http://familyportrait.blogg.se/

Kevin har varit helt omöjlig att ha att göra med idag. Till middag åt han en myrportion varav jag gav honom varning om att han skulle få gå hungrig resten av kvällen om han inte åt mer, vilket han valde att avstå från. Så mellan fem och sju gick det bra att ha skippat middagen (som förövrigt är hans favoritmiddag, spagetti och köttfärssås). Men strax efter sju måste hungerskänslorna ha tagit vid igen och han kände hur magen kurrade och hur ont det faktiskt gjorde att neka mat. Jag - som är värsta mesmamman och absolut inte lever efter citatet "hellre äter jag själv än att se mina barn svälta", sa åt honom att äta ett äpple för att minska hungerskänslorna, OM han lovade att inte skippa middagen något mer. Han lovade givetvis detta. Och direkt efter äpplet skulle han hoppa i säng. Behöver jag ens påpeka att han somnade på två röda. Skönt... för jag hade något som väntade på mig.

(Det är nämligen det jobbigaste med att läsa bloggar, man blir så himla paniksugen på allt gott man ser. Ni kan inte tro att jag kan se någon bild på snask eller god mat utan att vilja stoppa det i munnen - så jag skickade iväg mannen till affären, så därför bjuder både jag och Carro på lite smaskigheter där finnarna ingår! (läs hennes inägg så fattar ni))

 

Hemma igen efter besöket hos barnmorskan.
Fick en positiv överraskning då jag hemma hos päronen vägt mig förra veckan och vågen visade 70-jefla kilon. Men i själva verket är jag "bara" uppe i 66,6 - vilket känns betydligt mycket bättre för psyket. Haha. Det är ju hela fyra kilo kvar innan jag nått det värsta. Och tro mig, jag kommer troligtvis väga mer än sjuttio kilo innan donnan beslutat sig för att kika ut- det är jag säker på.

Allt såg bra ut i alla fall. Hon ligger åt rätt håll, huvud ner och rumpan upp... ungefär. Och järnvärdet ligger på 120 tillskillnad mot 117 förra gången. Vågade dock inte säga att jag inte tagit en enda järntablett på jag vet inte hur länge, men länge i alla fall. Så länge hon inte klagade på mig så ansåg jag att det fick vara osagt. Sockret låg på 7,6 tror jag, vilket förvånade mig markant då jag bara ätit knäckebröd med smör till frukost och drukit ett litet glas juice. Visserligen ljust knäckebröd och säkert dundersockrad apelsinjuice - men kom igen.
Fick sjukskrivning resten av graviditeten också. Läkaren var supertrevlig, vilket är första gången jag fått ett sånt bemötande av läkarna på MVC. Vi kunde skratta och skoja åt allt möjligt - hennes råd var dock att söka upp en till sjukgymnast och fråga om vidare råd om jag ville kunna gå resten av graviditeten. Mitt mål är ju att utföra ett triathlon dagen efter donnan är född... typ. Kanske inte.

 

Och avslutningsvis. Alla papper är inlämnade till jobbet nu så det känns helt underbart. Ett ska retuneras hem till mig och sedan vidare till försäkringskassan bara. Och sjukintyget ska också vidare dit. Feels lovely. Sen är allt klart för anländning av bebis.

 

 

 

Känner mig som vanligt helt förstörd.
Jag somnade strax efter tolv trots att jag inte sovit under dagen, dagen innan och trots att jag hade sömnproblem igår natt... Förstår verkligen inte varför jag inte kan komma till ro. Det börjar bli smått frustrerande nu. Får ta upp problemet med min barnmorska och se om hon kan komma fram till en lösning på mitt problem idag. Ska som sagt vara hos läkaren först vid tio idag och barnmorskan halv elva. Läkartiden brukar bara ta några minuter så det blir nog en kort väntetid mellan besöken.  

 

Bebis har en hisklig hicka i magen för tillfället. Ibland är det så ytlig hicka att hela jag hoppar till då hickan sträcker sig över till ryggen nu när jag ligger i soffan. Haha.

 

 

 

Ibland känner jag mig som ett vandrande akvarium. Det är helt sjukt men det känns som man har en fisk i magen och titt som tätt låter det "kluck, kluck" innanför magen när bebisen rör sig där inne. Det är ganska magiskt att höra faktiskt - och det känns tryggt att veta att hon har mycket fostervatten att bada runt i.

 

Lite bilder från vecka 34 nu då...!

 

Hur jag känner mig:
Som jag sa tidigare idag till min arbetskamrat så ångrar jag redan mitt beslut om tio ungar innan jag är klar med barnafödandet. Jag tar nog tillbaka allt som har med fler barn än tre att göra. Så max ett barn till i framtiden. Mest för att jag inte vill att den här ska växa upp utan något syskon som är jämngammal. Halsbrännan, och sömnbristen tar över mitt liv just nu tillsammans med en förminskad kissblåsa för tillfället. Foglossningen som man trodde hade nått sin smärtgräns har gång efter gång bevisat hur fel jag haft och gett mig käftsmäll på käftsmäll. Eller mer en hård spark mellan benen sammanfattar nog smärtan bättre. Förvärkarna har också börjat sätta in vilket inte alltid är så bekvämt som man kan tänkas tro. Med Kevin hade jag inte några av de ovanstående problemen, alls. Min vikt ligger för övrigt på ganska precis 70 kilo också, vilket är det mesta jag vägt i hela mitt liv. Feels good? Don't think so.

Bebis:

Det märks att det är ont om plats i magen nu. Fötterna och knäna är näst intill det enda som rör sig fritt i magen och det känns tyngre att andas. Ännu en vecka går vi in i och det närmar sig äntligen sitt slutmål. Hickningar är det enda damen verkar roa sig med i magen om man bortser från att sparka mig när jag är ute på promenad så jag nästan kissar på mig. Hon är fortfarande en envis brud som gärna stoppar upp benen under revbenen på mig och som vägrar ta bort dem så länge hon inte får besluta sig för det själv eller om inte pappa kommer till undsättning med sin basröst och skrämmer livet ur henne så hon kryper tillbaka in i sin tygga livmoder! Det sägs att de sover 95% av tiden i magen just nu men detta kan jag absolut inte tänka mig stämmer. Hon är nog en av de barn som enbart sover bort 5% av det vakna dygnet. Hon är alltid vaken när jag sover vilket börjar bli smått frustrerande just nu...

Jag har fått ett mail från Baluba Television angående om att sitta som publik till en ny storsatsning på TV4. Detta vore givetvis jätteroligt men jag avskyr bara tanken på att jag är gravid. Tänk er själva om kameran sveper över publikhavet och en valross filmas. Ni ska veta att jag redan gått upp femton kilo och om ryktet stämmer så lägger kameran på tio kilo extra, vilket jag aldrig skulle vilja ha som ett TV-minne. Och OM vi nu skulle få för oss att åka så skulle denna inspelning ske först i början av december och det innebär att jag säkert lagt på mig fem kilo till innan dess. Så då är vi uppe i trettio kilo. En tjej på en och femtio centimeter samt en övervikt på trettio kilo är allt annat än charmigt.

Så nej.
Jag kommer inte gå på inspelningen!
Tusen tack för att ni hjälpte mig att komma fram till ett förnuftigt beslut.
Jag uppskattar det - verkligen.

 

Femtiofem dagar kvar till bebis är beräknad och idag går jag in i vecka trettiotre. Det känns i hela kroppen att jag gått upp strax över tolv kilo nu. Och mer lär det bli innan den här tjejen beslutat sig för att sluta växa. Känner mig som en kossa för tillfället. Men det är okej, alla påstår att det är värt det i slutändan, all smärta, alla sömnlösa nätter och viktuppgången är bara en del av det som försvinner. Som om att sömnlösheten blir bättre, smärtan försvagas och viktuppgången kommer gå ner.

Nej tvärt om. Smärtan kommer inte längre ligga mellan benen utan i famnen när man inte förstår varför bebisen gråter och är otröstlig. Smärtan kommer komma tillbaka varje gång som barnet blir sjuk och varje gång som barnet gör illa sig och skrapar upp benen. Så nej, smärtan blir inte bättre.

Sömnlösheten kommer i samband med att barnet är otröstligt - och det är jag beredd på att det kommer ske mer än en natt under barnets uppväxt. Mardrömmar, trots, vägran och missförstånd kommer bara vara några få faktorer som utlöser ett otröstligt barn.

 

Nu har nog sjuttiofem procent av familjen vaknat. Om ganka precis en timma kommer ungarnas kompisar med föräldrar hit och just nu ligger jag halft  påklädd utan en tanke på att orka ta på mig mer kläder. T-shirt och trosor räcker, eller hur?!

Jag har egentligen ingen aning om vad som planerats idag, annat än att de kommer hit alltså.

 

I natt innan jag skulle sova så gav lilltjejen mig världens halsbränna. Hon hickade i säkert en timma, oavbrutet under natten - och vad händer nu det första som sker på morgonen? - Hon börjar hicka... så nu vet jag vad jag har att se fram emot. Kan nästan känna hur magsyran är påväg upp för att sätta sig i halsen.

God morgon.

MIna fötter är sprängfyllda med vatten för tillfället.
Till råga på det så har jag fått nageltrång också, vilket inte riktigt är så skönt som det kan tänkas låta. Men med tanke på att fötterna svullnat så växer numer min stortå-nagel in i skinnet på min tå, vilket gör så fruktansvärt ont. Stötte ihop med sängkanten förut, nästan som en smekande lätt stöt med stortån och höllt på att bryta ihop och börja gråta över hur ont det gjorde. Och då stötte jag knappt åt den! Tänk om jag faktiskt slagit i den ordentligt...

 

Nej usch.

Tack och lov för att det bara är några veckor kvar nu.
M A X åtta för att vara lite mer precis.

 

 

 

Mödravårdscentralen är avklarad, check.
Bebis lät bra och hade huvud och fötter på rätt plats. Men det har jag nästan själv kunnat räkna ut då hickan i huvudsak äger rum lång nere i de "undre regionerna" medan sparkarna i huvudsak känns strax under höger revben. Men det känns skönt att det är bekräftat att hon ligger på "rätt plats" trots att det fortfarande finns utrymme att förflytta sig... men det får hon givetvis inte göra nu för mig. Haha.

 

Min vikt är uppe på 66,6 kg. Herregud inte undra på att jag känner mig som en kossa.
Med Kevin vägde jag ju 65 kg i vecka 40 - och hade gått ner 10 av dem efter förlossningen. (Vadå vattenballong)

Jag är dock rädd att det blir svårare att förlora kilon under denna graviditet... då min favoritmat har varit Kebab.

 

Imorse (artikeln finns nog kvar någonstans) så stod det på aftonbladet om en död svärmor som visat sig på en ultraljudsbild. Det verkar som sagt vara inne att syna sina ultraljudsbilder - och min kusin gjorde detta åt mig då han på facebook skrev följande:

Vad är det för djur jag ser i din ultraljudsbild på din bloggsida?

Det är andra gången under kort tid som jag får stora mjölkburar runt mig och blir placerad längst in i butiken vid mjölkdisken. Polisen står och håller nyfikna ögon borta från mig där jag på butiksgolvet ligger och skriker. Någon som förstår - som jag inte får syn på bakom burarna hejar på mig, precis som han förstår vad som håller på att hända. Jag gråter som ett barn och inser att min familj inte hinner komma och stötta mig.

"Jag skulle ju bara handla mjölk" upprepar jag för mig om och om igen mellan skriken, tårarna och krystandet.

Och med hjälp av en sjuksköterska som butiken ropat ut efter så föds hon.
Min dotter.

På cementgolvet på Willy's och just nu vill jag aldrig mer behöva gå tillbaka dit för att jag är rädd för att föda - där, på golvet vid mjölkdisken strax innan jul...

 

Här någonstans vaknar jag av att jag är alldeles torr i munnen.
Frågan är om jag levt mig in i drömmen så mycket att jag faktiskt skrikit rakt ut och munnen blivit snustorr?
Jag drömmer hellre om att jag föder kattungar och hundvalpar än om detta känner jag i alla fall.

 

... det handlar inte alltid om att gå upp i vikt, eller ha det jobbigt med foglossning. Eller veta att man enbart kan bära tio procent av alla de kläder man tidigare kunde använda sig av varje dag. Det handlar inte heller om att man måste bära ett bälte runt midjan varje gång man är ute och ska gå längre än hundra meter. Och inte heller att man har en navel som petar folk i ögonen, bildligt talat, typ. Det handlar inte heller om att man får svårt att andas ibland. Eller att man har problem att sova. Eller att någon hickar konstant i ens kropp. Eller att det sparkas och buffas där inne.

Det jobbigaste just nu har egentligen ingenting med ovanstående att göra.
Det jobbigaste just nu är att jag går på toa var trettionde minut och tömmer min blåsa - och jag skojar inte. No time for jokes. Dricker jag ett glas av någonting så kommer det ut fem, minst.

Det jobbigaste är att varje gång jag kissat - kommer tillbaka till sängen som nu, och lägger mig till rätta - så känner jag mig kissnödig igen.

Life's a bitch.

Hon har tagit korta pauser men fortsatt med jämna mellanrum, and she's still going strong.

 

Andreas hämtade hit sin dotter idag, och till middag blev det tacos. Allt för att jag inte orkade stå vid spisen överdrivet länge. Men alla blev nöjda och till efterrätt blev det en godispåse och bondgården på film. Ungarna somnade vid tiosnåret fortfarande med en sugar rush - men slocknade ganska snabbt efter att jag lagt mig till rätta i deras rum för att hålla koll på att dem inte snackade hela natten, haha.

Imorgon ska vi till badhuset. Den här gången har jag frikort så jag slipper bada, tack och lov. Men ungarna och Andreas ska bada tillsammans vilket de ser fram emot, jättemycket. Jag ser fram emot att kunna sitta i caféteriadelen av badhuset och se på när barnen roas. Det duger alldeles lagom för mig....

... men innan dess behöver jag också några timmars sömn.
Så, god natt. ♥