http://familyportrait.blogg.se/

Jag hatar dem. HATAR DEM.

 

Min mamma tvättade som sagt drygt tre IKEA-kassar åt mig med barnkläder i storlek 62-68, och ytterst få plagg i storlek 74. Och min tanke var att tre IKEA-kassar gärna kunde ta ett halvår att tvätta - så länge som kläderna skulle hålla sig här ifrån så var jag nöjd.

Min mamma ringde efter fyra dagar. FYRA DAGAR! Och sa att kläderna var rena och vikta och väntade på mig. Så för några dagar sedan bar jag och mamma hem kläderna för hand (lite mer än en kilometer att gå) och så har kläderna stirrat på mig i flera dagar varje gång jag öppnat garderoberna. Och jag har insett att jag måste ta itu med problemet och plocka upp de ganska snart ur kassarna om jag ska orka få det gjort.

Så jag gjorde det idag. Handlade upp mig på sjukt många galgar och fixade alla stålkorgar jag kunde hitta (två stycken) och började vika body's, byxor, klänningar. Hängde upp det minsta på galgar och nu har jag insett att jag aldrig kommer bli klar. Jag kommer aldrig orka fortsätta. Bit ihop bara. Bit ihop.

JAG HATAR BARNKLÄDER!

 

Det är otroligt mysigt att känna hur bebisen sprattlar i magen på kvällskvisten. Men inte när sprattlandet övergår i en otroligt spännd livmoder och en extrem sammandragning. Nog för att kroppen håller på att förbereda sig, men come on. Av Kevin fick jag inga sammandragningar förrän i vecka 36 som först. Men visst, han var ett lugnt barn även i magen liksom som nu utanför. Så jag antar att det är för att jag väntar en kaxig brud helt enkelt... haha.

 

 

Känner mig för tillfället som världens annorektiker som kräks efter varje måltid.
För min del är detta beteende dock inte frivilligt. Men just nu kan jag varken äta frukost, lunch eller middag utan att få upp i alla fall liten del av det. Jag mådde otroligt illa på hemvägen från skolan och det första jag gör när jag sätter fötterna innanför dörren igen är att spy (jag hann fram till toaletten). Det var en himla otur att jag drack ett helt glas med äppeljuice då det sura i äppeljuicen inte smakar rena drömmen på returen.

 

Så låt mig summera denna graviditet so far:

I början, vecka 4-13
Enorma smärtor i bröstet då de växte från storlek 70 A- 75 C under kort tid,

Illamående men utan att spy för det mesta.

En sjukt stor mage redan i vecka nio.
Ett temperament och humör som inte var att leka med.

Början på enorma cravings efter salt och kebab.
En viktuppgång på ca fyra kilo.

 

Spydde som en kossa fram till vecka 18 ungefär.

Käkade järntabletter som jag fick diarré av.

Halsbränna.
Foglossning.

Ryggvärk.

Sjukskriven.

Inga humörförändringar.

Fortfarande enorma cravings efter Kebab och salt.

 

Spyr som en kossa efter varje måltid.

Halsbränna så att jag konstant knaprar på Gaviscon.

Nya järntabletter som förhoppningsvis fungerar bättre.

Sjuka smärtor i bäcken, rygg och midja.
Bebis får inte längre plats i magen utan sparkar ihjäl sig från morgon till kväll.

Läckande bröstmjölk AB.

Sömnlösa nätter.

Sömnlösa dagar.

 

Nu är jag fortsatt sjukskriven till den elfte november. Fuck my life.

Nog för att det är sjukt bra att det finns läkare som tar mig seriöst. Men jag är så sjukt trött på att bara vara hemma. Så sjukt trött på våra fyra väggar och på att inte ha möjlighet att jobba. Det var nästan så jag hoppats på att min sjukskrivning inte skulle gå igenom och att dem skulle vara glada för att jag kom till sjukhuset just idag, för just idag behövde dem någon som kunde stämpla papper fram till december. Men icke. Jag fick istället en stämpel som intygar att jag är fortsatt sjukskriven och helt avsatt från allt arbete.

Som plåster på såren så gjorde jag något som jag absolut inte behöver göra på något år. Köpte bebiskläder. Femhundrakronor åt helskotta, brutet löfte om att inte köpa ett enda barnplagg till (det här var dock mitt första köp av barnkläder, annat än på second hand), men två nya sommarklänningar rikare, en dreggellapp och två par ullstrumpor.
Jag-kunde-bara-inte-stå-emot.

 

 

 

Här ligger jag och gråter som ett spädbarn.
Jag tänkte att jag skulle ha besparat er äckelfaktorn av det här  inlägget. Men för tillfället är det de enda jag kan skriva om då det inte händer så mycket annat i mitt liv.

Efter mödravården så tog vi oss en fika på ett café i centrum. Jag åt en jätteliten bakelse som kom upp sekunden vi kom hem. (nu i efterhand så känner jag att det var tur att jag i alla fall hann hem till toaletten). Jag kräktes tills dess att jag inte hade något mer att göra mig av med.

Efter middagen så kom det igen. Den här bekanta känslan av att kräkas om och om igen. Så där låg jag som ett kolli över toalettstolen och kräktes ut allt min kropp förmådde.

Nu i natt vaknade jag av världens illamåendekänsla. Jag har svalt och svalt och andats långsamt i hopp om att det skulle passera. Jag-orkar-inte-mer-nu. Men nej. Istället börjar jag förtvivlat att gråta över att jag inte kan sova och inser att jag ska upp om bara några timmar med allt för lite sömn och börjar hosta av frustrationen.

Och då står faktumet redan klart.

Jag går in och spyr. Givetvis spyr jag upp allt jag ätit under kvällen, vilket inte var någonting.
LUFT.

Så någon blandning mellan en svidande hals och smärta i lungorna ligger jag och försöker härda ut just nu.

Klockan är mitt i natten och här ligger jag och gråter som ett spädbarn för att jag inte kan förmå mig att somna.

JAG KÄNNER MIG SÅ VUXEN FÖR TILLFÄLLET.

Det gick bra hos barnmorskan idag. Kevin satt helt knäpptyst och lyssnade på vad Ann hade att säga. Vi tog järnvärdet och jag berättade att jag slarvade enormt med järntabletterna för att jag troligtvis är allergisk mot dem. Så hon gav mig rådet att köpa ett annat par som jag handlade upp mig på, påvägen hem.

Men trots detta så var mitt järnvärde betydligt bättre än gången innan. Nu låg det på 119 och tidigare låg det på 107. Så det har i alla fall stigit åt rätt håll.

 

Vid inskrivningen vägde jag 52,8 och idag väger jag 64,4. Så jag har gått upp ganska mycket i vikt. Men som både barnmorskan Ann och min mamma säger så kluckar det nästan om mig när jag går. Så vatten är det ingen tvekan om att kroppen samlat på sig. Och det är okej att gå upp i vikt när man väntar barn, har jag hört...

Till frukost imorse så åt jag hallonkräm med Kevin. När jag kom hem efter att ha lämnat Kevin på skolan så var jag fortfarande sugen på något. Eller nej ärligt. Jag var vrålhungrig. Så jag tog en Persika i en storlek som två tennisbollar. Den svalde jag näst intill hel. Efter det så fanns suget kvar så då fick det bli en stor kvisttomat.

Nu till min fråga. Är det för tidigt för att äta lunch nu?
Gulaschsoppa skulle faktiskt sitta ganska bra just nu.
Och en tallrik fil till mellanmål. Mat,mat,mat.

 

Det är helknäppt. Idag beslutade jag mig för att inte tjata (så mycket) på Kevin och han blev klar snabbare än han brukar. Så han är redan på skolan då vi var klara väldigt tidigt.

Jag har dock svårt att tro att han är lika snabb i morgon utan tjat.

 

Kevin ville följa med mig och Andres till Mödravårdscentralen idag och lyssna på bebisens hjärta. Det är så himla mysigt hur man kan involvera honom, att han är stor nog att förstå att han måste vara tyst och sitta stilla en stund. Kevin var med mig och kärmor första gången vi skulle lyssna på bebisens hjärta och han blev helt paralyserad!
Jag är så otroligt glad för att han vill följa med. Det är ju inte bara vårt barn utan även Kevins syskon.

 

♥

Och jag orkar verkligen inte ta nya bilder med kameran på magen just nu, så istället får ni en tydligare bild av livet utanpå magen. Här är sparkarna betydligt mycket tydligare mot hur de var tidigare i veckan. Och denna film är givetvis helt dagsfärsk tagen för bara några minuter sedan, och hon lever fortfarande rövare i magen.

Det här är det bästa med att vara gravid, varje tecken man får från tösen.
Anledningen till att hon sparkar som en galning är att hon har hicka - (som vanligt) - och uppenbarligen måste "bestraffa" mig för det.

De tydligaste sparkarna kommer några sekunder efter att jag tagit ner mina händer från datorn.
Well, ni ser mest på vänster sida av min mage, nästan nere vid min arm.

Jag klickade runt bland massa barnsidor och fann en Umami Taste teaser. Helt normalt, tänker ni. Men faktiskt!
Tänk så smidigt när donnan blir så stor att hon kan börja smaka på allt gott som livet har att erbjuda annat än mammas bröstmjölk, då kommer verkligen en Umami verkligen komma till nytta.

Så - tänker ni. Vad är en Umami taste teaser?

Jo, det är en napp som man kan fylla med mosad frukt eller grönsaker. Så att man utan att behöva oroa sig för att det ska få i sig saker som sätter sig fel i halsen. Underbar uppfinning...
Så om det är något utöver kläder som vi (jag i alla fall) önskar oss just nu så är det just denna!

 

Jag älskar mat. Men inte på returen.

Höll på att spy av att jag spydde idag. Makes total sense, doesn't it?!
Jag käkade otroligt lite just för att jag kände mig illamående. Så jag och Kevin åt middag på assietter istället för på stora tallrikar för att lura kroppen. And I sure did. En deciliter potatismos och fyra köttbullar och en liten sked lingonsylt var allt som behövdes för att jag skulle lägga en pizza i toalettstolen.

Börjar tröttna lite nu på att vara gravid. Med alla smärtor och alla problem som "hör till".

En kort film från nyligen då bruden levde rövare i magen. Det tråkiga är dock att hon slutade leva rövare och istället bara sparkade då och då, men om man tittar på magen så ser man hur den ibland hoppar till av hennes sparkar.

(Notera också hormonranden som går under hela naveln, såg den först nu)

 

Från och till mådde jag illa i början av graviditeten. Men det förstår man ju med alla dessa hormoner och allt nytt som kroppen ställs inför, jag köper det. Och jag köpte att jag spydde några gånger fram till vecka sexton. Det var ingen big deal, speciellt då det inte hände varje dag utan mer då- och -då.

Men nu när jag är i vecka 28 så ska jag väl inte börja må illa igen? Idag fick jag kväljningar av ingenting när jag gick på skolgården och skulle lämna Kevin. Helt normalt. Sen höll jag på att spy när jag gick in i vårt nystädade kök. Också normalt beteende. Jag kunde inte äta middag för att jag mådde illa och kräktes nästan när jag skulle göra mina övningar som sjukgymnasten tilldelat mig. I flera dagar har jag haft den här illamående-känslan och den kommer och går, precis som i början av graviditeten.

Först trodde jag att det handlade om något jag ätit. Men nu förstår jag att fallet inte är så.
Min unge vill få mig att banta helt enkelt. Men hon kommer få ett hårt motstånd då jag inte kommer ge med mig.

Jag somnade stenhårt i två timmar och vaknade några minuter innan Kevin skulle hämtas på skolan av att alarmklockan ringde. Jag hade verkligen inte planerat att sova så länge, men jag antar att kroppen bestämmer, och  jag får anpassa mig och lyssna.

Med stressen i halsen och huvudkudden näst intill kvar i ansiktet, så sprang jag iväg till skolan och hämtade upp Kevin. Andreas kom och mötte oss på vägen och vi promenerade direkt till affären för att köpa frukt till Kevin för resten av veckan i skolan. Nu har han käkat morötter dessa två dagar för att vi har varit slöa och inte orkat handla. Haha. Men tack och lov så uppskattar han morötter nästan mer än frukt.

Direkt efter handlingen så gick jag på och gjorde det sista i garderoben, så nu är allt klart där inne. Hurra! Mina kläder är fyllda i hyllor och fack, alla lakan och handdukar är på plats i den gamla garderoben och gardinerna är gömda - då jag helst vill slippa se dem för huvud taget.

Min mamma ringde i samma veva som jag pysslade och sa att hon fyndat lite till mig, Kevin, Andreas dotter och bebisen. Men jag har så ont idag så jag får helt enkelt ta reda på vad det är först i morgon, trots att jag hatar att vänta...

Men min mamma är underbar hon. Och min pappa är lika underbar han. ♥

Andreas bad mig ta en promenad med honom ner på stan tidigare idag. Så strax efter elva kom vi iväg. Med mina myrsteg och med min smärta så tog det några timmar att ta sig fram och tillbaka. Vi hann i alla fall äta en ordentlig lunch på subway, jag åt en trettio centimeters Italian BMT lunch medan Andreas föredrog en lunch på ynka femton centimeter. Japp, jag är matvraket i vår familj.

Men nu har jag så sjukt ont i bäckenet att jag placerat mig på soffan i ungarnas rum måste dock ut i köket och käka någon alvedon innan... För min förhoppning ligger i att jag kan jag somna här i några timmar så att jag känner mig utvilad. Behöver nog verkligen ta igen några timmars sömn.

 

Men bara för att jag ska må bättre så är allt Andreas fel.

 

Who's the fatest one now?

 

Jag kommer precis från sjukgymnasten. Köpte på mig ett elastiskt stödband man ska sätta runt magen och fick tips på några övningar jag ska fortsätta med under fortsatta graviditeten. Som att gå korta steg och korta promenader. Sure... hade jag haft bil så hade det varit otroligt korta promenader och med mina korta ben är det svårt att ta långa steg, men come on. Jag vill gärna kunna ta mig framåt när jag går.

Måste börja leka med vår pilatesboll också tydligen. Jag som hatar den där jävla bollen som bara är ivägen när man ska in i något rum. Epic fail.

 

Det lustiga är att sjukgymnasterna alltid undrar hur smärtan i kroppen känns.
"Kan du beskriva smärtan?"
"Ja, den är abstrakt?"
"Men hur känns den?"
"Den gör ont?!"

Haha, lätt att förklara för någon om hur min smärta känns känner jag...