http://familyportrait.blogg.se/

Nyss när jag satt och kollade på något 112- på liv och död program så slog det mig att jag skulle till en läkare i morgon. Det hade jag totalt glömt bort och jag hade tänkt sitta uppe ikväll för att jag kan ta "sovmorgon" efter att jag lämnat Kevin på skolan. Men då får jag tänka om helt enkelt. För redan klockan nio så ska jag vara hos läkaren och förhoppningsvis bli sjukskriven.

 

Idag skickade jag in papper om moderskapsbevis till försäkringskassan. Så nu känns det "verkligen" som att jag ska bli mamma igen... haha.

De senaste timmarna har jag suttit och asgarvat åt amerikaner som har ätit svenskt godis. Ni vet kanske att vi i Sverige är ensamma om saltlakrits. Och vi är också ganska vana vid smaken att vi inte spottar ut eller spyr om vi nu skulle få en salt godis i munnen. Den senaste tiden har jag nu alltså suttit och kollat in en transvestit som har någon sorts fanclub på youtube där hen bett om godis från sina fans länder. Så, då skickar en Johan massa svenskt godis till denna transvestit.

 

Hen är inget stort fan av laktits alls. Hen spottar och frustar av lakritsen. Hen tycker att smaken efterliknas av de salt som de slänger på vägarna i USA för att snön ska smälta bort. Och vad gör jag?

Jag ligger på soffan dubbelvikt och asgarvar.
Så jävla roligt!

 

Det finns massa filmer på youtube av samma slag från Amerikaner.
Se dem och glädjs för det är fan humor på hög nivå.

Förutom att ha lagat mannagrynsgröt till frukost åt mig och Kevin, promenerat med honom till skolan och kommit hem igen så har jag även hunnit med att se gårdagens gråtfest i X-factor. Gråtfest och gråtfest... i ärlighetens namn så gråter jag till allt, så X-factor är uppenbarligen inget undantag.

 

Mitt jobb har bytt inloggningsuppgifter på mig så jag kommer inte in för att sätta mig som otillgänglig. Tack och lov så blir jag förhoppningsvis sjukskriven från och med i morgon så då slipper jag allt som har med mitt jobb att göra då det bara gör mig mer frustrerad än glad för tillfället. Men det är konstigt att de inte har hört av sig på över en och en halv vecka. Inte för  att det gör något för min del alltså...

 

Igårkväll somnade jag som en gris direkt efter att jag läst nattsaga för Kevin. Och i morse var det inte lättare att ta sig upp kvart över sex. Men det är bara att bita ihop. Jag har ju som sagt chansen nu att sova middag till klockan ett... Win.

 

Tänkte ta upp det här med barnvagn.

I ärlighetens namn är jag inget stort fan av barnvagnar, alls. Jag har tänkt mig att bära barnet nära mig den här graviditeten i någon form av bärsjal. Mest för att det är bevisat att barn i Afrika gråter betydligt mycket mindre än barn i europa. Och vad kan detta bero på? Jo - i första hand har det att göra med att barnen konstant blir burna intill en trygg kropp, antingen en förälder eller en familjemedlem från det att de föds till det att de blir "mogna" att släppa taget om mamman. Så jag tror på närhet framför distans.

Samma sak gäller givetvis vid läggdags. För min del med Kevin hade jag inte så mycket att välja på - då personalen redan på BB la Kevin intill mig inlindad i filtar och förklarade att Kevin skulle vara mer trygg där än i plastlådan som de förväntar sig att föräldrarna lägger sina barn i. Så Kevin sov hos mig varje dag från det att han var nyfödd tills dess att han var ungefär tre. Och det märks tydligt på Kevin att han är bekväm med att sova ensam idag, så länge som alla gossedjur får dela plats med honom i sängen så klart. 

 

 

 

 

 

Idag går jag in i vecka 25. Tänk att det var hela fem veckor sedan som jag sist uppdaterade er med en gravidbild med ordentlig kamera. Egentligen tycker jag inte att jag ser någon skillnad från vecka 20 - 25... när jag inte hade båda korten framme alltså. Men nu - när jag satt ihop ett litet collage åt er så ser jag hur mycket jag faktiskt växt.

Och främst märks det på mina kläder (speciellt de i storlek XS som jag tidigare inte hade några som helst problem med att använda mig av).

 

Se själva.

 

Jag har kollat på bilder som visar hur jag såg ut innan jag blev tio kilo tyngre (typ) och vattenfylld till bredden. Så nu ligger jag och hoppas på att jag ska se ut så igen innan jag dör. Eller i alla fall få tillbaka lite av den tidigare kroppsformen.

 

Jag blir galen. Jag ligger ner i sängen och verkligen tvingar mig själv att ta sovmorgon då ungarna får för sig att de ska gå upp strax innan sju på en söndag. Jag somnar tack och lov om en dryg timme då barnen placerar sig själva ute i vardagsrummet framför tv:n. Men ju mer jag verkligen anstränger mig att gå in i djupsömn, desto mer snor tilldelas jag i näsan. Så tillslut kan jag inte andas genom annat håll än munnen vilket resulterar i att jag blir sjukt törstig och torr i munnen som i sin tur resulterar i en halvliter vatten. Och hade det inte varit för att jag var gravid så hade jag kunnat hålla mig längre än två minuter innan jag prompt måste upp på toaletten och kissa.

 

Så nu ligger jag är, irriterad och frustrerad över att jag inte kan somna om med en ärta i magen som sparkar mig på kissblåsan och som tvingar mig på regelbundna toalettbesök som just nu varar mellan var femtonde minut.

Man måste älska att vara gravid.

 

 

 

Haha, tidigt i morse så hade jag faktiskt komponerat ett långt inlägg om vår frukost. Vet inte vad som hände med innehållet i blogginlägget men på något sätt lyckades det hur som helst försvinna. Annas  fråga om vad det blev för frukost fick mig att reagera. Annars hade jag nog aldrig märkt att texten saknades och endast rubriken beskrev vår morgon, haha!

Så Anna: Det blev stekt ägg, bacon och vita bönor. En helt normal frukost, typ.

 

Idag är en sådan dag där det varit full rulle hela dagen. Ganska roligt men ändå välbehövligt att hoppa i säng nästan på en gång. Ungarna har hört en saga var och sover nu tryggt i sina sängar. Jag sitter med tandborsten i min mun och mår näst intill illa över att tandkrämen vill åka ner i halsen på mig. I-landsproblem, i know.

Men i morgon. I morgon kommer mer uppdatering igen. Jag lovar...
Hoppas jag.

Jag är helt förstörd efter dagen. Ändå har jag knappt gjort någonting. Men jag undrar om det inte har att göra med att tiden gått så sakta och lämnat mig med en otrolig ryggvärk.

Idag kände jag första hickningarna i magen också. Mycket mysigare med hickningar än med de sparkar som damen tilldelar mig mellanåt. Vid vissa tillfällen lämnar hon mig näst intill boendes på toalettstolen då hon kickar riktigt bra mot urinblåsan.

Min söta arbetskollega Stina kom över med en mammatröja som hon inhandlat (dock fel) på HM i Handen. Haha, jag tackade artigast för tröjan och den satt som en smeck. Riktigt fin mammatröja faktiskt. Bilder på den kommer senare då mannen precis haft kameran i jobbsyfte och måste föra över bilderna innan mina "mammabilder" kommer upp.

 

Hoppas ni haft en toppendag, och jag lovar - jag ska bli bättre på att blogga.

Vi är hund och barnfria... eller hundfria i alla fall. Kevin är ute på gården och ska in om en halvtimma för att koppla av innan han ska sova igen. Kärmor hämtade Disa nu runt femtiden och man känner hur mycket det tar på krafterna att gå ut och rasta en hund flera gånger per dag. Nåväl, man somnar i alla fall ovaggad ikväll igen.

 

Jag har drabbats av det som hela Sverige snart kommer få också. Förkylning. Så näsan rinner och jag hostar och frustar. Men värst är det ändå varje morgon.

 

Kevins läkarbesök då. Det gick bra. Vi ska få en remiss till Handen där de ska låta Kevin genomgå en ordentlig undersökning för att se om det rör sig om genetiska problem eller om det rör sig om andra faktorer. Så det är skönt att vi får ordning på det så småning om.

 

Ni får en bild från arikvet då jag inte har några bilder på den här datorn. Ni får nöja er med det.

 

Jag har fått ett jättejobbigt handikapp, och det är att jag går runt och tänker på mat, hela-tiden! Just nu tänker jag på hur mycket jag längtar efter att klockan blir halv elva så jag äntligen får sätta tänderna i en fiskgratäng eller min wook och nudel-grej som jag tillagade till middag igår. Jag gjorde nämligen överdrivet mycket för att det skulle bli mat över till lunch idag.

 

Nämnde jag att jag ätit frukost precis men att jag fortfarande är sjukt hungrig?
Inte?

GE MIG MAT!

 

Frukosten jag fick på min födelsedag... ja tack - kan ta en sån frukost igen.

Det var en tuff natt inatt. Större delen av natten spenderade jag bredvid Kevins säng på en liten barnstol med att klappa honom på ryggen så att han skulle koppla av. Han hade verkligen ont i foten. Det är tur att vi har läkartid idag så någon får kolla på foten. Den stora frågan är bara hur vi ska ta oss till sjukhuset... Men det får bli nästa problem.

 

Nu på morgonen kom Disa hem till oss också. Så då blir det massa promenader med världens spralligaste hund. Svärmor kommer och hämtar henne senare ikväll efter möte på jobbet. Men det är mysigt att ha en fyrbent kompis hemma.

 

Kevin och Disa.

Kevin somnade som en gris ikväll. Lika så han var utmattad efter dagens gång, stackaren. Och i morgon blir det inte lättare då vi har läkarbesök som står på schemat. Vi ska följa upp med hans mediciner som han äter kvällstid för att begränsa urinet. De funkar som sagt inte riktigt som vi hoppats på, men förhoppningsvis får vi en bra läkare som tar oss på allvar.

 

Förhoppningsvis kan Kevin gå och stödja på foten i morgon också. Förhoppningsvis. Han fick den inlindad i ett bandage på kvällen men han insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa varken honom eller klådan som uppkom under bandaget, haha. Så den åkte bort illa kvickt och lämnade honom med massa märken på fötterna.

 

Nej nu börjar jag se dubbelt. Nog för att det är ganska intressant att se saker dubbelt... men jag föredrar det enkla seendet. Natti natt!

Energin har inte kommit tillbaka än, trots att jag sov mellan 10 - 12 så är jag fortfarande helt orkeslös. Har ingen aning om vad det beror på med tanke på att jag somnade och gick upp vanlig tid. Väldigt mysko. Men jag antar att graviditeten tar ut sin rätt. Lika så alla krämpor som jag behöver stå ut med. Först nästa vecka så har jag en läkartid som förhoppningsvis leder in mig på en sjukskrivning fram till att tösen är född. Jag menar, föräldrapenningens lägstanivå är ingenting man kan leva på en längre tid...

 

Måste även ringa och rådfråga med sjukgymnast och se till att få hjälp för min foglossning.

Nu har jag i alla fall fått tag i mina järntabletter och ett par tuggtabletter som tros vara bättre mot min halsbränna än vad samarinen varit. Vi får se om de funkar så småningom.

Så nu är jag i alla fall på rätt bana igen.

 

Snackade med min gamla vän Amna på facebook här om dagen. Sist vi "hängde" (som man sa på den tiden) var nog när den här bilden togs i början på gymnasiet. Massa minnen ploppade upp i huvudet tillsammans med massa roliga händelser vi varit med om. Men det får jag berätta om en annan dag.

 

 

Är precis hemkommen från mödravården. Det var ett snabbt men intensivt möte idag vilket gav mig information om hur viktigt det är att jag tar rätt järntabletter. Mitt järnvärde ligger just nu på 107 och bör ligga på minst 117. Så idag efter mitt tandläkarbesök så ska jag gå direkt ner till apoteket och inhandla rätt tabletter.

 

Kevin är verkligen jättestolt över hur bra hans besök i badhuset gick igår och kan nästan inte prata om något annat. Han som tidigare varit lite rädd för vatten stod igår och tvättade håret alldeles själv utan klagomål. Ibland känner jag mig som en dålig mamma som inte spenderat mer tid i badhuset med Kevin. Hade vi gjort det tidigare så hade säkert vattenfobin övergått tidigare. Men samtidigt så var han dödsrädd för vattnet när vi var vid skara sommarland för några år sedan - så efter det så har vi tagit det lite lugnt på just vattenbiten.

 

Nej. Nu ska jag gå och vila. Det har varit alldeles för mycket att tänka på nu på morgonen att energin har gått ur mig. Så en powernap på det här så är jag fit for fight igen sen. I hope.

Just nu är allt caos i mitt liv känner jag. Jag har ingen kalender vilket fuckar ur mitt liv totalt. Trots detta så har jag nästan allt att hålla reda på åt Kevin i ett veckobrev, samt alla mina sysslor på papper. Men trots detta så trollar jag bort mig själv och tror att det är en annan dag än vad det egentligen är. Mindfuck kallas det också.

Idag var jag HELT hundra på att jag skulle till Mödravårdscentralen. Den tiden var tydligen igår. Så en ny tid fick jag tills i morgon redan, tack och lov. Sen var jag helt säker på att min tid hos tandläkaren var på torsdag och att den skulle krocka med Kevins läkartid som vi fick samma dag. Men min tandläkartid är uppenbarligen imorgon - och krockar tack och lov inte med några andra planer.

 

Idag var Kevin på badhuset och det hade gått jättebra. Sen till råga på det är vi hundvakter åt världens bästa hund. Vi kommer vara hundvakt till ikväll då kärmor kommer hem från jobbet.

Men en sak i taget nu.
I morgon, för att påminna mig själv:
BVC - kl. 8:00

Kevin ska ta skolfoto - ca 8:10

Tandläkaren - någon gång på eftermiddagen, ehe.

Det känns inte som att solen vill gå upp idag. Jag klandrar den inte. Nittionio procent av mina vänner på facebook klandrar dock solen för att den inte är framme just idag - denna fredag. Klart som fan att den också behöver semester ibland. Jag ligger däckad i soffan med en satans smärta i bäckenet som vägrar ge med sig. Första dagen tänkte jag att jag skulle vara hemma från jobbet då jag sovit dåligt under natten pg.a smärtan. Nu är vi inne på en veckas ledighet från jobbet. Tack och lov för att jag fortfarande hade föräldrapenning att ta ut.

 

Kevin ska vi inte tala om heller. Han har fått alldeles för mycket intryck från skolan troligtvis och vaknar om nätterna helt panikslagen. Som här om natten när jag bäddat ut dubbelsängen så ligger Kevin ungefär tjugo centimeter ifrån mig och sover. Jag har inte riktigt kommit till ro utan ligger och halvslumrar, varav jag vaknar till av att Kevin gnyr.
"Vad är det?" frågar jag Kevin. Och han bryter ihop totalt och påstår att jag ligger alldeles för långt bort.
Han tvingar mig närmare honom och vi andas varandras andetag en lång stund innan han kommer till ro och jag i min tur inser att jag nästan svimmat av syrebrist.

 

 

Nästa vecka är fullproppad med roliga aktiviteter för både mig och Kevin. Eller, många roliga, vissa mindre roliga - givetvis.

Måndag: (Vi får hitta på något eget busigt att göra den här dagen)

Tisdag: Kevin ska åka och bada i badhuset med klassen, jag ska till MVC.

Onsdag: Kevin ska fotograferas i skolan. Ska bli jättespännande.

Torsdag: Tandläkaren för min del. Mindre kul.

Fredag: Kevin ska äntligen få prova sina nya gymnastikskor och få byta om i omklädningsrummet för första gången, något som han verkligen ser fram emot.

 

Kevin slutar skolan om en halvtimma, jag har gjort alla sysslor som Askungen skulle ha gjort och just nu dör jag av tristess. Till råga på det så ville Kevin inte bli hämtad förrän vid ett tiden. (Han tänker då aldrig på mig, grabben).

Alla mina mail är lästa och svarade på. Alla facebook-händelser har jag läst tjugofyra gånger. Jag har kollat upp massa bloggar jag funnit intressanta, läst aftonbladet och expressen, haft en konversation med mig själv då min sambo inte alls tycks höra vad jag säger och läst all post som legat framme i några dagar.

 

Kan jag göra något mer nu?
Rensa kylen, frosta av frysen, sortera i skafferiet, ställa alla Kevins böcker i namn och färgordning...

 

Nej, jag kan (vill) nog inte göra så mycket mer för tillfället.

 

Bild från 2008.

När jag väntade Kevin så satt jag nästan alltid och sprängde datahögtalarna med någon bra låt. Per Gessle's "Son of a plumber" hade precis släppt och Celine Dion hade gjort Miracle som blev en megastor favorit undertiden som ärtan i magen växte sig stor. Jag trodde helskarpt på att musiken gjorde barnet tryggt när det väl kom ut och fick ett välbekant ljud omkring sig.

Men den här graviditeten är jag inte alls lika musikintresserad. Jag lyssnar knappt på musik alls längre, och finner det allt annat än mysigt när grannarna drar igång musik sent på kvällarna där man hör en tydlig bas fram inpå småtimmarna. Kevin är inte heller lika musikintresserad som jag var i hans ålder så han äger inte ens någon skiva. Han blir mest irriterad när man sätter på musik och han är inne i någonting som "stör" hans uppmärksamhet.

Så vi får helt enkelt inse faktum. Det här barnet som kommer om några veckor - det blir ingen Alicé Tegner.