är att jag inte har några kläder jag kan komma i snart, annat än graviditetskläder. Detta problem har pågått sedan vecka nio, så egentligen är det inget nytt problem jag behöver utstå.

 

Orosmoment nummer två är att min mage växer så sjukt fort. Mina vänner som är i vecka tjugofem har lika stor mage som jag har nu. Å andra sidan så är det deras första barn, och mitt andra - men inte fan är mitt barn en sumobrottare för det... förhoppningsvis. Därför blir mitt orosmoment eller snarare undran om jag bär på två barn i magen. Crazy. Det skulle vara ganska omställande för hela familjen. Vi skulle bli fyrabarnsföräldrar över en natt. Givetvis får vi från den tjugosjätte juli på oss att förbereda oss. Men i alla fall. Jag hoppas verkligen inte på ett sånt besked, även om det skulle vara glatt att få två barn på en gång - för deras skull... men, nej tack, hihi.