http://familyportrait.blogg.se/

Idag är jag enormt lättretlig. Jag har ingen aning om vad det beror på annat än att humörförändringen kom nu på eftermiddagen och alla mina "hålla eftersysslor" har fått bli lidande då jag inte gjort ett smack på hela dagen, annat än att gå ut i regnet och hämtat hem Kevin från skolan. Det spöregnade givetvis när jag gick dit och hade slutat helt när jag gick hem. F a n.

Kevin sprang före mig på hemvägen. Jag sa åt honom att han fick springa hela vägen hem själv OM han kollade ordentligt över vägen (då vi bor vid en väldigt trafikerad väg). Han blev superivrig över att få gå hem själv att han troligtvis tog sig hem på rekordtid. Jag som hönsmamma blev givetvis otroligt nervös när jag såg honom gå över vägen själv. Men han klarade av detta galant och kollade ordentligt till både höger och vänster, tackade bilarna som stannade och promenerade över. Jag inser att det är dags att börja släppa några tyglar om grabben och låta honom bli lite självständig. Han fyller ju trots allt sju i februari och jag har inga minnen om att mina föräldrar hela tiden hjälpte mig över vägen som barn. Jag vill istället minnas att jag bara var åtta när jag gick till skolan själv, och det var en betydligt längre promenadväg än vad Kevin har nu. Vi bor ju bara ca hundra meter från skolan... om ens det.

 

Vi hamnade på ett kalas nu på eftermiddagen hemma hos min älskade mormor. Det blev alldeles för mycket fika, goda samtal och mycket skratt. En alldeles lagom födelsedag för min numer 89-åriga mormor. Jag hoppas jag är lika frisk och pigg som mormor när jag kommer upp i åldern. Folk tror inte hon är ett år äldre än 80 just för att hon är så pigg och alert. ♥

 

Kevin har precis kommit hem från skolan nu - då vi hämtade upp honom direkt från skolan och åkte direkt till mormor. Stackarn som ville hem direkt, haha efter plugget... haha.

Nu ska jag diska sen blir det pannkakor till middag. Yummie.

 

Lider för tillfället av en extrem halsbränna. Det är den största nackdelen med att äta salt och surt godis samtidigt som man är gravid. Känns som jag får stå mitt kast helt enkelt. Ph - balansen i magen är nog inte vad den brukar vara, haha.

 

Kevin ville läsa för mig innan han somnade ikväll. Så han läste på riktigt bra nu. Snart har han flytet. Det vi måste träna lite extra på är "Ch" -ljud, "G" ord som uttalas J "gick" exempelvis och också lite på tempot i vissa ord, som ordet "allvarlig" uttalar han "al-varlig". Men han läste två hela sidor med massa text på strax under tjugo minuter vilket är grymt jobbat om du frågar mig. Och då har dem inte ens börjat med läs och skrivövningar i skolan än, utan lär sig en bokstav i taget från alfabetet i veckan. Kevin har en fördel som kunnat alfabetet sedan han var fyra, men problemet ligger som sagt i att binda ihop bokstäverna fast även där lär han sig med stormsteg nu.

 

Han är så duktig min skrutt!

 

Nu är snart frukosten uppäten för lillemans del. Han är så fruktansvärt långsam men idag har han i alla fall visat framfötterna med att äta upp frukosten utan massa tjat. Det blir väl kläderna som kommer bli det största problemet idag, för ingenting går problemfritt med en sexåring i huset ska ni veta. Alltid ska det trotsas om något.

Jag vaknade och var pigg som en lärka vid halv sex. Lite väl tidigt för min del då jag somnade framåt halv ett i natt. Jag lyckades komma till ro igen och somna om strax efter sex till klockan sju nu på morgonen då larmet väckte mig till liv igen. Men nu håller tröttheten på att komma smygande tillbaka, så det blir som vanligt en "kort tupplur" på förmiddagen.

Jag har lagt undan mitt bankomatkort på någon strategisk plats nu igen under helgen - det är ett under att jag inte lagt undan det tidigare då jag är extremt snurrig och vimsig av alla hormoner i kroppen. Så det får bli till att söka upp det under dagen och förhoppningsvis få handla lite saker som återstår till BB-väskan. Idag började jag leta under brödrosten där kortet befann sig förra gången, men idag hade jag inte samma tur minsann. Kylskåpet och badrumsskåpet måste jag nog också kika i innan jag ger upp hoppet om att bankomatkortet är borta, haha - men då ska jag ha hunnit kika på alla andra ställen innan jag kollar i kylskåpet, så klart!

// Vimsig mamma 89.

Idag ska vi åka iväg på världens sötaste treårings kalas. Vi kommer åka nu runt halv tolv och kommer troligtvis komma hem först runt halv sex ikväll, så det blir en heldag inne i huvudstaden helt enkelt. Mysigt.

Jag kommer ta med mig kameran och förhoppningsvis kunna knäppa kort på några energiska barn utan att alla bilder blir helt suddiga, haha.
Barnen har i alla fall klätt upp sig fint nu och är redo att sticka så fort vi sega vuxna är klara.

 

Idag går jag in i vecka 35 också. Galet hur fort tiden faktiskt går, håller ni inte med?! Nu är det "bara" fyrtioen dagar kvar, trots att det känns som en evighet så kommer nog tiden passera förbi ganska snabbt ändå Jag menar, de tio första veckorna gick superfort och lika så de fyra veckorna efter vecka tio då ni fick veta på bloggen att jag var gravid... (tror jag sa det i vecka 13 eller 14.)  Så det kommer garanterat gå jättefort nu också. 

 

Kommer ta kort och framför allt svara på alla era söta kommentarer när jag kommer hem. Tiden har helt enkelt inte funnits över till att hinna med allt sammans. Trots att jag, större delen av dagen är soffliggande så är smärtan för ihållande för att orka ta itu med saker man kanske borde göra...

 

 

 

 

Julkort. Julkort. Julkort. Fan, jag får ångest bara av att tänka på att det snart är jul och så får man massa mail som påminner en om att man ska vara ute i god tid med framkallning av julkorten. När betyder det att man ska klä upp barnen i julkläder egentligen? I oktober - för att vara ute i riktigt god tid, eller november - eller början av december? För mig känns det mest naturligt att om man ska klä ut och fota barnen göra det i december. Det känns som en acceptabel utklädningsmånad. Å andra sidan så var det en jultomte på ett tomtelotteri under en markknad i centrum redan i oktober.

 

I år känns det meningslöst att ens försöka fotografera Kevin i någon söt tomtedräckt.Han har utvecklat en expertis på att se så fort jag dragit fram kameran och riktar den mot honom. Då åker händerna direkt upp i ansiktet eller så blundar han på varenda bild. Men jag har några söta tomtebilder som jag fått genom åren...

 

 

Vissa tar för givet att barn utan vidare ska kunna säga hejdå till en främling i hallen som är en bekant till familjen. Någon som barnet bara träffat en, eller två gånger som barn. Kan man som förälder förvänta sig sånt av ett barn egentligen?

Kevin har sedan jag och hans pappa bröt upp haft otroligt svårt för avsked. Bara en sådan sak som att säga hejdå till mormor och morfar har tagit flera år att bygga upp. Att krama dem hejdå är något han börjat med först nu det senaste året. Gällande hans pappa så har det tagit upp till ett halvår mellan de gånger han sagt hejdå till de träffats igen. Så jag kan väl förstå varför han har problem med avsked. Som barn varade en vecka i ett helt år så tänk då vad ett halvår är för ett barn.

 

Andreas mamma sken upp en dag i våras tror jag, drygt två år efter att hon och Kevin träffades första gången och hon viskade i mitt öra "Kevin gav mig en kram idag för första gången!". Det är så otroligt skönt att de som känner oss inte tar allt för givet utan låter tiden ha sin gång och framför allt inte tvingar på Kevin att säga hejdå. För jag tror absolut inte att tvång fungerar på barn. I alla fall inte när det gäller deras känslor.

 

Kevin berättar trots detta ofta om vilka han älskar och har berättat det för mig i flera år. Att han älskar mig och Andreas, mormor och morfar och även Andreas mamma jättemycket. Och att han hela tiden tänker på farfar i himlen - Kevins stora förebild. Och plastkusinerna och sina vänner, och givetvis sin pappa och hans syskon hemma hos pappa.

 

Så här liten var Kevin när han första gången behövde säga hejdå till sin pappa

Somnade faktiskt runt elva igår, förvånandsvärt nog. Men vaknade tjugofem gånger under natten, dock ingen gång av att jag var kissnödig...Hade massa stressdrömmar istället. För på något sätt hade jag tagit mig från en fest till en annan och lämnat systemkameran och mobilen på den fest där jag inte befann mig och var tvungen att ta mig tillbaka innan någon snodde dem. Så jag vaknade ganska svettig imorse efter den drömmen. Materialist? Jag?

 

 

 

Fick en väldigt underhållande auramigrän idag, undertiden som jag låg i badet. Såg som eldflugor vart jag än tittade. Ganska coolt hur något som inte finns kan spela så stort spratt med en. Vanligtvis brukar jag se härliga vattenfall för ögonen, men det här var mer underhållande med flugorna måste jag säga.

Nu ikväll efter badet har jag packat iordning Kevins skolväska, och gymnastikpåse och ställt dem strategiskt framför dörren så att vi inte kan glömma dem imorgon. Ryggsäcken är ingen risk att vi glömmer men gymnastikpåsen, herregud - jag vet inte hur många gånger som jag halvvägs till skolan fått be Kevin vänta för att jag måste springa tillbaka hem och hämta den där förbannade stadiumpåsen!

 

Sen har jag fixat en matlista så vi kan fylla på kylskåpet, har kollat på en film (kan inte minnas sist jag såg en hel film) med Susan Surandon och Natalie Portman från -99. Sen har jag givetvis gjort klassikern, drukit en halvliter vatten under tio minuter. Finns det något jag är beroende av så är det vatten på kvällarna och toalettbesök på nätterna. Dumma beroende!

 

Nu är det dock dags att slänga in handduken för idag.
Att det blir tidigt i säng är det ingen tvekan om.

 

Det blev en hel eftermiddag hemma hos pappa idag. Kevin hittade ett par kompisar som precis hade kommit hem från skolan när vi kom dit så han spenderade hela eftermiddagen ute på gården med att flyga en radiostyrd helikopter och busade med några killar och tjejer.

Mormor är hemma från och med imorgon och om vi skulle behöva åka in på BB så tar hon gladerligen mot Kevin. Eller om det krävs av henne så kommer hon hit mitt i natten om han skulle sova och sover över här, vilket känns betryggande för mig. Min mamma är bäst helt enkelt. Det blir en sak mindre att tänka på för min del. ♥

 

Jag känner mig fortfarande helt förstörd efter natten. Fem timmars sömn är verkligen inte att rekommendera. Trots det så kan min kropp inte lagra mer sömn verkar det som. I hate it.

 

 

Jag somnade om först vid tio snåret och ställde larmet på halv ett och sov lika ytligt nu som inatt... Ikväll, om jag inte somnar i tid så är stekpannan rakt i huvudet det enda alternativet för jag klarar inte av att vara så här trött på morgonen eller på eftermiddagen. Det känns som allt blir lidande i brist på energi.

Som här omdagen hade Kevin av misstag ner en blomma på golvet. Eller "blomma" och "blomma" det är mer en risbuske omsluten av alldeles för mycket jord som aldrig blir vattnad. Så jorden åkte ur och risbusken sitter fortfarande kvar i krukan som om att inget har hänt. Jorden ligger i alla fall fortfarande kvar på golvet i hans rum. Jag-orkar-inte-ta-fram-dammsugaren.

Lika så disken som har blivit ett riktigt Carina BERG. Och bara tanken på att behöva ställa sig och ta allt för hand gör mig desto mer energilös. Nu tänkte jag ta och hämta krabban på skolan och promenera vidare till mormor och morfar med honom. Vi får se om han gillar tanken på att behöva gå eller om jag måste muta och tvinga honom för att få sällskap dit.

Wish me luck.

För Kevin vill aldrig gå dit men när han och morfar börjar busa så vill han aldrig gå hem i sin tur...!

 

 

 

Jag har en fobi för hästar.
Just enbart hästar faktiskt... och spindlar då. Djuren är så enormt stora och jag vet inte om det hänt mig något som barn eller om jag bara drömt hemska saker om hästar att fobin har tillkommit av den anlendningen.

Jonas Wahlström från skansen,

kom fram på en djurvisning (insektsvisning, med ormar och reptiler) på utsikten meetings en gång och satte en spindel i handen på mig. Ni vet dessa håriga och stora spindlar med en kropp lika stor som månen. Varav jag förklarade att jag var spindelrädd och han log ett leende mot mig typ som "är du dum i huvudet eller?" och svarade "Men det ser du ju att du inte är!". Sedan den gången så håller jag mig minst fem meter från Jonas Wahlström när jag är på skansen och på andra aktiviteter där han närvarar. Det är nog Jonas jag utvecklat den största fobin mot just nu, haha.

och kan äta fiskbullar i dillsås direkt ur burken, kalla. Som barn åt jag alltid fiskbullar i dillsås till frukost, och en dag hade min pappa kommit hem med fiskbullar i pizzasås - och dem blev mina nya favoriter. Idag finns dem dock inte kvar, någonstans! Idag får jag helt enkelt nöja mig med dillsåsen.

 

Och blir automatiskt klassad som tuppen i hönsgården, typ! Två plast och två biologiska, då Kevins pappa har en dotter som idag är runt tre om jag inte missminner mig.

Han är en riktig Tv-spels och datanörd.
Intresset just nu ligger i minecraft och i skylanders. Han älskar att lära sig allt nytt han kan om spelen och anstränger sig på datorn med att kolla upp tips och råd på youtube. Tack vare det så har han blivit en hejare på japanska, kinesiska, franska, spanska och ryska. För ni ska inte tro att några av filmerna han ser på är på svenska. Men han tycks inte klaga utan fattar allt han behöver veta ändå.

 

fick dem anpassa mycket efter hans behov på förskolan. Han hade nämligen som intresse att lära sig en hel del om bilmärken och kunde genom att enbart titta på bilen säga vilket märke det var på den. Mer än vad jag kunde som jämt svarade "en blå bil" eller "en stor bil" varje gång Kevin frågade vad det var för bil. Så en dag när jag kom och skulle hämta Kevin var hela förskolans avdelning täckt av bilder på bilar och bilmärken.

När Kevin var tre fick han ett 3D puzzel,

med motiv från cars och blixten mc.Queen. Bitarna var små och puzzlet hade drygt 76 bitar om jag inte missminner mig. Och samma dag som han fick det så kunde han lägga hela puzzlet själv. Och i butiken hade dem gett mig rådet att köpa ett puzzel med tjugo bitar efter att ha kollat kunskapen genom med hjälp av en åldersmätare på papper. Är ganska glad över att jag trotsade deras råd och köpte det jag kände var lämpligast. Idag lägger han utan problem puzzel på tvåhundrabitar.

 

Igår suckade jag över min brist på gravidbyxor och direkt efter publicerat inlägg så kilade Andreas bästakompis tjej förbi med ett par som var för små för henne för tillfället. I början av min graviditet fick jag nämligen låna en hel låda gravidkläder av henne... till den dagen då hon insåg att hon var gravid och behövde ha tillbaka dem, haha. Men nu är jag i alla fall ett par byxor rikare och dem bor jag i ska jag tala om - då detta paret nästan är de enda paret jag har i min ägo som är anpassat efter novembervädret.

 

Så tack Maria ♥

 

En annan rolig sak jag upptäckte igår var att jag fortfarande får i min navelpiercing i naveln. Orginalhålet gjorde jag när jag var tolv eller tretton på en tatueringsstudio i stan, givetvis sa jag att jag var femton och tog med mig min pappa som kunde intyga detta. Kan dock omöjligt tro att dem gick på den historien då jag idag ser ut att vara femton enligt många! Men den ska hur som helst åka i direkt när jag kommer hem från BB minsann. Trodde hålet hade växt igen för länge sedan, men icke sa nicke. När jag väntade Kevin tog jag ut piercingen och var utan den i drygt tre år innan jag fick ett infall i min lägenhet och beslutade mig för att göra hål i naveln igen - på egen hand. Så där satt jag och skrek som en skållad råtta samtidigt som nålen gick igenom det gamla hålet och piercingsmycket kunde återfå sin normala plats istället för i översta kökslådan. Men denna gång slipper jag förhoppningsvis den smärtan, haha.

Just nu är Kevin slängd i säng för att sova, varav han utbrister:
"Mamma, jag har ingenting att göra nu när jag ska sova!"
"Men det är väl det som är själva grejen med att du ska sova, Kevin?"
"Ja? Jaha? Och?"

Sitter och zappar på TV:n och verkar uppenbarligen fastna för programmen som jag trycker igång. För bara några minuter in i programmet utan att veta vad det egentligen handlar om så brister jag antingen ut i skratt eller börjar böla, helt utan anledning. Programmet behöver inte ens vara roligt eller sorgligt för att jag ska utföra detta och så fort jag tenderar till att börja asgarva eller gråta så byter jag kanal, haha. Helt normalt, speciellt när jag grät till Americas funniest home videos, och började skratta åt Top Model.

 

Kevin fick vara kvar på skolan till klockan tre idag. Avskyr att behöva vara utan honom så länge men han ville verkligen vara kvar idag så då var det bara att bita ihop och försöka sysselsätta sig med annat. Så jag har passat på att posta alla brev till försäkringskassan, så nu har jag inga brev kvar alls att posta längre, win. Pappret om föräldrapenning som jag gav till jobbet igår kom nämligen ner i brevlådan idag också och var redo på att få min underskrift och skickas tillbaka till försäkringskassan igen, woho. Plus att jag hade en sjukhusenkät om Kevins senaste sjukhusbesök att fylla i. Frågor om hur bra man blev bemött på sjukhuset och hur väl läkaren talade och hur mycket vi som föräldrar förstod hans sjukdomsdiagnos...

Det är ingen tvekan om att man gör allt för sitt / sina barn. Allt man kan i alla fall. Som Kevin, han är så enormt morgontrött och kräver näst intill (dock utan att ställa krav eller att be mig) att man ska bära honom ut till vardagsrummet för att placera honom i soffan framför TV:n. Där tar det inte många minuter innan han piggnar på sig och vaknar till liv med hjälp av barnkanalen på TV:n. Men det är just bär-biten som är den jobbiga. Nu är jag rellativt stark i mina armar så jag låter den största tyngden ligga på dem genom att bära Kevin med ett avstånd från magen. Men tjugokilo på armarna är en hel del vikt.

Och jag vet - jag vet precis vad ni ska säga just nu.
"BÄR INTE BARNET, låt honom gå själv".

- Ja, hade jag haft tiden över till att låta honom "vakna till liv" i sin egen säng medan jag förberedde frukost varje morgon så hade jag lätt som en plätt låtit honom dra sig till halv åtta. Men saken är den att vi nästan går mot skolan den tiden och därför inte har tid.

Står för tillfället och kokar havregrynsgröt till frukost. Tanken var att Kevin troligtvis är "dödshungrig" efter beslutet om att avstå från middagen igår att gröt skulle komma bra till hands. Finner då denna bild från helgen och hade hoppats på att vi haft yoghurt, ananas och juice hemma istället - omnomnom.

 

 

Imorgon ska jag till mödravårdscentralen och på läkartiden. Så det blir full fart hela dagen då jag knappt hinner mer än att lämna Kevin på skolan innan jag ska vidare till sjukhuset. Måste pina förbi jobbet i samma veva då för att lämna in mitt fortsatta sjukintyg som jag förhoppningsvis blir tilldelad av läkaren imorgon, försöka få tag på en Eva som jag aldrig har hört talas om som tydligen har hand om personalfrågor och så har jag som plan att packa BB-väskan. I alla fall börja på packningen...

 

Idag fick jag läkarsamtalet från Kevins läkare. Helt fantastiskt att hon tar sig tid och ringer oss för att höra hur det går. Hon ska ringa mig igen i mitten av december för att följa upp så att allt verkligen fungerar som det ska. Jag är supernöjd med att låta Kevin gå hos henne med hans problem. Skönt att hitta en läkare som försöker hitta en enkel och fungerande väg för barnet istället för att enbart hittar en väg som är enkel. Jag menar, det är Kevin som behöver stå ut med detta i några år framöver, och som det är just nu så kan både han och vi stå ut med tillståndet som det ser ut just nu.

Tandläkarbesöket hade gått jättebra på skolan och Kevin visade stolt upp en ny tandborste och ett informationsblad till oss föräldrar som tandläkaren delat ut.

 

 

Jag somnade alldeles för sent i natt som vanligt. Klockan tolv stod klockan på sista gången jag kollade. När jag insåg vad klockan var så vände jag bort klockan in mot väggen för att sluta stressa upp mig. Det hjälpte dock inte så mycket... så jag var säkert vaken till halv två och vred och vände mig.

Så direkt efter att jag har lämnat Kevin vid skolan så ska jag som  vanligt hem och vila. Jag får verkligen ångest över att behöva vila på dagen då dagen är den enda tiden jag har på att göra i ordning allt som ska göras iordning. Som att ringa samtal, fixa med papper och fixa allt innan Kevin kommer hem från skolan vid tolv. 

 

Idag kommer det en tandläkare till Kevin skola som ska berätta hur man bäst håller efter sin munhygien. Så det är bäst att vi borstar tänderna lite extra noga idag innan Kevin drar dit, haha.

 

Nu ska jag tvinga i Kevin lite mer frukost och sedan promenera bort till skolan.

 

 

Jag och Kevin stack hemifrån strax innan ett idag för att mysa en stund hemma hos mamma och pappa. Jag kände att det var på tiden att gå ut och röra på oss efter en ganska lång och tråkig helg hemma. Så det tog några timmar att ta sig fram och tillbaka, samt äta lunch där. Men det var det lätt värt. Kevin mådde mycket bättre idag än vad han gjorde igår. Inte för att han kräktes mer än den enda gången under natten igår, men hans mage var lite ur balans hela gårdagen.

Mamma stod och bakade så hela huset luktade kardemumma och jäst!

Snacka om att ha problem med att sova om nätterna.

Andreas ringde mig klockan två inatt för att han behövde sällskap hem. Och en timma tidigare hade jag somnat och kommit till ro, trots flera försök i flera timmar innan. Men jag satte mig ute i vardagsrummet och hade honom i telefonen i en halvtimme, till framåt halv tre då jag gick ner till porten och höll upp den åt honom i kylan (snäll som man är).

 

Han tog in allt som skulle in i lägenheten och parkerade bilen och jag somnade om igen framåt halv fyra.
Gissa när jag vaknade?
NYSS.

Helt sinnessjukt. Jag har verkligen rubbningar gällande min sömn. Kevin fick jag tack och lov upp till halv nio placerade honom med en skål yoghurt framför tv:n - allt för att förenkla det för honom ikväll då han ska upp till skolan igen imorgon. Jag älskar tanken på att han har sovmorgon till halv nio på måndagar. Det förenklar det smått för mig med en grinig trött son. Men förhoppningsvis klarar vi oss utan grinigheten och tröttheten.

Men inatt blir det till att släcka lampan klockan tio senast.
Påminn mig om det!