http://familyportrait.blogg.se/

Jag blir galen. Jag ligger ner i sängen och verkligen tvingar mig själv att ta sovmorgon då ungarna får för sig att de ska gå upp strax innan sju på en söndag. Jag somnar tack och lov om en dryg timme då barnen placerar sig själva ute i vardagsrummet framför tv:n. Men ju mer jag verkligen anstränger mig att gå in i djupsömn, desto mer snor tilldelas jag i näsan. Så tillslut kan jag inte andas genom annat håll än munnen vilket resulterar i att jag blir sjukt törstig och torr i munnen som i sin tur resulterar i en halvliter vatten. Och hade det inte varit för att jag var gravid så hade jag kunnat hålla mig längre än två minuter innan jag prompt måste upp på toaletten och kissa.

 

Så nu ligger jag är, irriterad och frustrerad över att jag inte kan somna om med en ärta i magen som sparkar mig på kissblåsan och som tvingar mig på regelbundna toalettbesök som just nu varar mellan var femtonde minut.

Man måste älska att vara gravid.

 

 

 

Jag är helt förstörd efter dagen. Ändå har jag knappt gjort någonting. Men jag undrar om det inte har att göra med att tiden gått så sakta och lämnat mig med en otrolig ryggvärk.

Idag kände jag första hickningarna i magen också. Mycket mysigare med hickningar än med de sparkar som damen tilldelar mig mellanåt. Vid vissa tillfällen lämnar hon mig näst intill boendes på toalettstolen då hon kickar riktigt bra mot urinblåsan.

Min söta arbetskollega Stina kom över med en mammatröja som hon inhandlat (dock fel) på HM i Handen. Haha, jag tackade artigast för tröjan och den satt som en smeck. Riktigt fin mammatröja faktiskt. Bilder på den kommer senare då mannen precis haft kameran i jobbsyfte och måste föra över bilderna innan mina "mammabilder" kommer upp.

 

Hoppas ni haft en toppendag, och jag lovar - jag ska bli bättre på att blogga.

Är precis hemkommen från mödravården. Det var ett snabbt men intensivt möte idag vilket gav mig information om hur viktigt det är att jag tar rätt järntabletter. Mitt järnvärde ligger just nu på 107 och bör ligga på minst 117. Så idag efter mitt tandläkarbesök så ska jag gå direkt ner till apoteket och inhandla rätt tabletter.

 

Kevin är verkligen jättestolt över hur bra hans besök i badhuset gick igår och kan nästan inte prata om något annat. Han som tidigare varit lite rädd för vatten stod igår och tvättade håret alldeles själv utan klagomål. Ibland känner jag mig som en dålig mamma som inte spenderat mer tid i badhuset med Kevin. Hade vi gjort det tidigare så hade säkert vattenfobin övergått tidigare. Men samtidigt så var han dödsrädd för vattnet när vi var vid skara sommarland för några år sedan - så efter det så har vi tagit det lite lugnt på just vattenbiten.

 

Nej. Nu ska jag gå och vila. Det har varit alldeles för mycket att tänka på nu på morgonen att energin har gått ur mig. Så en powernap på det här så är jag fit for fight igen sen. I hope.

Just nu är allt caos i mitt liv känner jag. Jag har ingen kalender vilket fuckar ur mitt liv totalt. Trots detta så har jag nästan allt att hålla reda på åt Kevin i ett veckobrev, samt alla mina sysslor på papper. Men trots detta så trollar jag bort mig själv och tror att det är en annan dag än vad det egentligen är. Mindfuck kallas det också.

Idag var jag HELT hundra på att jag skulle till Mödravårdscentralen. Den tiden var tydligen igår. Så en ny tid fick jag tills i morgon redan, tack och lov. Sen var jag helt säker på att min tid hos tandläkaren var på torsdag och att den skulle krocka med Kevins läkartid som vi fick samma dag. Men min tandläkartid är uppenbarligen imorgon - och krockar tack och lov inte med några andra planer.

 

Idag var Kevin på badhuset och det hade gått jättebra. Sen till råga på det är vi hundvakter åt världens bästa hund. Vi kommer vara hundvakt till ikväll då kärmor kommer hem från jobbet.

Men en sak i taget nu.
I morgon, för att påminna mig själv:
BVC - kl. 8:00

Kevin ska ta skolfoto - ca 8:10

Tandläkaren - någon gång på eftermiddagen, ehe.

När jag väntade Kevin så satt jag nästan alltid och sprängde datahögtalarna med någon bra låt. Per Gessle's "Son of a plumber" hade precis släppt och Celine Dion hade gjort Miracle som blev en megastor favorit undertiden som ärtan i magen växte sig stor. Jag trodde helskarpt på att musiken gjorde barnet tryggt när det väl kom ut och fick ett välbekant ljud omkring sig.

Men den här graviditeten är jag inte alls lika musikintresserad. Jag lyssnar knappt på musik alls längre, och finner det allt annat än mysigt när grannarna drar igång musik sent på kvällarna där man hör en tydlig bas fram inpå småtimmarna. Kevin är inte heller lika musikintresserad som jag var i hans ålder så han äger inte ens någon skiva. Han blir mest irriterad när man sätter på musik och han är inne i någonting som "stör" hans uppmärksamhet.

Så vi får helt enkelt inse faktum. Det här barnet som kommer om några veckor - det blir ingen Alicé Tegner.

 

 

Nu när Kevin har ätit pannkaka och rostat bröd till frukost så kände jag att det var min tur att unna mig något speciellt. Så direkt efter att jag lämnade honom på skolan så gick jag hem och fixade den här goda frukosten. Kräftstjärtar och citron.

 

Jag är spänd på vad min fisk och skaldjurshatande man kommer säga om lukten när han vaknar.

Som vanligt är jag vaken alldeles för tidigt. Jag somnade som en gris igår när jag skulle natta Kevin vid åtta, kände att det kanske var behövligt att ta igen förlorad sömn.

Nästa vecka har jag tid hos min barnmorska på mödravårdscentralen. Då ska jag äntligen få mitt moderskapsintyg. Måste även diskutera min foglossning med henne och se om man kan komma på någon lösning på problemet. För i början av de möten jag hade med henne så frågade hon om jag hade något krävande arbete - och då skrattade jag bara och sa att jag inte hade några som helst problem med att jobba hela graviditeten igenom (vet inte om jag syftade på att bädda och städa på hotellet eller om jag menade jobbet med att bära runt på små barn på förskolor). Det var alltså innan jag fick dessa problem jag bär runt på nu.

 

 

Jag tog en promenad med Kevin till mina föräldrar samtidigt som Kevin cyklade. Och gud, nu känner jag mig helt förstörd i hela kroppen, det känns att jag har foglossning då jag får otroliga kramper i bäckenet och i blygdbenet. Aj säger jag bara. Underbart med ungar förvisso, men vägen dit är inte lika underbar.

 

Folk som sett mig under graviditeten påstår att jag blivit mindre nu och inte alls är lika tjock som jag var i början. Skönt att de ser det så, då jag ser mig själv som en flodhäst när jag ser mig i spegeln.Inga kläder passar, ingen frissyr blir bra och tonårsfinnarna från alla gravidhormoner placerar sig på underbara platser i ansiktet. Just nu har jag ett kastmärke mellan båda ögonen. Någon som vet om jag är rik eller fattig som indier då?

 

Man måste älska att vara gravid alltså.

Som många av er säkert hört talas om så kan man få de mest udda cravings under en graviditet. Och för er som inte vet vad craving är så är det ett "måste" - ett begär att få i sig. Oftast handlar det om smaklökarna förändras och när du delar din kropp med någon annan så kan begäret bli mycket starkare än i vanliga fall. Det har också att göra med brister i näringsämnerna.

 

Jag känner till fall där murbruk har ätits av, där man stått i skogen och ätit barr, där man slickat på asfalt samt krävt doften av bensin. Helt normala saker helt enkelt.

Jag har dock hållt mig till mer "naturliga råvaror" som lakrits, nektariner och apelsiner samt andra citrusfrukter.

 

Idag har min kost bestått av två nektariner, två chokladbitar och massa chips. Cravings?

Kanske?!
Onyttig frukost. Oh ja.

• Dricka fem deciliter vatten innan läggdags. (Det skriker toalettbesök HELA natten om den meningen).
• Låta navelpiercingen sitta i några dagar för länge så att naveln bokstavligt talat poke;ar bort piercingen självmant.
• Tvinga på sig favoritjeansen trots att man gått upp ca fem kilo på hela kroppen och inser att det funkar om man trycker ner låren som bara gått upp från S till M... tills byxorna säger knak och man inser att det hålet jag just framkallade inte kommer gå att laga utan enda alternativet är att slänga favoritjeansen.
• Dricka en burkcola innan ett besök hos tandhygenisten. ¹ Dumt att dricka läsk innan ett besök hos någon som tar hand om tänderna ² Risken att kissa på sig ökar markant i procentform.
• Äta lunch ute innan tiden hos tandläkaren och inse att man glömt tandborsten hemma... Hehe.

Trots att det snart är sju år sedan sist som jag var gravid och har vuxit upp, i alla fall två centimeter sen sist och från femton till tjugotre. Trots detta så bor vi i en alldeles för liten stad för min smak just nu. Det tisslas och tasslas bakom min rygg i tron om att jag inte hör vad som sägs, då folk förväntar sig att jag fortfarande är femton, baserat på min längd och mitt inte allt föråldrade utseende. Och det är knäppt egentligen, istället för att vända mig om och gå in i konversationen som sker alldeles intill mig, om mig som huvudperson så går jag tillbaka till rollen som femton och ganska skygg och vågar inte gå in och vidta konflikten. Jag blir så arg på mig själv, då folk faktiskt tror att jag är så pass ung och oansvarig fortfarande - inte för att jag varit det sedan jag fick barn, eller tidigare heller för den delen. Men människor i dagens samhälle tar saker för givet istället för att ta reda på fakta.

 

 

 

Ärtorna ligger i blöt och har gjort det hela natten, så snart ska jag ställa mig och förbereda lite middag som ska ätas ikväll. Givetvis snackar jag om ärtsoppa. (Jag och mina soppor)... Till efterrätt hade jag tänkt amerikanska pannkakor med tanke på att det är den enda pannkakan jag kan få till utan att det blir kladd och trasiga former.

 

Godmorgon förresten, här går jag i min egen värld och filosoferar. Jag är fortfarande alldeles för trött för att kalla mig vaken, men för pigg för att förmå mig att somna om. Kevin och jag sitter i vardagsrummet och tittar på barnkanalen. Jag hade helt absurda drömmar om att jag förlöste en flicka född alldeles för tidigt. Det är nog fjärde gången jag drömmer om en för tidig födelse i olika skeden, så snart kan jag sätta upp en egen pjäs med samma slut och olika händelser...

Underhållande?
Knappast...

Jag har gått förbi halvlek nu med tre veckor när det gäller graviditeten och gud så underbart det känns att det närmar sig med stormsteg. Trots att jag känner mig trött konstant och slarvar med järntabletterna (sch, säg ingenting), så känns det som den här graviditeten gått superfort. Och då ska vi inte tala om vad tiden går när man väl har barnen hos sig.

 

När Kevin var två och ett halvt så kom min moster över med massa kläder för framtida bruk för Kevin. Dessa var alltså i groteska storlekar så som storlek hundratjugo. Min son skulle ju aldrig kunna ta sig i storlek hundratjugo så att det passade. Det trodde jag i alla fall då när han fortfarande drog nittiofyra i storlek. Och när jag tittar på kläderna som Kevin drar idag så är hundratjugo kläderna redan urväxta. Så snabbt går det!

 

I morgon går jag in i vecka tjugotre av min graviditet (enligt familjelivs hemsida). Känns skrämmande hur fort tiden faktiskt går, och hur spännande det ska bli att snart (okej, det är fortfarande lång tid kvar förhoppningsvis) få hålla om den lilla tösen.

 

Idag fick en bekant sitt tredje barn - en supersöt liten kille, och det påminnde mig om hur gärna jag vill att hon ska vara färdigutvecklad och komma in i vår familj redan nu. Kevin längtar också - jättemycket. Han klappar och smeker magen så fort han får chansen och faschineras över hur mycket syster sparkar när man håller på magen. 

 

Han kommer med all säkerhet bli världens bästa storebror ♥ ♥

 

När jag väntade Kevin så tyckte jag att det var konstigt att få en hormonrand över hela magen, alldeles brun och spinkig linje som drog sig från strax under naveln till strax under brösten...

 

... men det här - det är ju löjligt.

 

Det är en mycket brunare fläck IRL. Och det tog ett ganska bra tag innan jag förstod att det var ett hormonpigment som spökade. Vem förväntar sig bruna "smutsfläckar" på långfingret liksom? Jag kanske har fått Brunoligo?

Tidigt i morse, runt sextiden kom Kevin och la sig bredvid mig i sängen. Han har inte gjort det på hur länge som helst. Jag måste säga att det var riktigt mysigt att få krama om honom en stund... En så lång stund att min arm domnade bort, min kropp fick väldigt vackra ränder av lakanet och låren avtryck av hans små fötter och tår samt min rumpa var utan täcke då Kevin snodde åt sig allt. Men nu är jag vaken. Det är bara Kevin som fortfarande ligger och sover som en gnu i sängen. Han var nog trött stackaren.

 

Bebisen har hoppat runt ganska mycket i magen i natt också. Det är coolt hur man kan känna den sparka på ena sidan av magen och samtidigt göra en rörelse på andra sidan. Det börjar nog bli trångt i magen nu skulle jag tro. Trots den lilla bostadsytan så är de sjukt lång tid kvar innan hon får titta ut. 

 

I morgon jobbar jag också. Måste ringa och fråga mamma och pappa om dem kan passa Kevin under några timmar. Kan tänka mig att jag slutar runt två med tanke på att det inte var så många avresa och en del serv. Förhoppningsvis checkar gästerna ut i tid så att vi kan börja jobba i tid. Men allt hänger ju som sagt på det.

 

 

 

Jag har aldrig varit en brud som ni sett gå klädd i rosa eller lila, klänning eller kjol, annat än vid ett fåtal utvalda gånger (då jag vantrivdes till tusen) Det är först nu på senare tid som jag accepterat det faktum att rosa enbart är en färg och för mig inte har någonting med könsroller att göra, och på senare tid jag trivts av tanken att bära både kjol och klänning. När jag som barn valde kläder så valde jag gärna militärgrönt eller svart - gärna coola kläder som lite pösigare byxor ett ballt linne i en grön nyans och gympadojor.

Därför kommer jag i tron om att min dotter kommer växa upp och vara lite lik sin mamma i alla fall också kommer gilla att använda sig av blått och grönt. Så just nu, as we speak så håller jag på att tvätta upp Kevins gamla bebiskläder (vilket också visade sig vara en hel del än vad jag tidigare trot), enbart för att hon ska få chansen att bära blått. Nu fattar väl jag också (daah!) att hon inte bryr sig om varken färg eller vilka kläder hon får på sig. Men innan hon blir en sån där "prinsesstjej" som jag aldrig var så vill jag att hon ska ha använt lite blått och grönt. Nu kommer jag givetvis att klä dottern i rosa, rött och lila också, men med inslag med blått, grönt och svart, punkt!

 

Det här med att engagera barnen i graviditeten anser jag vara jätteviktigt. Det är trots allt inte bara ens egen värld och vardag som vänds upp och ned när ett syskon träder in och kräver uppmärksamhet. Därför var jag väldigt noga med att involvera Kevin och Andreas dotter i vad som skulle komma att hända så fort som de kritiska veckorna passerat. Barnen på mitt jobb hade listat ut att jag var gravid långt innan Kevin fick reda på det. Nu finns det olika teorier om när det är bra och lämpligt att berätta för ett barn om när ett syskon kommer till världen. Vissa väntar till efter vecka tjugo för att det annars blir en så lång väntan för barnet som vistas utanför magen. Andra gör som oss, berättar tidigt och förklarar att det ska bli jul och vinter innan syskonet kommer - jag förklarar under graviditetens gång, hur stor bebisen är och hur stor den måste vara innan den får komma ut ur magen. Vi har ett namnförslag som vi använder när vi talar om bebisen och både vi och barnen använder oss av det. Jag skulle aldrig kunna bevara en så stor hemlighet för min son och bästa vän hur länge som helst.

 

 

 

Hundratrettiofyra dagar kvar innan beräknad förlossning. Tänk så fort tiden går egentligen. När jag började "räkna ned" så var det tvåhundra... någonting dagar kvar. Idag går tiden lite snabbare än vid Kevins graviditet. För under den graviditeten så hade jag bara mig själv att ta hand om, nu har jag Kevin också vilket känns toppen. Hade det inte varit för honom så hade min tid verkligen gått i slow motion hela tiden. Sju kilo har jag gått upp under halva graviditeten nu. Ibland känns det som jag inte gör annat än att äta och det är ett under att jag inte blivit en köttbulle än. Förhoppningsvis går jag inte upp så himla mycket mer i vikt, inte för att det är något problem att ta sig ner i vikt senare, utan för att problemen ligger i kläderna. En annan sak som jag roas av är att tösen sprattlar likt en fisk hela tiden. Även mina vänner har kunnat känna tydliga sparkar utanpå magen och faschinerats över hur hårt en så liten brud faktiskt kan sparka trots sin ringa storlek.

 

Det är konstigt men jag minns inte hur det kändes när jag var gravid med Kevin. Jag minns små frekvenser men inte det stora hela. Jag tror aldrig att jag tog mig tiden till att verkligen njuta över graviditeten med honom. När jag väntade honom så handlade det mer om att vara "perfekt" och bevisa för andra att jag faktiskt skulle klara av att ta hand om ett barn trots min unga ålder att jag glömde bort mig själv och själva barnet under graviditeten.